Information och intryck från ett par ursprungsländer

Ett viktigt redskap i MIA:s tillsyn är att resa till ursprungsländerna. Här sammanfattas information och några intryck från MIA:s resor till Bolivia i mars och Kirgizistan i april 2008. Under resorna har ländernas adoptionsprocess studerats och besök har gjorts på myndigheter, barnhem och organisationer.

Bolivia
Under de senaste fyra åren har ca 10-12 barn per år adopterats från Bolivia till Sverige. Två svenska adoptionsorganisationer har auktorisation för att förmedla adoptioner från Bolivia till Sverige; Barnen Framför Allt – Adoptioner, BFA-A, och Familjeföreningen för internationell adoption, FFIA. Av dessa två är det dock bara BFA-A som bedrivit adoptionsverksamhet i Bolivia. FFIA väntar fortfarande på att få licens i Bolivia. Mellan åren 1969 och 2007 har totalt 428 barn adopterats från Bolivia till Sverige.
Resan föranleddes av att MIA inte besökt Bolivia på många år och därför var intresserad av att på nära håll följa utvecklingen på adoptionsområdet i Bolivia. MIA ville titta närmare på adoptionsprocessen, från utredningen av barnens bakgrund till domslutet i boliviansk domstol. MIA ville också få information om de kostnader och avgifter som är förknippade med adoption från Bolivia. Det var också viktigt för MIA att få information om vilka möjligheter som finns i Bolivia att följa subsidiaritetsprincipen samt vilka krav de bolivianska myndigheterna ställer på en utländsk adoptionsorganisation för att kunna ge licens samt hur licensieringsförfarandet ser ut.

Sociala förhållanden
Ungefär två tredjedelar av bolivianerna lever i fattigdom (mindre än två dollar om dagen), varav hälften i extrem fattigdom (mindre än en dollar om dagen). Klyftorna mellan stad och land är djupa och inflyttningen till städerna stor. Särskilt svår är situationen för ursprungsbefolkningen. Indianerna har sämre hälsa än genomsnittet, kortare medellivslängd, lägre inkomster och sämre utbildning. Arbetslösheten är högre bland dem än bland bolivianer i allmänhet.
Bolivia plågas av massarbetslöshet. Omkring två tredjedelar av arbetskraften försörjde sig i början av 2000-talet på gatuförsäljning, diversearbete, kokaodling och smuggling. Över hälften av denna grupp var självförsörjande småbönder. Regeringens åtgärder mot kokaodling och smuggling har dock gjort det allt svårare att försörja sig även inom denna sektor. Därtill finns det statarliknande cautivo-systemet som praktiseras i flera jord- och skogsbruksintensiva regioner på låglandet. Arbetarna får i huvudsak lön i form av mat och husrum. Ofta hamnar arbetarna i en skuldsituation gentemot sina arbetsgivare, vilket för många lett till ekonomisk ofrihet under flera generationer.

Hälso- och sjukvård
Hälsovården i landet är otillräcklig och kon­centrerad till städerna. Framför allt på lands­bygden är hälsotillståndet hos befolkningen dåligt. Dåliga hygieniska förhållanden och undernäring är problem för stora delar av befolkningen. Spädbarnsdödligheten är mycket hög och bara var femte landsbygdsbo har tillräcklig tillgång till rent dricksvatten. Andelen födslar som sker inom hälsosystemet har ökat under senare år men fortfarande sker över 40 procent av alla födslar på landsbygden i hemmet. Det finns en bashälsoförsäkring för barn under fem år, för gravida kvinnor samt för mödrar under sex månader efter en förlossning. Abort är olagligt utom vid våldtäkt och vid fara för moderns liv. Hälsoservicen är inte heller kul­turellt anpassad och tillgång till information på urbefolkningens språk saknas. Detta drabbar särskilt kvinnor och barn bland urbefolkningen vars tillgång till barn- och mödravård begränsas kraftigt. 24 procent av befolkningen har över huvud taget inte tillgång till hälsovård. Hiv/aids-förekomsten är ca 0,1 procent. Siffran är dock långt högre i vissa regioner av landet.

