Vi behöver prata om rasism för barnens skull
intervju med Carina Tigervall

Varför tror du att det är så laddat att tala om rasism?
”Jag tror att väldigt mycket handlar om svensk självbild. Det finns en idé om svenskar som fördomsfria och antirasister som har en väldigt stark koppling till 68-rörelsen. Det är en del i själva adoptionsrörelsen den här utopiska drömmen om att man kan flytta runt människor hur som helst och att vi inte längre ska vara rasister. Ja, jag säger utopi för man tänkte sig en bättre värld men man började kanske leva i den innan den fanns.”

Carina Tigervall tror att det finns en generationsmotsättning mellan dem som trodde på utopin och deras barn. Därför är det viktigt att hon och Tobias Hübinette har skrivit boken tillsammans. Han har utifrån sin position som adopterad i början av 1970-talet en mycket kritisk hållning till 68-rörelsen medan hon själv är mer kluven. Hon säger: ”Man känner att det var någon typ av oförstånd alltihopa. De här utopiska gärningarna kan vara viktiga för den allmänna samhällsutvecklingen men man kan fundera på vem det drabbar. Jag tror man måste vara så här kluven och ambivalent inför det. Det var inte antingen jättebra eller dåligt. När man införde den här typen (d.v.s. internationella adoptioner Red. anm.) av adoption ville man ju något positivt.”

Det verkar vara svårt att prata om rasism men mer accepterat att säga att internationellt adopterade har en annan etnicitet. Till vardags märks denna uppfattning t.ex. internationellt adopterade kallas ”nästan svenska”. Det tycker Carina Tigervall blir konstigt. Hon förklarar att etnicitet är ett samlingsbegrepp för kultur, religion, språk, nation och ras. Vad menar man då när man säger att adopterade har en annan etnicitet? De flesta internationellt adopterade är svenska i alla avseenden utom att de ser annorlunda ut. Hon säger: ”Det enda som blir kvar är ju just kroppen, utseendet. Det brister för svensken i gemen då man måste konfrontera att kroppen finns där och har en betydelse.”

Kanske är det ett försök att blunda för något man inte vill se som gör att det är svårt att prata om rasism kopplat till internationell adoption. Sedan Carina Tigervall börjat tala om adopterades och adoptivföräldrars upplevelser av rasism har hon blivit kallad adoptionskritiker, vilket hon inte alls är. Däremot menar hon att när det finns vardagsrasism i samhället har vi ett ansvar att tala om de här frågorna för de internationellt adopterade barnens skull. Hon säger ”Det är ju en kritik mot Sverige, inte en kritik mot adoptivföräldrar.”

Vad är det då som gör att internationellt adopterade kan uppfattas som bara ”nästan svenska”?
Carina Tigervall tror att det kan ha att göra med en bild av svenskhet som vuxit fram i historien. Hon berättar om boken Det rena landet av historikern Maja Hagerman som beskriver hur kulturhistoriker och konstnärer skapade en bild av att svenskarnas förfäder skulle ha tillhört ett överlägset folkslag, de s.k. germanerna. Dessa tankar växte fram under århundraden och rasbiologiska institutet i Uppsala gavs i början av 1900-talet uppdraget att ge dessa idéer vetenskaplig förankring. Tiotusentals människor fotograferades och kategoriserades i olika rastyper. Materialet spreds sedan i pedagogiska böcker för att allmänheten skulle lära sig att urskilja dem som var romer, finnar, judar och samer från den germanska rastypen. Carina Tigervall säger: ”Vi vet någonstans att det finns en kollektiv skuld som handlar om ras. Den är kopplad till vad vi gjorde under andra världskriget, den är kopplad till steriliseringarna, hur vi behandlade norrlänningar, finnar och romerna. Vi har gjort väldigt mycket orätt. Då jag säger ”vi” menar jag Sverige i historien, mot en massa människor. För att göra upp med det har vi avsagt oss rasbegreppet.” Carina Tigervall konstaterar att vetenskapen har visat att människan inte kan delas in i olika raser men att det gamla kulturarvet lever kvar som sociala konstruktioner. Hon säger: ”Sociala konstruktioner är ju också verkliga. Den kulturella verkligheten är också verklig eftersom den har betydelse för våra liv.”

