Man brukar säga 100 procent arv och 100 procent miljö
Intervju med Hugo Lagercrantz

 Hugo Lagercrantz är professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet och överläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han har under de senaste åren intresserat sig för hur hjärnan utvecklas under barndomen och särskilt hjärnans utveckling hos för tidigt födda barn.

Hur tänker du att utvecklingen av barnets hjärna kan påverkas av att vara i en bristfällig barnhemsmiljö?
”Man vet ju en del om de rumänska barnhemsbarnen. Man tog bilder på hjärnan av dem och det visade sig att det var vissa luckor i deras hjärnor som påverkade hjärnans aktivitet. Det berodde på att de var så understimulerade. Det här har lett till en väldigt stor oro bland adoptivföräldrar. Så vitt jag har förstått så gick det ganska bra ändå för många av de här barnen om de inte kom för sent. Åtminstone om de kom före skolåldern gick det nog ganska bra. Om de kom efter puberteten så var det inte så bra. Dels kan man säga att intryck och traumatiska händelser påverkar hjärnan väldigt mycket men samtidigt är det ju också så att hjärnan har stor förmåga att reparera sig eller kompensera för detta.”
Hugo Lagercrantz berättar att hjärnans utveckling styrs dels av genetiska faktorer och dels av miljöpåverkan. Då barnet stimuleras befästs nervbanor i hjärnan. Om barnet inte får stimulans försvinner i stället nervbanorna. Man har tidigare talat om kritiska fönster men numera talar man alltmer om fönster för inlärning. Tidigare trodde man att fönstren var öppna under en begränsad tidsperiod i utvecklingen. Idag är det många som tror att barn kan ta igen missad utveckling även efter fönstret är passerat om omständigheterna kring barnet förbättras.

Kan du ge exempel på ett fönster för inlärning?
”Ja man brukar tala om att för att lära sig sitt modersmål perfekt ska man göra det före tre års ålder. Upp till fem års ålder kan man lära sig sitt modersmål ganska bra. Men redan efter fem år blir det lite svårare. Efter puberteten är det svårt att lära sig ett språk utan brytning. En invandrare som kommit hit efter puberteten bryter alltid men invandrare som kommit före puberteten, på dem kan man ofta inte höra att de invandrat. Men den riktiga emotionella förståelsen av språket eller modersmålet präglas in före tre till fem års ålder. Ett klassiskt exempel på att det är viktigt att man använder nervbanorna är att japaner inte kan skilja på r och l, om de är uppvuxna i Japan, för att de inte fått höra de bokstäverna. Men om de är födda i Amerika så kan de ju skilja på r och l.”

Hur ser du på möjligheterna att påverka ärftliga faktorer?
”Man kan väl säga att konflikten arv och miljö har tonats ner lite. Man brukar säga 100 procent arv och 100 procent miljö. Det är ganska bra uttryckt för det går in i varandra och det verkar som att miljön påverkar arvsmassan.”
En forskargrupp i Canada har gjort studier som man ofta refererar till. Hugo Lagercrantz berättar att man studerade ungar till två grupper råttmammor. Den ena gruppen av råttmammor var ambitiösa och den andra gruppen var slappare och latare. Det visade sig att ungarna till de ambitiösa råttmammorna klarade tester bättre och blev mer stresståliga medan den andra gruppen ungar visade sämre resultat. När man korsade grupperna så att ungarna till de slappa råttmammorna fick stimulans av de ambitiösa råttmammorna höjdes deras testresultat och stresstålighet. För den andra gruppen ungar som fötts av ambitiösa mammor men togs om hand av de slappa råttmammorna blev resultatet sämre. Detta visar att den viktiga faktorn var den stimulans som råttungarna fick under den tidiga barndomen. För de råttor som fick en positiv stimulans påverkades genmassan. Ett annat exempel är den ärftliga sjukdomen PKU, som man tar blodprov för att upptäcka strax efter födseln. PKU har en stark genetisk komponent som leder till att man blir efterbliven. Men om man äter rätt kost blir man helt normalbegåvad.

Påverkan på arvsmassan, sker den ända från befruktningen?
”Ja det gör det säkert. Men i moderlivet är man ju lite skyddad så det är väl främst i den tidiga barndomen.”

Vad är det som miljön kan påverka?
”Det som är intressant är hur man använder den långa dna-tråden, att man öppnar och sluter den. Man talar om metylering av dna-tråden. I varje cell finns det arvsanlag för allting. I en hudcell finns det arvsanlag för magsyra och för någon signalsubstans i hjärnan. Men man använder bara det som har med huden att göra, svettkörtlar och så vidare. Resten av dna-tråden är inaktiv. För man använder inte dna i en hudcell för muskelkontraktion eller körtelsekretion. Mycket är frågan om hur man öppnar och stänger dna-tråden och man kan med en yttre stimulans påverka det. Det kallas för epigenetik. Om man stimulerar ett barn väldigt intensivt så kan man påverka arvsmassan i god riktning. Får man mer serotonin så får man ett bättre stämningsläge och blir mer stresstålig och så vidare.”

