Fler barn som adopteras har särskilda behov

Intresset för att adoptera internationellt är stort i flera länder i västvärlden och i många av ursprungsländerna ökar mängden nationella adoptioner. Detta innebär att antalet adoptionssökande överstiger antalet barn som finns tillgängliga för internationell adoption. Till följd av detta tar det längre tid att adoptera och för en del sökande blir det ingen adoption. Eftersom de familjer som adopterar nationellt i ursprungsländerna främst vill ha så små och friska barn som möjligt har många av de barn som lämnas för internationell adoption något känt särskilt behov.

Adoptionsorganisationerna ser en ökning av antalet barn som vid adoptionen har kända särskilda behov. Det finns ingen statistik eftersom begreppet särskilda behov är svårt att avgränsa. Vilka barn som anses ha särskilda behov avgörs av ursprungsländernas uppfattning och kriterierna varierar från land till land.
I alla länder gäller uppfattningen att en diagnostiserad sjukdom eller ett funktionshinder innebär att barnet har särskilda behov. Det kan t.ex. vara läpp-käk-gomspalt, klumpfot, missbildning eller avsaknad av någon kroppsdel, hjärtfel, syn- och hörselnedsättning, ryggmärgsbråck, hepatit B, hiv-aids, fetalt alkoholsyndrom, cp-skada eller utvecklingsstörning. Listan skulle kunna göras ännu längre och ändå inte bli fullständig. Många barn har också flera diagnoser.
Generellt betraktas också barn över tre-fyra års ålder och syskongrupper som barn med särskilda behov. Barnets hudfärg, stora födelsemärken eller skelögdhet är exempel på sådant som betraktas som särskilda behov i vissa länder men inte i andra. Att mamman missbrukat alkohol eller narkotika under graviditeten, att mamman är bärare av hivsmitta eller hepatit trots att barnet testats negativt, att barnets föräldrar är psykiskt sjuka eller att barnet kommit till genom incest är andra exempel på orsaker till att man i ursprungsländerna kan anse att barnet har särskilda behov.

Adoptionsförmedling av barn som har särskilda behov
Adoptionsorganisationerna har alltid förmedlat adoption av barn med särskilda behov. Ursprungsländerna har skickat förfrågningar rörande specifika barn och organisationerna har försökt hitta lämpliga adoptivföräldrar till dessa bland sina sökande. I en del ursprungsländer adopteras alla små friska barn nationellt. Då innebär en ansökan till det landet att man troligtvis kommer att bli föreslagen som förälder till ett barn som anses ha något särskilt behov.
Den kinesiska centralmyndigheten China Center of Adoption Affairs, CCAA, har ett särskilt förmedlingssystem för adoptionssökande som vill adoptera barn med särskilda behov. Ett 60-tal adoptionsorganisationer i världen har tillgång till en skyddad webbsida på vilken CCAA lägger ut information om barn som har särskilda behov. De tre svenska adoptionsorganisationer som har auktorisation att arbeta med Kina har alla CCAA:s tillstånd att arbeta med systemet. Organisationerna kan då de ser information om ett barn, som de tror sig ha en passande familj till, binda upp informationen om barnet. Inom 48 timmar, från det att man bundit upp information om ett barn, ska familjens ansökan registreras online. Systemet förutsätter att de sökande är väl förberedda, har informerat sig om och tagit ställning till vilka särskilda behov de kan acceptera samt informerat sin medgivandeutredare.
Det är CCAA:s och adoptionsorganisationernas erfarenhet att det går mycket fortare och är möjligt att placera fler barn som har särskilda behov med detta system. Systemet är dock nytt och ingen har någon längre erfarenhet av att arbeta på detta sätt. De svenska adoptionsorganisationerna har arbetat med systemet sedan i somras. Det är också ett system som är under utveckling och förändringar kan komma att införas. Aktuell information om det webbaserade systemet ges av adoptionsorganisationerna.