Då barnens och föräldrarnas utseenden skiljer sig åt blir adoptivfamiljen en familj som sticker ut. De flesta adoptivfamiljer bor i områden där det bor mest ljusa människor och barnens utseende skiljer sig från mängden. Ett sätt att undvika detta kan vara att söka sig till sammanhang där det bor många med mörkare hår och hudfärg. ”Adoptivföräldrar idag kan resonera så att det skulle vara skönt om vi kunde bo i ett område där det finns mer mörka barn så behöver inte vårt barn sticka ut så mycket.” säger Carina Tigervall. Hon berättar att några av bokens informanter valt att bo i ett invandrartätt område för att barnen inte skulle sticka ut. Men barnen uppfattades som avvikande i alla fall eftersom deras föräldrar stack ut från mängden. De andra barnen tyckte att adoptivföräldrarna såg konstiga ut och undrade om adoptivbarnen inte hade någon riktig mamma. Carina Tigervall pekar också på att adoptivfamiljer kan råka ut för missförstånd i andra länder. Hon säger: ”Det är inte självklart att man utomlands fattar vad det är. De kanske tror att det handlar om trafficking eller att barnen är tjänstefolk”.

En annan aspekt är att hudfärg kopplas till social position. ”Barn i invandrartäta områden kopplar hudfärgen till klass. De vet att ljusa är rikare. Adopterade blir svåra att läsa av. Nu kan ju det gälla invandrarbarn också för de kan ju ha rika föräldrar. Det är väldigt lätt att man grupperar ihop att invandrare är de som bor i Rosengård och det är de som är fattiga och trångbodda. Men det är ju inte alltid så.”

Upplevelsen av att inte helt inkluderas i svenskheten tror Carina Tigervall kan vara en anledning till att adopterade söker efter sitt ursprung. ”Socialpsykologiskt fungerar vi människor så att vi söker tillhörighet till olika sammanhang hela tiden och blir man inte inbjuden på ett ställe så söker man vidare.”

Det är viktigt menar Carina Tigervall att rasism inte bara förknippas med Sverigedemokraterna och högerextrema grupper som nazisterna. Rasism är något mer vardagligt som t.ex. att vi skrattar åt asiater i reklaminslag. Det uppfattas inte som rasism utan som något roligt. Hon säger: ”Det är ju gemenskapsskapande bilder. Vi skapar ett vi genom att skratta åt någon annan. Norgehistorier är kanske lite mer harmlösa, men egentligen samma sak. Vi blir svenskar för att vi skrattar åt norrmän. Ett annat exempel är att vi skrattar åt språk. Sången I medelhavet Sardiner simmar handlar ju om att vi ska tycka att det är kul att höra de andra språkens lustighet. Och roligast är då finskan och ryskan om jag minns det rätt. Jag tror man måste sluta helt enkelt. Vi måste kunna hitta gemenskap kring något annat än att stänga ute andra, eller är gemenskap per definition att stänga ute andra. Det kanske är så det är?”

