Man behöver ständigt begrunda vad det betyder att vara ”vit”
intervju med Anna Rastas

Vilken roll har rasism i vardagen för de internationellt adopterade barn och barn till invandrare som du har intervjuat?
”De barn som jag har intervjuat har blivit retade i skolan och trakasserade på offentliga platser. En del har också råkat ut för rasistiskt våld. Det finns också många historier om att ha blivit uttittad på offentliga platser. Ur ett vuxet perspektiv kanske det inte verkar vara så traumatiskt att bli uttittad, men för barn är det en särskild situation att växa upp med vetskapen och kunskapen om att folks rasifierande och ofta fientliga blickar kan drabba dem.

Till och med i vardagen för de som sa att de inte hade upplevt så mycket rasism hade ´ras´ en betydelse. De visste alla, även de som inte utsatts för rasistiskt våld, att Finland inte är en lika trygg plats för dem som för deras finskfödda kamrater. De berättade för mig att de brukar undvika vissa platser på kvällar och nätter och hur de undviker att möta skinnskallar. De har lärt sig att även om folk ser vänliga ut kan det hända saker. De måste vara beredda att svara på frågor, som kan verka välmenande och oskyldiga, men som ändå låter dem veta att de ses som annorlunda och genom rasistiska stereotyper.

Idén om barns oskuldsfullhet är mycket stark, även bland professionella som arbetar med dessa barn på förskolor och på skolor. Men det finns mycket rasism även i små barns verklighet. Vi ser det inte alltid, delvis för att vi vuxna inte vill erkänna det. Barn lär sig redan innan de börjar skolan att ”ras” kan vändas mot vissa människor. På förskolor och lekplatser kastas glåpord och i slagsmål används rasistiska tillmälen. Skolan kan vara ett rent helvete för en del barn, bara p.g.a. rasism. De flesta historier om skolan var berättelser om hur besvikna mina informanter var på sina lärare, som inte såg rasismen i skolan, eller inte ville göra något åt den. Det fanns också berättelser om rasistiska lärare.

Individers erfarenheter av rasism och deras möjligheter att förhålla sig till dessa har mycket att göra med föreställningar om kön. Och det är inte bara kön utan hur kön och idéer om olika nationaliteter och etniciteter sammanflätas. En pojke som ser ”asiatisk” ut kan undgå sexuella trakasserier medan en pojke som ser ”afrikansk” ut ofta blir sedd genom en sexistisk stereotyp som gör honom skrämmande i många människors ögon. Till och med väldigt unga flickor (11-12 år) som har asiatiskt eller afrikanskt ursprung kan bli uppfattade som vuxna kvinnor och bli utsatta för sexuella trakasserier.

Vissa diskurser (som ras, familj, olika nationaliteter och kulturer o.s.v.) tvingar också människor att förhålla sig till sina relationer, till vissa platser eller kulturer. Olika representationer av ”det andra landet” i media, i skolböcker och i skämt tvingar dessa unga människor att tänka på och förhålla sig till innebörden av sina rötter. Många negativa representationer av en ung persons födelseland kan resultera i att hon gömmer sina (andra) rötter i vissa situationer då detta är möjligt.

Rasism handlar om ojämlika maktrelationer, diskriminering, förtryck … att möta rasism (att vara en måltavla) betyder att du (bara p.g.a. din hudfärg och etniska bakgrund) har en lägre position i sociala maktrelationer.

Min forskning visar att rasism inte bara handlar om erfarenheter av öppen, avsiktlig rasism. Det handlar också om att vara medveten om rasismens många uttryck: hur andra människor ser dig och behandlar dig (annorlunda än dina kamrater), hur du alltid måste ha en beredskap för att du riskerar att bli ett offer för rasism. Rasismens roll (eller olika uttryck för rasism) varierar beroende på många faktorer: din ålder, ditt kön, det stöd du kan få eller inte få från din familj eller ditt sociala sammanhang o.s.v. Även individens möjligheter att förhålla sig till sina erfarenheter varierar beroende på dessa faktorer (och även personligheten spelar stor roll). Det som är traumatiskt för en del människor kanske inte är så stor sak för en annan… eller… det kan bli ”en stor sak” senare, även om man som barn säger att ” det spelar ingen roll”.”

Varför tror du att det är svårt för barn att prata om rasism?
”De barn jag har intervjuat sa att de var rädda att det skulle bli ännu värre om deras föräldrar ingrep. Barnen verkade vara säkra på detta. Unga och vuxna personer, som sa att de brukade tänka så, tillade att föräldrar borde göra något. Ibland hindrar föräldrars och andra vuxnas beteende barn från att berätta om sina upplevelser. Föräldrar och lärare säger ofta ”häng bara med de andra” eller ” de andra barnen menar inget illa”. Om barnet vet att de andra inte vill ha henne/honom med, och att de faktiskt menar illa, då blir det meningslöst för henne/honom att berätta för vuxna som ändå vägrar lyssna. Barn kan också tro att de måste acceptera situationen. Ett annat exempel är välmenande föräldrar som, i sin strävan att hjälpa barnet, själva tar till rasistiska strategier genom att säga saker som ”Säg bara till dem att du inte är en flykting!” Genom att förstärka skillnader mellan olika rasifierade och förtryckta grupper försvårar de för sina barn att skapa allianser som skulle kunna vara ett stöd i deras vardagliga kamp mot rasism.”

