Adoptivföräldrar och adopterade skulle kunna förändra normen
intervju med Tobias Hübinette

Carina Tigervall menar att den internationella adoptionsverksamheten har en koppling till 68-rörelsen. Som hon ser det tänkte man sig en bättre värld, fri från rasism och fördomar, men började leva i den innan den fanns. Vad säger du om det?
”Jag ser att det fanns utopiska tankar kring det här projektet som handlade om avkolonialisering, antirasism och solidaritet med tredje världen. Men jag anser att det också kan ses som en fortsättning på det som varit. Västvärlden fortsatte att behålla initiativet och makten över hur man skulle tänka kring hur världen såg ut efter avkolonialiseringen. I stället för att se 70-talet som ett brott med historien så ser jag det som en slags fortsättning.”

Om man ser det så, hur kunde det bli så då uppsåtet var det motsatta?
”Det skedde ju på ett omedvetet plan, inte bara på individnivå utan även på samhällsnivå. På den medvetna nivån så föreställde man sig att man var solidariska antikoloniala antirasister men på den omedvetna nivån fortsatte man ju ändå att behålla överläget. Man gjorde det för att man var van vid det och för att det är den enda position som funnits för Sverige och Europa under flera hundra år. Psykiskt fortsätter man i gamla hjulspår helt enkelt. Sedan är det ju den materiella verkligheten, den ekonomiska maktobalansen på den globala nivån, och i det avseendet är det ju otvetydigt att man är i överläge. Man kan väl uttrycka det som att man var blind för sin egen makt och inte såg sin egen bekväma position som egentligen var rätt ohotad.”

Tobias Hübinette menar att den globala maktobalansen återspeglas i adoptivfamiljen. Han säger: ”Det blir tydligt i Carina Tigervalls och min studie att det ofta verkar vara en stor klyfta mellan hur de adopterade och deras föräldrar upplever vardagen och verkligheten i Sverige, trots att de tillhör samma familj. Den ena parten upplever verkligheten som ganska oproblematisk och den andra är med om saker som inte alltid är så lätta att tala om eftersom språket saknas.”

Hur kan man förklara att denna klyfta uppstår?
”Det är en slags fenomenologisk klyfta, hur man erfarenhetsmässigt upplever tillvaron. De flesta adopterade kommer till familjer som tillhör normen i samhället och det är inte så lätt för dessa föräldrar att sätta sig in i sina barns verklighet. De adopterade ser annorlunda ut än majoritetsbefolkningen, de ser ut som invandrare egentligen. Det absoluta flertalet av de erfarenheter som mina informanter talade om är ganska lika de som invandrare har.”

De internationellt adopterade kan hamna i en sorts mellanposition. Å ena sidan uppfattas de inte som helt svenska och å andra sidan tillhör de inte någon minoritetsgrupp i samhället. Tobias Hübinette pekar på att ” Barn till invandrare har sina föräldrar och sin släkt och kanske grannar i bostadsområdet. Man har kanske gjort resor till familjens ursprungsland sedan man var liten, man ser på TV-kanaler från familjens ursprungsland o.s.v. Det absoluta flertalet av de erfarenheter av rasism som mina informanter talade om är ganska lika de som invandrare har. Men adopterades liv skiljer sig från invandrares eftersom de oftast lever isolerat från andra i samma situation. De är ofta ensamma om att se annorlunda ut familjen, i kompisgruppen, på jobbet o.s.v. Det gör att deras upplevelser och tolkningar och kanske framförallt deras motstrategier ser väldigt annorlunda ut.”

I boken jämför du internationellt adopterade och transsexuella?
”Ja, jag menar att det finns en likhet med transsexuella och vuxna adopterade för att den här isolationen leder till att man utvecklar en självbild som vit. Det är också beteende. Då menar jag allt från hur man talar, vad man äter, hur man går och hur man klär sig. Det går därför att tala om en grupp som är fysiskt icke-vita men som på alla andra plan är vita. Om man ska återgå till parallellen med transsexuella så brukar man säga att ett sätt för dem att bli accepterade och passera som det kön de identifierar sig som är att efterlikna det på ett perfekt sätt. Det är ju vad många adopterade också gör, skulle jag vilja hävda. De visar upp en överdriven typ av svenskhet.”

Det kan också ske en överdriven identifikation med ursprungskulturen och det kan bli märkligt menar Tobias Hübinette. Han säger: ”Adopterade har bara västvärldens föreställningar att ta in och förhålla sig till. Så det blir den adopterades och adoptivföräldrarnas öde att gå på de gamla föreställningar som finns. Det är föreställningar som kommer ur kolonialistiska och rasistiska idéer. De är gammalmodiga men återkommer hela tiden och reproduceras i kulturen, i bilder, reklam, tv-program, filmer, romaner o.s.v. Det är svårt att inte påverkas av det.”

Tobias tycker att synen på adoptivfamiljen behöver ändras. Han säger: ”Man får fundera över vad adoptivfamiljen egentligen är för något i förhållande till frågor som migration och etnicitet. Det är i alla fall till vissa delar en familj som sticker ut trots att de inte är invandrarfamiljer. Man behöver identifiera sig med att vara en familj som kan drabbas av rasistiska stämningar och nedlåtande attityder mot ursprungsländerna. Inte bara då det kommer från extrema grupper som Sverigedemokraterna utan även det mindre uppenbara som finns i majoritetskulturen. För om ens barn drabbas så drabbar det även en själv som förälder.”

Liksom Carina Tigervall tycker han att staten borde tänka över vilka krav som ställs på adoptivsökande t.ex. i medgivandeutredningarna. Han önskar att staten skulle föra upp på den offentliga agendan att adopterade kan särbehandlas p.g.a. sitt annorlunda utseende och utifrån detta revidera synen på utredning och förberedelse av blivande adoptivföräldrar. Tobias Hübinette säger: ”P.g.a. av att de som adopterar oftast tillhör normen verkar det finnas ett enormt behov av att fortsätta göra det, trots att man egentligen redan gått utanför normen när man adopterar. Om den här gruppen kunde släppa på det här normbegäret, som Carina Tigervall talar om, så tror jag att det finns en öppning. För tack vare att man tillhör normen så har man ofta det utrymmet, man har råd att ställa sig utanför normen, utan att förlora sin maktposition i samhället. Det finns en del adoptivföräldrar som gör detta men det är inte den allmänna generella trenden.”

Tobias Hübinette menar att man skulle kunna se de internationellt adopterades position som en möjlighet att utvidga förståelsen för vad det är att vara svensk. Han säger: ”Nu blir jag utopisk men de skulle kunna förebåda en möjlighet att vara både vit och svensk utan att vara det rent fysiskt. Det verkar ju som att då den adopterade säger ”Jag är adopterad” blir det som ett sätt att säga ”Jag är svensk”.”

Lästips:
Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet (2008). Tobias Hübinette & Carina Tigervall. Mångkulturellt centrum. Boken kan beställas från butiken@mkc.botkyrka.se.