Carina Tigervall anser att ett övergripande problem, som gör det svårt att uppfatta och påverka rasistiska idéer, är att samhället genomsyras av individualism. Hon förklarar att tanken om allas rätt att bli behandlade lika, som i skolans likabehandlingsplan, kan dölja att alla inte har samma förutsättningar i samhället. Hon menar att en stor utmaning för adopterade och adoptivföräldrar är att se de strukturer som verkar bakom den rådande trenden av individualisering. ”För adoptivföräldrar är grunden att man måste fixa allt själv. Jag måste kunna fixa det som har med min familj att göra. Det är något man lär sig på adoptionskurser o.s.v. Om du nu gör den här grejen då är du ansvarig för att det ska fungera. Så säger man. Och det är rätt i och för sig. Men det finns också en baksida med det och det är att den kollektiva möjligheten att göra en samhällsförändring alltid kommer i skymundan.” Istället läggs eventuella problem på det enskilda barnet. Carina Tigervall säger: ”Det finns en föreställning om att alla problem handlar om anknytning eller att det är fel på barnen på olika sätt. Det är okej att barnet har LKG, inte kan prata rent, har en sen utveckling eller är för kort. Allt det här är okej, vi har förlikat oss med att vi fick sådana barn och det kan vi prata jättemycket om.” Vad Carina Tigervall saknar är mer samtal kring hur det är att leva som internationell adoptivfamilj i Sverige och hur förutsättningarna för de adopterade barnen att känna sig hemma i Sverige skulle kunna förbättras.

Det kan vara hotfullt att se den rasistiska strukturen eftersom det kan hota familjens sociala tillvaro. Carina Tigervall säger: ”Det är väldigt besvärligt. För man är ju beroende av samspelet med andra människor, att finnas i ett samhälle. Samtidigt vill man skydda barnet och om det här samhället inte är bra för barnet, vad gör man då? Ska man då be alla dra åt helvete? Det går inte för vad försätter man barnet i för situation då som inte får några kompisar, som inte blir bjuden på kalas och har föräldrar som inte träffar andra vuxna? Då sitter man som i en skyttegrav. Det är inte heller bra för barnet. Så jag känner att på det enskilda planet kan jag göra väldigt lite och det jag gör drabbar alltid på olika sätt…”

Har du idéer om vilka insatser samhället skulle kunna göra för att förändra?
”Om man går tillbaka till Socialhögskolorna så behövs utbildning om etnicitet, det grundläggande begreppsliga, vad är etnicitet, kultur, hederskultur och rasifiering, vad är rasism. Jag ser bland studenterna som skriver uppsats att många av dem är fördomsfulla och de är som svenskar i allmänhet. De vet ingenting om att det finns rasism och rasifiering men de vet nästan allt om hederskulturer. De har tagit del av medias bild kring det. Kanske kan ni som myndighet påverka socialhögskolorna att lyfta in sådana här frågor om etnicitet och rasifiering i undervisningen. Om man sedan tittar på socialkontoren så har jag sett på flera studier av socialarbetare att likabehandlingstanken är väldigt stark. Då kommer vi tillbaka till individualismen som jag sa var det övergripande problemet. Det är förstås jättebra att behandla alla lika men det är också viktigt att se de strukturer som finns när det gäller invandrare, adopterade och adoptivfamiljer o.s.v. En annan aspekt är normalitetsbegäret. När man bedömer vem som ska bli adoptivförälder så vill man att de ska vara så normala som möjligt. Men om man hittar de allra normalaste så kanske man får tag i människor som har väldigt svårt att hantera sig själva som avvikande. Jag tror det är värt att tänka på att den perfekta familjen som aldrig haft bekymmer, har en perfekt relation till sin släkt och så vidare kanske har jättesvårt att konfrontera att man får ett barn som inte är normalt på alla parametrar.”

Carina Tigervall framhåller att adoptivföräldrar har ett ansvar för att prata om rasism och försöka förändra inställningen i samhället. Hon säger: ”Barn kan ju inte göra något så adoptivföräldrar måste göra det. Andra vita svenskar kan smita undan såvida de inte plötsligt blir kära och på så sätt hamnar i en relation med en icke-vit. Då kan de plötsligt vakna upp och finna en värld som de inte visste fanns. Jag träffar människor som är i precis det läget, som har blivit kär i någon och så plötsligt ser de en värld med rasism och en massa dåliga saker som de förut inte visste fanns. Många behöver inte tänka så här men jag tycker att alla skulle göra det. Det skulle bli ett bättre samhälle för alla. Oavsett färg ska man inte behöva känna sig som bara nästan svensk, invandrare, muslim, fattig eller vad man nu får för etikett när man inte är blond.”