Utsatta och övergivna barn
Våld i hemmet är ett allvarligt problem i Bolivia. Unga kvinnor blir ofta slagna av sina män och även om det sedan 1995 finns en lag mot våld i hemmet används den sällan i praktiken. Uppskattningsvis sex av tio barn utsätts för våld i hemmet och många av dessa är offer för regelrätt misshandel. Drygt 20 procent av alla barn i åldrarna 5-14 år tvingas arbeta för att bidra till familjens försörjning. Antalet gatubarn uppskattas till nästan 4 000 enbart i de större städerna.
Det finns barnombudsmannakontor, Defensoria de la Niñaz y Niñez, i ungefär hälften av landets kommuner. Dessa kontor arbetar speciellt med barn som befinner sig i ett utsatt läge p.g.a. övergrepp, våld eller skadligt arbete. De har dock ofta mycket bristande resurser.
För att ett barn ska bli omhändertaget krävs enligt boliviansk lag att en domare fattar ett beslut om att barnet ska separeras från sin biologiska familj. Domstolen söker sedan efter en ny familj till barnet och barnet ska bara i undantagsfall placeras på institution. I praktiken har bara 15,4 procent av barnen som finns på institutionerna placerats genom domslut. 78,5 procent har placerats på institution genom administrativa beslut fattade av socialtjänsten. Mer än hälften av barnen på institution har en familj. I vissa fall har föräldrarna placerat sina barn på institution p.g.a. fattigdom och i andra fall har barnen kommit dit efter att ha hittats på gatan.
Det finns särskild lagstiftning om behandling av barn och ungdomar som begått brott, där det bl.a. stadgas att ungdomar i fängelse ska hållas avskilda från vuxna. Lagen efterlevs emellertid dåligt. Barn mellan 12 och 16 år kan hållas kvar på barnanstalter på obestämd tid vid misstanke om brott/förseelser eller för att få skydd. Den juridiska prövningen som föregår ett sådant beslut är ofta bristfällig.
Funktionshindrades situation är generellt svår och fortfarande hålls många handikappade inlåsta på institutioner eller göms undan i hemmen p.g.a. fördomar.

Möte med NATS
Genom organisationen Niños, Niñas y Adolescentes Trabajadores, NATS, kunde MIA träffa barn som lever på gatan och få en bild av hur livet kan te sig för några av de mest utsatta grupperna i Bolivia. Mötet med unga mödrar, själva barn, neddrogade och boende på gatan med sina små barn gjorde ett starkt intryck. Vittnesmålen och berättelserna om barn som hittats i sopsäckar, många döda, men även en del vid liv, bortslängda på soptippar och i sophögar var många. De existentiella frågor många unga adopterade brottas med blev med ens uppenbara och några av de olika dimensioner internationella adoptioner innefattar blev högst påtagliga.

Nationell adoption
Centralmyndigheten arbetar för att öka intresset för inhemsk adoption i Bolivia. Men fortfarande behövs mycket arbete för att öka de nationella adoptionerna och bättre förbereda föräldrarna i landet. Det bedrivs informationskampanjer för att öka intresset och minska fördomarna omkring adoption. Nationella adoptioner görs oftast i skymundan. Många tar bara hem barnen och uppfostrar dem som sina egna utan att legalt registrera adoptionen. Det framgår av lagen att internationell adoption skall komma ifråga först när det är utrett att barnet inte kan få en familj inom landet. Det finns emellertid fortfarande många kulturella tabun och det saknas mekanismer för att förbereda framtida inhemska adoptivföräldrar i Bolivia.
Det behövs också arbete med att informera om internationell adoption. Det är ett problem att många saknar kunskap om adoptioner och adoptionsprocessen vilket gör att de förväxlar adoption med barnhandel. Denna sammanblandning gör att många är skeptiska till internationell adoption vilket leder till att barn blir kvar på barnhemmen.

Kirgizistan

Kirgizistan är ett relativt nytt adoptionsland för Sverige och MIA beslutade att genomföra en första tillsynsresa till Kirgizistan i april 2008. Syftet med resan var att följa utvecklingen på adoptionsområdet i Kirgizistan.
De första internationella adoptionerna som genomförts i Kirgizistan var till USA mellan åren 1994 och 1996. Därefter beslöt man att göra ett uppehåll med adoptioner fram till år 2005. En ny familjelag antogs i Kirgizistan i augusti 2003, vilket gör det möjligt att arbeta med internationell adoptionsverksamhet. Dessutom har nya regler för internationell adoption nyligen antagits. Den nya förordningen innebär att adoptionsbesluten fattas i domstol och inte så som tidigare genom ett administrativt beslut vid ”borgmästeriet”. Den första adoptionen enligt den nya förordningen skedde under våren 2006. Kirgizistan har ännu inte ratificerat 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. En rådgivande kommitté har dock till regeringen lämnat förslag att Kirgizistan ska ansluta sig till Haagkonventionen under 2009.
Utbildningsministeriet i Bishkek har avtal med åtta organisationer i fyra länder: Sverige, Italien, Israel och USA. Adoptionscentrum har haft auktorisation för Kirgizistan sedan 2004. Det första barnet från Kirgizistan kom till Sverige hösten 2005. År 2007 lämnades totalt 74 barn för internationell adoption från Kirgizistan och mer än 700 beslut fattades om inhemska adoptioner och ”guardianship”.

