Man behöver kunna ta dagen som den kommer
Intervju med Gunilla Cederholm Wilhelmsson

Gunilla Cederholm Wilhelmsson arbetar som familjeterapeut och är doktorand i pedagogik med inriktning på stöd till adoptivfamiljer där det finns svårare beteendemässig problematik. Sedan drygt 20 år tillbaka arbetar hon med olika typer av stöd till adoptivfamiljer och driver tillsammans med maken Lars-Göran Cederholm Adoption & Familjekompetens - Lainio Centret. Flera av de verksamma är även själva adoptivföräldrar eller adopterade. Verksamheten har sitt säte i Norrbotten och Uppland men man erbjuder stöd i hela landet. Centret erbjuder föräldrastöd, avlastning, utbildning och handledning. Målgrupperna är adoptivfamiljer, vuxna adopterade och professionella som i sitt arbete kommer i kontakt med adopterade. Centret har specialiserat sig på anknytnings- och separationsproblematik samt arbete med familjer med barn som har neuropsykiatrisk problematik. Från årsskiftet 2008/2009 kommer man även att erbjuda korttidsboende enligt LSS för ungdomar 14-25 år vid centret i Lainio och man har hela Sverige som upptagningsområde. Under somrarna anordnas även specialanpassade läger för familjer eller enskilda ungdomar. Viss del av verksamheten drivs ideellt eller subventioneras genom individuellt satta taxor.
För familjer som kommer till Lainiocentret eller deltar i de olika familjeutbildningarna runt om i landet är det en stor hjälp bara att få träffa andra som lever i en liknande situation som de själva. Då behöver man inte dölja eller ursäkta sig. Barnen kan ibland vara mycket utåtagerande. Det tar sig uttryck som att de väsnas, ”klättrar på väggarna,” slåss, ljuger, skadar sig själva och andra etc. Det händer att de slår sina föräldrar. Detta beteende gör att barnen straffar ut sig ur sociala sammanhang och familjerna isolerar sig. Inte allt för sällan är föräldrarna slutkörda och nedstämda. Gunilla Cederholm Wilhelmsson säger att ”Man går på adoptionsorganisationens julfest. De andras barn är välkammade och ens egen unge klättrar på väggarna. Sedan går man aldrig mer dit för man skäms och känner sig som dåliga föräldrar.”
Med människor som vet hur det är att leva i kaos kan man våga sätta ord på förbjudna tankar och känslor. Gunilla Cederholm Wilhelmsson säger att ”Man behöver få prata om det som är tabu. Föräldrarna måste ner i mörkret för att kunna ta till sig sin situation. Det är naturligt att ibland känna att man är trött och inte står ut med sitt barn. Men här handlar det även om att man kanske stundtals till och med önskar att man inte adopterat barnet. Inga föräldrar mår bra av att gå och bära på sådana förbjudna känslor. Det måste få komma ut och man måste få sörja att det inte blev som man hade tänkt sig. Sedan kan man arbeta på att finna sätt att hantera och acceptera sitt barn och sin livssituation. Vår utgångspunkt är ett lösningsfokuserat förhållningssätt där målet är att hitta vägar för ett värdigt liv för hela familjen och stödja föräldrarna att orka.”
Gunilla Cederholm Wilhelmsson anser att det är viktigt att förstå att diagnoser är färskvara. Hennes erfarenhet är att det händer att barn efter en tids stödinsatser i familjen inte alltid uppvisar de symptom som är kriterier för att ställa den diagnos som det fått. Hon säger ”att man lägger för stor vikt vid de beteendemässiga svårigheterna som en direkt koppling till neuropsykiatriska diagnoser och missar anknytningsproblematiken. De neuropsykiatriska funktionshindren påverkar även barnens sätt att relatera till och uppfatta andra. Generellt sett är professionella fortfarande väldigt dåliga på att särskilja och utforska vad som är renodlad anknytnings- eller adoptionsspecifika svårigheter och vad som kan vara annat.”
