|
Att
ha en räv i det inre bagaget
”...,
för har man en räv i det inre bagaget så vill det till att man kan umgås med
den. Annars kan det bli en sån där som lurar där inne, beredd att hugga.
Det låter kanske onaturligt att ha rävar inombords, men det är faktiskt inte
mindre uppseendeväckande än att barn lämnas bort och väljs ut av främmande
personer. Adoption.”
Så
beskriver Lotta Landerholm inledningsvis temat för sin bok ”Adopterad. Lämnad.
Vald. Och sen?”. Boken bygger på författarens möten med adopterade, (i
intervjuer, i arbetet som psykoterapeut och handledare samt i vän och
bekantskapskrets), i annan adoptionslitteratur och hennes egen erfarenhet av att
vara adopterad. Det är ett gediget verk som beskriver vad adoptionen kan innebära
för den adopterade, och till viss del också adoptivföräldrar och födslomödrar.
Boken behandlar alla livets skeden från fosterstadiet till ålderdomen. Författaren
diskuterar hur relationerna i adoptivfamiljen påverkas av de kulturella och
samhälleliga normer som omger den. Hon ställer också etiska frågor kring
samhällets ansvar för de familjebildningar som man aktivt medverkar till att
skapa. I slutet av boken finns en genomgång av aktuella forskningsfrågor och
en statistikdel.
Lotta
Landerholm beskriver hur obearbetade separationer och bristsituationer kan kasta
sin skugga över adopterades relationer till adoptivföräldrar, partners och
egna barn. Hon visar också hur adoptivföräldrars obearbetade separationer och
obearbetad infertilitetskris kan inverka på adoptivföräldrarnas förmåga att
möta och knyta an till barnen. Kronologiskt beskriver hon hur
adoptionsbakgrunden kan påverka individens förmåga att hantera de
livsuppgifter som är viktiga att lösa i vår kultur. Hon berättar om behov av
att fysiskt spegla sig i andra för att hitta hem i sin egen kropp och svårigheten
att bli hel då man saknar kunskap om delar av sin livshistoria.
Boken
handlar om både nationellt och internationellt adopterade. Ett trettiotal vuxna
adopterade citeras. I ett avsnitt som handlar om tillhörighet beskriver tre
adopterade tre olika upplevelser:
”Någon
sa en gång att blod är tjockare än vatten och det må va hänt, men blod är
inte tjockare än banden mellan mamma, pappa och barn. Familjebanden som skapas
under många år av lycka, olycka, frustrationer, glädje och sorg, som lever i
varje familjemedlems hjärta. Det kan ingen biologiskt relaterad främling någonsin
komma emellan.”
Tor
”Just
den grejen att man hamnar i en familj där man kanske är olyckligt
annorlunda.”
Maja
”Jag
har alltid haft en känsla av att vara på nåder. Alltid haft det. Har nog känt
mig trygg i familjen men om nån kom in…jag var så rädd att det skulle uppstå
nåt pinsamt. Om nån skulle säga:”Vem är det där?” Att det skulle bli så
genant för mina föräldrar."
Viola
Adopterad
visar att adoptionen kan upplevas på många olika sätt och urskiljer vanligt förekommande
strategier. Jag har känt igen mig själv, mina adopterade vänner och bekanta.
Dessutom tror jag att många som inte är adopterade kan känna igen sig för
boken handlar om livet, om att leva i relation till sig själv och andra. Därför
kommer boken att ha stort värde för professionella genom att den
avdramatiserar adoptionen och gör de adoptionsspecifika frågorna möjliga att
ta till sig för alla. Lotta Landerholm skriver:
”Adoptionen
väcker många frågor som det gäller att inte skrämmas av för mycket, bland
annat sådana som rör grundläggande livsvillkor att vara människa.”
Lotta
Landerholms perspektiv är den adopterades. På många sätt omdefinierar hon
adoption som hittills mestadels beskrivits av adoptivföräldrar. Det blir
tydligt hur adoptionen som för många adoptivföräldrar kanske är lösningen
på barnlöshet för den adopterade kan innebära en livslång utmaning. Men
genom att sätta ord på det som kan vara svårt visar Lotta Landerholm att det
går att aktivt förhålla sig till det och göra det svåra till en sorts
styrka. Det handlar om att våga se sin räv och ge den utrymme. Då kan man gå
vidare.
”Livet
är ju ditt. Det kan ingen annan adoptera. Bara du. Bara du själv kan verkligen
veta vad som känns i dig. Endast du kan pröva om dina inre föreställningar
stämmer med den verklighet som nu råder. Det var när du var barn som andra
styrde, nu är det efterdyningarna som känns i dig. Från och med idag är
faktiskt framtiden oskriven och i ditt liv är det du som har störst möjlighet
att bestämma vad som tänks och känns.”
Av
Lovisa Sammarco
|