Sociala förhållanden
Befolkningen i Kirgizistan är sedan sovjettiden relativt välutbildad, men de senaste tio åren har det blivit vanligare att ungdomar avbryter utbildningen innan de fullföljt den nioåriga obligatoriska grundskolan. Det är bara de familjer som har det gott ställt som har råd med en bra utbildning till sina barn eftersom de måste betala månatliga mutor i form av avgifter till skolan eller gåvor till skolpersonalen. Alla skolor kräver att föräldrarna betalar för böcker och renovering på skolorna. Den icke-officiella kostnaden för skolgång i städerna varierar mellan USD 3 och 20 per månad medan medelinkomsten ligger på USD 25-35 per månad. På landet är det många barn som inte kan gå i skolan vintertid eftersom familjen inte har råd att köpa ordentliga kläder och skor. Efter grundskolan kan man studera vidare i två eller fyra år. Ryska är det dominerande undervisningsspråket, men efter 1989 har kirgiziskans ställning stärkts.
En försämrad folkhälsa sedan början av 1990-talet har sänkt medellivslängden. De sociala skyddsnäten har blivit svagare sedan självständigheten. Sjukvården har försämrats, särskilt på landsbygden. Det råder brist på mediciner, vaccin och modern medicinsk utrustning. Vården är inte längre avgiftsfri och många människor har inte råd att anlita sjukvården.
Abort är lagligt. De aborter som utförs på privata sjukhus blir oftast komplikationsfria, medan de som utförs på statliga sjukhus, som har dålig utrustning, ofta leder till infektioner eller att aborten misslyckas och barnet föds med skador. Det finns ingen officiell abortstatistik då den är konfidentiell. 80 procent av dem som överger sina barn eller gör sena aborter är muslimer. De kan få stora problem att bli accepterade i familjen om de väljer att behålla barnet. Förlossningsvård är gratis, men de flesta av de mammor som överger barn väljer att föda hemma för att barnet inte ska registreras.
När man blir förälder i Kirgizistan kan man vara föräldraledig under tre år utan att förlora sitt arbete. Två månader före och två månader efter förlossningen betalas en statlig ersättning med 70 procent av lönen.
Enligt Youth Human Rights Groups rapport har barnarbete blivit vanligt i samhället. Det förekommer att både barnhem och skolor tvingar barnen att arbeta på fälten under skördetiden (september-oktober och ibland maj) och betalningen går till institutionerna. Barnarbetet är utbrett på landsbygden och det finns inga åtgärder eller program för att stoppa det.
Antalet barn på gatan har vuxit. Antalet gatubarn beräknades 2004 till 2 000. Dessa barn tas med jämna mellanrum från gatan och registreras av ”the Inspectorates on Minors Affairs” och sätts i häkte i några dagar, men hamnar till slut på gatan igen. De utsätts för fysiskt, sexuellt och psykiskt våld. Polisen kräver ofta pengar av dem. Fysisk bestraffning och hot används av polisen för att tvinga barn att erkänna eller ta ansvar för ett brott de inte har begått. Enligt Youth Human Rights Groups rapport har 75 procent av minderåriga i fängelse uppgett att de utsatts för tortyr. Majoriteten av de fall där barn torteras sker när barnen sitter i häkte.

De flesta barnen som adopteras är övergivna
De flesta barn som adopteras är övergivna. Ungefär vart femte barn har biologisk förälders medgivande till adoption. Den vanligaste orsaken till att barn lämnas för adoption är att mamman är tonåring. Barn som överges lämnas ofta på trappan till någon familj som mamman tror har ekonomiska möjligheter att ta hand om barnet. Den familjen har då rätt att adoptera barnet. Polisen gör först en utredning om någon i grannskapet har någon information om övergivandet. När barn överges på institutioner och sjukhus görs utredning av de sociala myndigheterna. För barn övergivna på sjukhus gäller oftast att föräldern lämnat falskt namn och alltså inte kan spåras.
De lokala och centrala myndigheterna utreder barnets bakgrund och registrerar barnet i en databank. Enligt den nya lagen ska barn placeras i fosterfamilj, men om detta inte är möjligt, placeras de på barnhem.
Tre månader efter det att ett barn konstaterats övergivet börjar man söka adoptivföräldrar till barnet, företrädesvis inhemska adoptanter. Vid internationell adoption gäller tremånadersgränsen endast för barn som har medgivande för adoption från den biologiska mamman. Är barnet övergivet väntar man alltid sex månader innan barnet lämnas för internationell adoption, eftersom det har inträffat att den biologiska modern har återvänt efter tre månader och frågat efter sitt barn.

