Besök hos en adoptivfamilj

Under MIA:s tillsynsresa till Polen i maj 2009 fick vi möjlighet att följa med på ett bedömningsbesök till en adoptivfamilj, som fått ta emot en två och ett halvt år gammal pojke tre dagar tidigare. Domstolen beslutar hur många bedömningsbesök som ska göras och syftet är att följa upp hur relationen mellan barnet och adoptivföräldrarna utvecklar sig. Vid det besök vi deltog i var det en socialarbetare och en psykolog från den lokala adoptionsmyndigheten som gjorde bedömningen.

Familjen hyrde en enrumslägenhet i utkanten av Warszawa. Inom gångavstånd fanns grönområden, lekparker och affärer. Familjen hade bilat ner till Polen men var glada att de inte behövde köra till adoptionsmyndighetens kontor eftersom de inte kände sig helt trygga i Warszawas trafik.

När vi kom hade pojken sovit middag. Han kikade blygt fram från sin mammas famn på alla besökarna som fyllde rummet. Mamman satte sig med honom på golvet och efter en stund började han skicka saker och skoja med oss andra. Han var noga med att inte röra sig utanför hennes räckvidd. Pappan berättade att pojken först varit avvaktande mot honom men att de kom närmare varandra för var dag som gick.

Föräldrarna berättade att de följde samma rutiner som barnhemmet. Pojken åt och sov och det var inga problem att ge honom den medicin han behövde p.g.a. av en halsinfektion. De kunde se att det var många saker som var ovana för honom i det nya livet. T.ex. verkade han tycka att det var mycket märkligt att se dem sova. Hans spjälsäng stod vid fotändan av föräldrarnas säng och då han vaknade på morgonen stod han i sin säng och bara tittade på dem. Samma sak gällde måltiderna. Först verkade det som att han inte trodde sina ögon då han fick se dem sitta ner och äta tillsammans med honom. Föräldrarna hade också noterat att han inte verkade smaka på maten. Det var som att han bara öppnade munnen och svalde. Vi pratade om hur matning hade skett på barnhemmet.

När de varit i lekparken kunde de också se att pojken inte var van vid att ha egna saker. Han sökte gärna kontakt med andra barn, men hade svårt att förstå att man inte kunde ta vilken hink eller spade som helst. Däremot hade han tidigt förstått att avgränsa sina föräldrar från andra barn. Föräldrarna berättade att redan vid första besöket på barnhemmet hade han knuffat undan de andra barnen för att de inte skulle komma för nära. Vi frågade hur han reagerat då föräldrarna åkte hem efter första besöket. Det var det ingen som kunde svara på. Däremot visste alla att då föräldrarna hade kommit tillbaka hade han sprungit rakt in i mammans famn.

Psykologens och socialarbetarens bedömning var att barn och föräldrar var på god väg att skapa en bra relation. De tyckte att pojken var mycket mer glad och utåtriktad jämfört med hur han varit på barnhemmet. De sa också att föräldrarna hade ovanligt mycket att berätta om barnet med tanke på den korta tid som de hade haft honom i sin vård.