De familjer som kommer till Lainiocentret för att få stöd har oftast redan försökt få hjälp på annat håll och har i regel en etablerad kontakt hos till exempel BUP. De flesta har fått stödinsatser som riktat sig till individerna i familjen var för sig vilket ofta lett till att fokuseringen kring barnet som ett problem har förstärkts ytterligare. Framför allt upplever familjerna ett behov av att träffa någon som även har ett adoptionsperspektiv på svårigheterna. Gunilla Cederholm Wilhelmsson menar att man glömmer att se familjen som en helhet. Hon säger ”Barnen är som det är. Det man kan förändra är omgivningen och därmed förbättra barnets möjligheter att utvecklas. När vi träffar föräldrar blir de först förvånade när vi säger att vi inte arbetar med barnen utan med föräldrarna. Föräldrarna vill helst ha en lösning eller metoder för hur man ska förändra barnet. Vi vänder på spegeln och utforskar istället hur föräldrarna kan förändras för att orka med och bättre klara av sitt föräldraskap. Här handlar det om att bland annat se på föräldrarna utifrån deras eget anknytningsmönster men även att utforska kommunikationsmönster och de förväntningar de har på sitt föräldraskap och därmed sitt barn. Ibland är inte förväntningarna realistiska och då får man arbeta med det istället. Det är mer intressant att rikta intresset mot familjen och fundera över hur familjen kan förändra sin tillvaro och förhållningssätt så att livet fungerar.” Gunilla Cederholm Wilhelmsson förklarar att man ofta behöver tänka utanför ramarna. Ofta kopplar vi samman stöd till adoptivfamiljer med olika typer av psykologiska eller möjligen specialpedagogiska insatser. Men stöd kan vara så mycket annat som t.ex. ”homestyling” för att utforma hemmet så det bättre klarar tumultet kring barnet och svarar upp mot barnets behov, barnvakt så föräldrarna kan få vila upp sig och ta hand om sin relation eller juridisk rådgivning då det inte är ovanligt att barnens beteende leder till att föräldrarna blir anmälda till socialtjänsten.

Gunilla Cederholm Wilhelmssons erfarenhet är att det förekommer att adoptivföräldrars föräldraskap inte tas på allvar då det blir svårigheter och familjen behöver stöd. Hon berättar att ”framför allt blir det tydligt vid familjehemsplaceringar där det händer att sociala myndigheter och andra hjälpinstanser går in och tar över på ett sätt som man inte skulle ha gjort om det varit frågan om föräldrar till biologiska barn. Det förekommer också ett omedvetet skuldbeläggande. Föräldrarna kan få frågor om t.ex. varför man valde att adoptera när man såg att barnet hade grava svårigheter eller om man inte kände till barnets problem innan man tackade ja till barnet” Gunilla Cederholm Wilhelmsson tänker att ”De här frågorna hade föräldrarna inte fått om de fött barnen själva och en del familjer upplever dessa frågor som kränkande. De som ska hjälpa dessa föräldrar har dessutom ofta inga referensramar för hur det kan vara att leva med gravt skadade barn, som det ibland handlar om. Barnen hittar föräldrarnas ömmaste punkter och kan vara enormt provocerande. Det kan vara svårt för utomstående att förstå men man önskar i alla fall att attityden och respekten för adoptivfamiljen som familjeform vore större ibland.”
Vad gäller medgivandeutredningen tänker Gunilla Cederholm Wilhelmsson att fokus för frågorna kanske är fel. Hon säger att ”Vi vet idag mycket om vilka problem adopterade kan få men kunskapen blir ännu mer intressant om man sätter in den i en kontext där vi undrar på vilket sätt föräldrar medverkar till att problem uppstår. Det vore även intressant att titta på vilka problem som de sökande kan komma att få som adoptivförälder utifrån deras preferenser och förväntningar. Föräldrar behöver känna till sina svagheter och kunna stå för dem. Då kan de bli en tillgång i föräldraskapet.” Hon tycker inte att bedömningarna ska bli strängare men annorlunda. ”Man behöver fråga sig om det är rätt familjer som får medgivande och vad en lyckad adoptivfamilj egentligen är? När det gäller barn med beteendemässiga svårigheter har kanske familjer som redan har förmåga att hantera kaos bättre förutsättningar än andra. De professionella behöver även fundera över sina värderingar kring adoption. Det är nödvändigt för att de på ett bra sätt även ska kunna närma sig känsliga ämnen och fråga om t.ex. fysisk närhet.”
Idag när adoptioner av barn med särskilda behov ökar ser Gunilla Cederholm Wilhelmsson att det finns en risk att de som väljer att adoptera ett barn med en i förväg känd diagnos tror att de vet hur barnet kommer att vara. Men diagnoser kan yttra sig på de mest varierade sätt beroende på den individ som barnet är och vilka upplevelser barnet haft i livet. Hon säger ”Samtidigt kan de som väljer barn med särskilda behov vara bättre rustade än andra eftersom de ändå har tagit ställning till och är medvetna om att det kommer att vara vissa svårigheter. Det som kan vara värt att fundera mera kring är att av dem som är öppna för att adoptera barn med särskilda behov väljer de flesta barn med olika fysiska och medicinska svårigheter medan de barn som efter adoptionen får svårigheter har helt andra särskilda behov än de i förväg kända. Det här blir en paradox om man tänker sig att det är ett större antal barn som visar sig ha svårigheter efter adoptionen inom det beteendemässiga fältet och till dem finns det i förväg väldigt få föräldrar som är villiga att adoptera. Man kan inte föreställa sig i förväg hur det ska bli. Förväntningar kan bli stora hinder om man inte kan släppa dem och se tillvaron men framför allt barnet som det är. Kanske är det ett plus att vara lite kaotisk. Att kunna ta dagen som den kommer. För livet med vissa barn kan kanske aldrig bli annat än kaotiskt – men väldigt spännande och framför allt finns det möjligheter till ett värdigt liv för hela familjen.”