Nationell adoption
Man är mån om att följa subsidiaritetsprincipen i Kirgizistan. Man vill helst inte att barnen ska lämna landet. Med internationella stödinsatser försöker man återförena barn och familjer. Inhemska adoptivfamiljer har företräde framför utländska sökande fram till att en adoptionsansökan lämnats till domstolen.
Det finns en kö av sökande som vill adoptera nationellt men de inhemska familjerna vill sällan adoptera barn som har särskilda behov. De flesta barn som adopteras inhemskt är friska och adopteras före sex månaders ålder. Nationella adoptioner sker inom de etniska gränserna. De allra flesta inhemska adoptioner är ”secret adoptions”. Man ändrar barnets namn och ibland även barnets födelsedatum.
Det förekommer även att man kan placera barn som har funktionsnedsättningar i kirgiziska adoptivfamiljer. Vi talade med en barnhemsföreståndarinna som lyckats med detta. Hon menade att hon hade lagt ner mycket tid på att informera familjerna och beskriva konsekvenserna av barnens funktionshinder. När de hade fått situationen klar för sig visade det sig vara flera inhemska par som var öppna för att adoptera barn med särskilda behov. I Kirgizistan efterfrågar man mer kunskap från andra länder. Man önskar sig ökade kunskaper för att kunna ge utbildning till blivande inhemska adoptivfamiljer och för att kunna stödja dem efter adoptionen.

Förhållanden på barnhemmen
Med tanke på att barnhemmen ofta har stora grupper med barn och att många av dessa har särskilda behov kan man tänka sig att personalen kräver en hård disciplin av barnen för att få verksamheten att fungera. Det kan innebära att våld mot barnen förekommer. Många av de funktionshindrade barnen får lugnande medel. Trots att vissa personer i personalen som vi träffade vid första anblicken verkade vara barska, visade sig värmen och omtanken om barnen påfallande tydligt. På internatskolan för blinda och synskadade barn i Osh fick vi höra en blind pojke i 12-13 årsåldern spela dragspel och sjunga ett par lite vemodiga kirgiziska folkmelodier. Han var oerhört duktig och det var positivt att se hur de, trots knappa resurser, har möjlighet att låta barnen utveckla sina speciella talanger.

Att ta emot ett barn för adoption i Kirgizistan
En utländsk familj som kommer till Kirgizistan för att adoptera får först umgås med barnet på barnhemmet under ca fem dagar. Detta sker under uppsikt av barnhemsföreståndaren som skriver en rapport. Denna rapport är underlag för ett förslag om att familjen ska få adoptera barnet. Rapporten ges in till domstolen.
Beslut om adoption fattas av domstolen oftast inom en vecka från att dokumenten kommit in till domstolen. När ett domstolsbeslut om adoption har meddelats tar det 30 dagar för detta att vinna laga kraft. Biologiska föräldrar och släktingar kan återkalla sitt beslut att lämna barnet för adoption fram till det att adoptionsbeslutet vunnit laga kraft.
Barnet stannar vanligen kvar på barnhemmet minst två veckor efter att adoptionsbeslutet meddelats. Därefter förekommer det att adoptivföräldrarna kan få ta hand om barnet fram till hemresan. Föräldrarna har även möjlighet att åka hem efter att ha umgåtts med barnet på barnhemmet och vänta på att adoptionsbeslutet ska vinna laga kraft. Det bästa för barnen är dock att de stannar i Kirgizistan så att man inte utsätter barnet för en separation. Vi träffade en svensk adoptivfamilj som berättade om hur avståndstagande deras dotter varit när de kom andra gången. ”Det kändes som att vi fick börja om från ruta -1”. Vi träffade också en familj som stannat kvar i landet under hela adoptionsprocessen. De tyckte att det hade fungerat väl eftersom de hade fått mycket hjälp och stöd av Adoptionscentrums kontaktperson.
Eftersom det kirgiziska adoptionsbeslutet är svagt ska adoptivföräldrarna ansöka om adoption i tingsrätten efter hemkomsten.