Vad tänker du är gynnsamma miljöfaktorer för ett barn som har varit i en understimulerande miljö från början?
”Ja, det är väl att stimulera barnet. Framförallt se till att det får ett språk. Det tror jag är oerhört viktigt. Även om barnet kommer lite sent och är sju-åtta år så tror jag det kan gå ganska bra ändå om man tränar språk och så vidare. Det är viktigt att man gör det direkt i små grupper. Det går inte via TV. Det verkar inte fungera. Man har försökt lära amerikanska barn kinesiska med TV men det har inte fungerat. Men barnen lärde sig däremot om de kinesiska doktoranderna övade med barnen direkt, läste sagor för dem, lekte med dem, sjöng visor och drog ramsor två timmar om dagen. Men om man har ett adoptivbarn som är sju, åtta eller fem, sex då kan man inte sätta dem i en stor grupp i dagis eller sätta dem framför TV. Det fungerar inte. Man måste verkligen ägna sig åt dem. Prata med dem. Det ska vara en mycket nära relation men inte nödvändigtvis föräldrarna. Det kan ju vara en barnsköterska hemma. Men det ska vara få personer, mormor eller farmor eller så om föräldrarna arbetar. Även farfar eller morfar kan väl stimulera barnets utveckling”.
Hugo Lagercrantz menar också att det kan vara extra viktigt att stimulera adopterade barns moralutveckling. Han beskriver moralen som en medfödd känsla. Den utvecklas vid sex-sju års ålder och har sitt säte i pannloben. Han säger ”Men sedan gäller det att utveckla känslan för vad som är rätt och fel. Det kan man säkert påverka under ungdomsåren för den del av hjärnan som har att göra med det, den mognar väldigt sent. Vad man kan säga är att framhjärnan, pannloben försöker bromsa de spontana känslorna och försöker lugna ner dem så man inte får ett vredesutbrott, slår någon eller säger något dumt eller så. Alla har ju lite idiotiska tankar. Det man då kan säga att framhjärnan gör är att trycka ned dem. Det har diskuterats mycket när det gäller trafik att yngre förare ofta är dumdristigare. De tänker inte efter. De krockar oftare, därför att hjärnans pannlob ännu inte är riktigt mogen. Det är där intryck och erfarenheter sammanvägs till beslut (hjärnans exekutiva eller moraliska centrum).”

När är den utvecklingen färdig?
”Det intressanta är att det kanske inte är färdigt förrän i trettioårsåldern. Även en tjugoåring kan vara lite omogen. Så det är ju en sak som man kanske får jobba med som adoptivförälder eftersom man kommer in senare.”

Kan ett barn också bli överstimulerat?
”Vi vet att mycket för tidigt födda barn har en risk att få ADHD. Då har vi sagt att de kanske blir överstimulerade där de ligger i kuvösen. Därför skyddar vi numera kuvösen genom att lägga ett täcke över den och försöker på så sätt i viss mån minska sinnesintrycken. Det blir för mycket kopplingar. Om de föds i vecka 25, d å skulle de ligga i en mörk livmoder men istället hamnar de i en kuvös på en väldigt livlig neonatalavdelning. Då blir de överstimulerade och det blir onödiga kopplingar. Därför blir de okoncentrerade och får ADHD-liknande symptom. Det är ganska säkert att det är så. Vi vet också att rökning ökar risken för ADHD om mamman röker under graviditeten.”

Om ett barn sedan hamnar i en mer lugn miljö där man begränsar stimulansen, när det varit överstimulerat innan, kan då de överflödiga kopplingarna falla bort?
”Ja, jag tror det. Ja, som jag sa så tror jag att hjärnan kan repareras. Så det är inte kört. Jag tror att man tidigare trodde mer på kritiska perioder och att om man inte lärt sig språk eller fått en kärleksfull relation till mamman så var man störd för resten av livet. Så enkelt tror jag inte det är.”

Det brukar sägas att vi använder en mycket liten del av hjärnans celler? Kan man tänka sig att hjärnan kan kompensera senare med andra celler?
”Säkert är det så att vi har en väldig kapacitet i hjärnan. Det är ju som ett nationalbibliotek. Det ryms ju hur mycket som helst. Och jag tror att för adoptivbarnet går det säkert att kompensera och bygga på. Man kan påverka så att man trots en sjuk gen blir helt frisk. Det är väl på det viset som jag tänker att adoptivbarn som har ärftliga egenskaper som kanske inte är helt optimala kan komma över det. Det gäller att se till att barnen hamnar i rätt miljö.”