Att ge mer livsutrymme
Intervju med Margareta Carlberg

Margareta Carlberg är psykolog, psykoterapeut och filosofie doktor i psykologi. Hon har arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Genom åren har hon träffat många adopterade barn och deras föräldrar. Då de stora registerstudierna, som visade på överrisker för adopterade att utveckla psykiska och sociala problem, presenterades började hon intressera sig för att titta på adopterade som en grupp för sig. Hon tänkte ”Vi måste försöka få grepp om vad det är som hänt innan.” Margareta Carlberg har varit redaktör för en forskningsantologi Internationellt adopterade i Sverige som gavs ut av Institutet för metodutveckling inom socialt arbete, IMS, vid Socialstyrelsen. Den senaste tiden har hon haft en central roll i en arbetsgrupp, med fokus på adopterades problem, som bildats inom BUP i Stockholms län.
Margareta Carlberg berättar att arbetsgruppen bildades för att man behöver en särskild kompetens för att arbeta med adopterade och deras familjer. Inom BUP i Stockholm arbetar man annars med subspecialiteter. Det innebär att man specialiserar sig på olika symptom. Adopterade kan uppvisa ett eller flera symptom utan att något passar riktigt för att omfatta problemet. Hon säger ” Vi har blivit tillfrågade vad det är för kompetens som behövs. Det är svårt att säga för det gäller att ha en djupare förståelse för hur det egentligen kan vara att vara adopterad.” Hon fortsätter ”Det är ju inte någon speciell störning eller något sådant utan rör sig mer om en inställning till och förhoppningar inför livet.”

När det blir bekymmer hänvisar man ofta till att barnet haft det svårt före adoptionen. Vad tänker du om det?
”Ja den tuffa starten är ofta tydlig. Men det är viktigt att man inte fastnar där för adoptionen är också en tuff övergång. Även om det är världens bästa adoptivfamilj så är det i alla fall en tuff övergång.”
Margareta Carlberg menar att det är viktigt att tänka på att det adopterade barnet har ett annat biologiskt ursprung. Hon säger ”Man kan hjälpa barnen genom att visa respekt för deras biologiska ursprung, att bevara en respekt för deras föräldrar och därmed för barnen själva. Det kan vara farligt om man fått konstig information om barnets ursprung. Den kan ju vara riktig men den är ju bara en del av sanningen. Om man t.ex. vet att mamman varit prostituerad tänker man kanske att hon var en ”dålig” kvinna och det blir hennes egenskap för det är det enda man vet. Men man vet inte vad som ledde henne dit, hur hon har det och hur hon kanske har kämpat för barnet.” Margareta Carlberg jämför med de svårigheter som andra ungdomar kan ha som har föräldrar vilka p.g.a. egna problem som t.ex. missbruk eller psykiska besvär inte fungerar i sin föräldraroll. Hon menar att adopterade barn på ett liknande sätt kan identifiera sig på ett destruktivt sätt med den ”dåliga” föräldern. Barnen behöver hjälp att ”åtminstone hitta sätt att fantisera om de biologiska föräldrarna som några som också är bra”.
Margareta Carlberg tror att det kan vara svårt att hitta en lagom öppenhet i adoptivfamiljen för att samtala om adoptivbarnens ursprung. När föräldrarna tar initiativ till att prata om ursprunget kanske barnet just i den stunden har sin uppmärksamhet riktad mot något helt annat. Det är dock viktigt att på ett lyhört sätt fortsätta att visa att man är öppen för att prata om barnets ursprung eftersom barn känner in vad man får och inte får prata om. Hon säger ”Förr i tiden pratade barn väldigt lite om sexualitet. Nu tror jag att det nästan är värre för dem att fråga om döden för det tål vi inte. Jag kan tänka mig att de mest välmenande adoptivföräldrar kan tycka att det är jobbigt eller kan bli stirriga inför de första frågorna från barnen. Barnen tar in att det inte känns riktigt bra att fråga. Utan att de tänker det medvetet får de en känsla av att det nog inte var riktigt rätt att fråga.”

