Att ha en räv i det inre bagaget

”..., för har man en räv i det inre bagaget så vill det till att man kan umgås med den. Annars kan det bli en sån där som lurar där inne, beredd att hugga. Det låter kanske onaturligt att ha rävar inombords, men det är faktiskt inte mindre uppseendeväckande än att barn lämnas bort och väljs ut av främmande personer. Adoption.”

Så beskriver Lotta Landerholm inledningsvis temat för sin bok ”Adopterad. Lämnad. Vald. Och sen?”. Boken bygger på författarens möten med adopterade, (i intervjuer, i arbetet som psykoterapeut och handledare samt i vän och bekantskapskrets), i annan adoptionslitteratur och hennes egen erfarenhet av att vara adopterad. Det är ett gediget verk som beskriver vad adoptionen kan innebära för den adopterade, och till viss del också adoptivföräldrar och födslomödrar. Boken behandlar alla livets skeden från fosterstadiet till ålderdomen. Författaren diskuterar hur relationerna i adoptivfamiljen påverkas av de kulturella och samhälleliga normer som omger den. Hon ställer också etiska frågor kring samhällets ansvar för de familjebildningar som man aktivt medverkar till att skapa. I slutet av boken finns en genomgång av aktuella forskningsfrågor och en statistikdel.

Lotta Landerholm beskriver hur obearbetade separationer och bristsituationer kan kasta sin skugga över adopterades relationer till adoptivföräldrar, partners och egna barn. Hon visar också hur adoptivföräldrars obearbetade separationer och obearbetad infertilitetskris kan inverka på adoptivföräldrarnas förmåga att möta och knyta an till barnen. Kronologiskt beskriver hon hur adoptionsbakgrunden kan påverka individens förmåga att hantera de livsuppgifter som är viktiga att lösa i vår kultur. Hon berättar om behov av att fysiskt spegla sig i andra för att hitta hem i sin egen kropp och svårigheten att bli hel då man saknar kunskap om delar av sin livshistoria.

Boken handlar om både nationellt och internationellt adopterade. Ett trettiotal vuxna adopterade citeras. I ett avsnitt som handlar om tillhörighet beskriver tre adopterade tre olika upplevelser:

”Någon sa en gång att blod är tjockare än vatten och det må va hänt, men blod är inte tjockare än banden mellan mamma, pappa och barn. Familjebanden som skapas under många år av lycka, olycka, frustrationer, glädje och sorg, som lever i varje familjemedlems hjärta. Det kan ingen biologiskt relaterad främling någonsin komma emellan.”
Tor

”Just den grejen att man hamnar i en familj där man kanske är olyckligt annorlunda.”
 Maja

”Jag har alltid haft en känsla av att vara på nåder. Alltid haft det. Har nog känt mig trygg i familjen men om nån kom in…jag var så rädd att det skulle uppstå nåt pinsamt. Om nån skulle säga:”Vem är det där?” Att det skulle bli så genant för mina föräldrar."                                                                                                                                                                          Viola

Adopterad visar att adoptionen kan upplevas på många olika sätt och urskiljer vanligt förekommande strategier. Jag har känt igen mig själv, mina adopterade vänner och bekanta. Dessutom tror jag att många som inte är adopterade kan känna igen sig för boken handlar om livet, om att leva i relation till sig själv och andra. Därför kommer boken att ha stort värde för professionella genom att den avdramatiserar adoptionen och gör de adoptionsspecifika frågorna möjliga att ta till sig för alla. Lotta Landerholm skriver:

”Adoptionen väcker många frågor som det gäller att inte skrämmas av för mycket, bland annat sådana som rör grundläggande livsvillkor att vara människa.”

Lotta Landerholms perspektiv är den adopterades. På många sätt omdefinierar hon adoption som hittills mestadels beskrivits av adoptivföräldrar. Det blir tydligt hur adoptionen som för många adoptivföräldrar kanske är lösningen på barnlöshet för den adopterade kan innebära en livslång utmaning. Men genom att sätta ord på det som kan vara svårt visar Lotta Landerholm att det går att aktivt förhålla sig till det och göra det svåra till en sorts styrka. Det handlar om att våga se sin räv och ge den utrymme. Då kan man gå vidare.

”Livet är ju ditt. Det kan ingen annan adoptera. Bara du. Bara du själv kan verkligen veta vad som känns i dig. Endast du kan pröva om dina inre föreställningar stämmer med den verklighet som nu råder. Det var när du var barn som andra styrde, nu är det efterdyningarna som känns i dig. Från och med idag är faktiskt framtiden oskriven och i ditt liv är det du som har störst möjlighet att bestämma vad som tänks och känns.”

                                                                                                                                Av Lovisa Sammarco