Vilken medvetenhet behöver adoptivföräldrar för att kunna hjälpa sina barn att hantera vardagsrasism?
”Redan före adoptionen skulle de bli tvingade att tänka på frågor som rör rasism, dess olika yttringar, dess olika innebörder för olika människor … det faktum att RAS SPELAR ROLL!

Jag anser att adoptivföräldrar (och adoptivsökande) borde ha kontakter och tillbringa tid med olika ”minoritetsgrupper” i deras samhälle.”

Kan du beskriva svårigheten med att vara en ”vit” kvinna med ”icke-vita” barn i ett samhälle som har en ”vit” majoritetskultur?
”Att tala om min vithet är, framförallt, att prata om den plats jag tilldelas i rasrelationerna. Jag har en position som en i den dominerande vita befolkningen medan mina barn har afrikansk bakgrund. Detta betyder att rasism är en vardagsfråga i mitt liv. Jag delar med de ”icke-vita” mammorna det faktum att våra försök att prata om rasism ofta inte förstås och att vår oro underskattas och ibland avfärdas av folk, till och med professionella som arbetar med våra barn. Min position skiljer sig dock från en del av de invandrade mammorna i hur vad jag säger blir mottaget: ibland blir till och med deras rätt att prata ifrågasatt. De blir nedlåtande behandlade i stället för lyssnade till. En mamma med utländsk bakgrund sa en gång till mig efter att hon sett mig prata på TV om rasism: ”Det är bra att du pratar om de här sakerna, för folk kommer att lyssna på dig, de lyssnar inte på oss om vi pratar om detta.” Det faktum att jag inte tillhör ”oss” i detta är ett exempel på min vithet. Myntets baksida är att min vithet utesluter mig från vissa arenor där kollektiva rasifierade identiteter diskuteras och utövas som en källa till motstånd mot rasism. Detta betyder att en del strategier som är tillgängliga för ”icke-vita” föräldrar inte är tillgängliga för mig.

En annan aspekt som gör min vithet till ett ambivalent privilegium är mitt kön. Färg är en bekönad kategori men igen på ett motsägelsefullt sätt. I det rasifierade idealet har ”vita” kvinnor blivit tillskrivna vissa attribut – kyskhet och renhet – som biologiska reproducenter, som ”rasens väktare”. En ”vit” mamma med ett ”färgat” barn är ett lätt byte för kommentarer som ”Är hon/han verkligen ditt barn?” eller ”Du har varit med en svart man!”. Det finns många berättelser, bl.a. bland de föräldrar jag har intervjuat. ”Vi” har lärt oss alla ”hon måste ha haft sex med en svart man” –blickarna, liksom, i adoptivmödrars fall, den uppenbara lättnaden när det visar sig att vi är ”särskilt respektabla människor” istället för ”lösaktiga och omoraliska kvinnor”.

Det som troligen aldrig kommer att upphöra att såra mig är att, p.g.a. min hudfärg och mitt föräldraskap, blir min relation och min kärlek till mina barn ifrågasatt och inte alltid accepterad. Det är som att jag har förnekats grundläggande rättigheter som att bli kär, att få barn och bilda familj, med människor som har en annan position i rashierarkierna. Det är ett smärtsamt sätt att uppleva och bli berörd av rasism.”

Varför anser du att det är viktigt att utforska sin vithet?
”Att känna till/ha en idé / förstå sin egen privilegierade, (om man är ”vit”) position är det enda sättet att förstå de möjliga begränsningarna för sin kunskap/förståelse… den enda möjligheten till dialog (mellan sina barn och sig själv), det enda sättet att få en kunskap om de många innebörder som rasism har för ”icke-vita” människor.

Jag tror att det svåraste med att vara en ”vit” mamma till ”icke-vita” barn är det faktum att man ständigt behöver begrunda vilken betydelse ens vithet har för föräldrakompetensen, ens relation till barnen, och speciellt deras (sina barns) tankar om dessa frågor.”

Att tala om ras är viktigt för att väcka medvetenhet men samtidigt finns det en risk att diskussionen reproducerar rasistiska idéer? Har du någon idé om hur detta skulle kunna undvikas?
”Vi måste alltid förhålla oss till essentialismens frågor och faror när vi talar om och kämpar mot rasism. Till och med att använda ord som ”vit” och ”icke-vit” reproducerar en del idéer… Men tankar och frågor om den föränderliga OCH politiska aspekten av dessa kategorier kan bli inkluderade i diskussionerna.

Jag har också funnit Gayatry Spivaks idé om ”strategisk essentialism” mycket användbar. Grupper kan inte tala för sina rättigheter om de inte kan säga att ”vi” existerar. Detta ”vi” kan vara en föränderlig och förhandlingsbar kategori (som det också är i denna tid av identitetspolitik).”

Anser du att samhället på den strukturella och institutionella nivån borde stimulera förändring? Har du några förslag på hur det kan göras?
”Jag anser att rasism är ett så stort och flerdimensionellt problem i de flesta samhällen att vi måste utmana och kämpa emot den på alla plan: på det individuella planet (vi har alla en hel del att lära!), i vardagliga möten med andra människor, på den kulturella nivån (t.ex. att vara uppmärksam på rasistiska representationer och diskurser omkring oss), på den institutionella nivån… Emellertid behöver individen i sina försök att utmana rasism, att intervenera i möten med rasism och mot rasistiska diskurser, stöd från viktiga sociala institutioner som skolan, polisen, politiker och andra policyskapare.”