Studier har visat att adoptivfamiljer i mindre utsträckning än genomsnittet söker hjälp för barnen då dessa är små. När barnen blir äldre tycks dock kurvan vända och adopterade tonåringar är något överrepresenterade inom BUP. Hur tänker du kring det?
”Man vet ju inte helt säkert. Man kan tänka sig att adoptivföräldrarna från början är inställda på att det kan vara problem och att barnet kanske inte svarar mot sin ålder. Jag tror också att det kan finnas en liten tvekan att söka hjälp när man blivit godkänd som adoptivföräldrar. Det kan vara så att man kanske kämpar lite för hårt och lite för länge innan man ber om hjälp.”
En psykologuppsats som bygger på data och intervjuer från BUP i Stockholm visar att adopterade tonåringars problem oftare än andras uppfattas som akuta då de söker hjälp. Det innebär att BUP gör bedömningen att ett möte måste ske omgående och att det inte kan vänta några veckor vilket annars är den vanliga väntetiden. Margareta Carlberg berättar ”Ungdomarna i studien säger ”Jag lever här och nu”. Det är ett sätt att skydda sig från sin historia och framtiden. Det är ett sätt som ungdomar i allmänhet har men adopterade kanske behöver ännu mer. När något händer så att det spricker så tror jag att det blir akut och de kan bli helt förtvivlade, våldsamma eller självmordsbenägna.” Som exempel berättar hon om en pojke som mellan dröm och vaka återupplevde ett minne från barnhemmet. Ett annat exempel var en flicka som plötsligt blev väldigt våldsam mot sina adoptivföräldrar. Det fanns problem som trappats upp men hållits tillbaka och som rätt som det var exploderade.
Ett ganska stort problem, som Margareta Carlberg ser det, är att adopterade barn kan råka ut för överkrav. Man ser dem inte som de små individer de är utan man vill se dem som det barn man vill ha. Hon tror att många adoptivbarn är överanpassliga i början och att även de som uppfattas som stökiga kämpar hårt på sitt sätt för att anpassa sig. Kanske förstår inte adoptivföräldrarna hur mycket barnen anstränger sig. Margareta Carlberg menar att strävan att anpassa sig kan begränsa barnens möjligheter att få tillgång till sitt inre. Det kan göra det svårt då man i tonåren ska bli en egen individ. ”Om man dels har haft en lite dålig start och dels har kämpat för mycket för att bli en som duger och passar, då har man längre väg till att hitta vad det är som är viktigt för deras egen del.” Skolan är ett område där adopterade barn ofta möter överkrav. Margareta Carlberg säger ”Om de som är svagbegåvade inte får möta undervisning på sin egen nivå kan de ha svårt att komma vidare. Det är jättetufft för dem.” Hon tror att alltför många misslyckanden och besvikelser i skolan är en vanlig bakgrund till en del placeringar av adopterade ungdomar på SIS-institution.

I detta sammanhang brukar man som en anledning till svårigheterna lyfta fram att det kan vara skillnader i temperament och begåvning mellan adoptivbarnen och adoptivföräldrarna. Tror du att det kan ha betydelse?
”Jo, det är rimligtvis lite större skillnad men inte jätteskillnader. Om det inte är kontinuitetsbrott i historien så är det kanske lättare att hitta någon likhet med sig själv eller någon i släkten. Jag tror att det är svårt för adoptivföräldrar och kanske också för adoptivbarn med kontinuitetsbrottet. Eftersom man inte vet hur det var före adoptionen kan det väcka många fantasier. Då blir det kanske så att man skyddar sig genom att tillskriva arvet väldigt stor betydelse.”

Vad skyddar man sig mot?
”Mot att vara en dålig förälder. Man kanske tänker att det inte är mitt fel utan omständigheter som man inte rår över. Det kan vara helt sant men frågan är ändå vad man ska göra idag som förälder i alla fall.”
Men det kan också vara så att adoptivföräldrar och adoptivbarn inte hittar varandra. Margareta Carlberg berättar om ärenden hon haft då föräldrarna inte har kunnat ta barnet till sig eller föräldrarna har varit oförmögna att hantera barnets känslor. Margareta Carlberg kan ibland tänka att det skulle vara bra att kunna ompröva adoptionen. Hon säger ”Jag vet ju att det inte går enligt lagen men ibland skulle det vara bättre än att man fortsätter med något som har spårat ur.”
När internationellt adopterade barn växer upp och ska etablera ett eget liv kan nya skillnader mellan barnet och föräldrarna framträda. Adoptivföräldrar har ofta en privilegierad social situation och det kan göra det svårt då en ung vuxen ska lämna hemmet. Margareta Carlberg säger ”Jag tror det är viktigt, det som t.ex. Marianne Cederblad pratar om, att om man är adopterad och har kommit till en familj som har det väldigt bra kan det vara jättejobbigt att ta sig ut ur den värmen till en klart bistrare verklighet med ett kanske mindre kvalificerat arbete och sämre ekonomi.” Detta gäller för alla barn men kan kanske vara en större omställning för adopterade som också kan möta nyfikna frågor och taktlöst bemötande p.g.a. sitt annorlunda utseende. Margareta Carlberg förklarar att om man är adopterad men inte funderat så mycket på vad det innebär så kan omgivningens frågor bli påträngande och påminna om olösta problem. Det gör att man inte får möjlighet att fundera och känna efter när man själv vill utan tvingas konfronteras med frågor kring adoptionen för att någon utomstående frågar eller kommenterar.
Margareta Carlberg tror att sorg är en central process som är viktig för både adoptivföräldrar och adopterade barn. Hon tänker att adoptivföräldrar kan behöva sörja det barn de aldrig fick för att fullt ut kunna glädjas över det adopterade barn man fått. Adopterade barn och ungdomar kan behöva sörja att det i vissa avseenden kan vara annorlunda att vara adopterad. Margareta Carlberg säger ” Alla barn ställs inför utvecklingskriser. För adopterade kommer det lilla tillägget att de är lite annorlunda vilket gör att de kanske får ett lite större jobb att göra. Det lilla tillägget ser inte ut på något självklart tydligt sätt men är bara där. Ju mer respekt man känner för detta desto bättre kan man förstå vad det kan betyda och desto mer eget livsutrymme får barnet.”