Förutsättningarna för medgivande har förändrats
Väntetiderna har blivit längre och bedömningarna har skärpts vad gäller sökandes ålder. Detta innebär att sökande kan bli för gamla för att få adoptera något barn. Regeringsrätten har i ett par domar framhållit att utgångspunkten för bedömningen av betydelsen av sökandes ålder borde vara den riktlinje som angivits i prop. 2003/04:131. Där uttalades ”att det är av vikt att föräldrarna inte har en alltför hög ålder i förhållande till barnets ålder när barnet anländer till hemmet. Föräldrarna/föräldern ska under åtskilliga år framåt ha styrka och flexibilitet att möta barnets speciella behov. Det är viktigt att åldersstrukturen i adoptivfamiljen inte alltför mycket skiljer sig från de flesta andra familjers. Med äldre adoptivföräldrar ökar sannolikheten för att föräldrars hälsa sviktar och krafterna inte räcker till på samma sätt som när föräldrarna är yngre. Det finns en tendens att ge äldre sökande medgivande för äldre barn, vilket i sig kan innebära särskilda svårigheter. Hög ålder hos barnet vid adoption är en riskfaktor som kräver extra kompetenta och starka föräldrar. Vidare uttalas, – med hänvisning till rättsfallet RÅ 1995 ref. 67, – "att ett generellt medgivande i allmänhet inte bör ges till personer över 45 år. En riktpunkt bör vara att sökanden inte bör vara äldre än 42 år vid ansökningstillfället vilket i praktiken innebär att sökanden är upp mot 45 år när barnet anländer. I enskilda ärenden kan det dock finnas anledning att göra en annan bedömning. Ett exempel på en situation då det kan finnas skäl att frångå riktpunkten är, i det fall ett par ansöker om medgivande, att en av sökandena är något äldre än 42 år. Ett annat exempel är adoption av ett syskon. Ytterligare exempel är adoption av ett känt barn, exempelvis släktingbarn eller feriebarn.”
Socialstyrelsens allmänna råd anges att om sökanden är över 42 år då ansökan görs, bör utredaren klargöra, om det finns särskilda omständigheter som kan vara av betydelse för helhetsbedömningen av, om sökanden är lämpad att adoptera. Omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen är t.ex. att sökanden har en relation till barnet som ansökan avser, att enbart den ena parten är något över 42 år eller att ansökan avser adoption av ytterligare ett barn i familjen (SOSFS 2008:8). Vilka omständigheter som ska ha betydelse är en bedömning som måste göras i varje enskilt ärende.
Det kan i vissa fall vara möjligt att påverka väntetiden genom vilka önskemål man har rörande barnet. Om man är öppen för att ta emot barn med i förväg kända särskilda behov kan väntetiden bli kortare. En del sökande ställs inför det svåra valet att välja mellan att ansöka om ett barn med särskilda behov eller att inte adoptera alls.

Att ansöka om barn med i förväg kända särskilda behov
Att sökande kan välja att ansöka om att adoptera barn med särskilda behov kan skapa en illusion av att de som inte önskar detta ska få friska barn som inte har särskilda behov. Så är det förstås inte. Man kan aldrig veta vad det barn man får bär med sig. Barn som man vid adoptionen bedömt har särskilda behov kan återhämta sig och barn som uppfattats som friska kan komma att utveckla symptom efter adoptionen. Socialstyrelsen skriver i sin Handbok för socialtjänsten att ”Barn som adopteras internationellt har genom sin bakgrund en ökad sårbarhet och särskilda behov av stöd.” Det är därför viktigt att i alla medgivandeutredningar fundera över möjligheten att ett framtida adopterat barn kan ha särskilda behov.
Man kan förledas att tro att man vet mycket om ett barn som har en diagnos. Om man har mycket information om en diagnos men vet lite om barnet i övrigt kan det skapa en skev bild. Det är många faktorer, t.ex. barnets personlighet och temperament och vilken vård och omsorg barnet har fått och kommer att få, som samverkar i hur det särskilda behovet kommer att ta sig uttryck.
När man läser en medicinsk rapport behöver man fråga sig under vilka omständigheter rapporten är skriven. Är uppgifterna aktuella eller var det länge sedan rapporten skrevs? Inom vilken medicinsk tradition är rapporten skriven? Det kan behövas förkunskaper om den medicinska kultur som läkaren verkar inom för att tolka dennes utlåtande. Man kan också fundera över hur barnets sinnesstämning, om barnet varit lugnt eller stressat, kan ha påverkat eventuella testresultat.
För att de sökande ska kunna fatta kloka beslut behöver de information och vägledning. Det är viktigt att se möjligheterna men samtidigt inte underskatta den utmaning det kan innebära att ta emot ett barn med särskilda behov. De sökande behöver göra realistiska bedömningar av sin omsorgskapacitet och vilka praktiska förutsättningar de har att ta emot ett barn med särskilda behov. De behöver också fundera över vilka prioriteringar de är beredda att göra om barnets vårdbehov blir omfattande eller om barnet kommer att behöva mycket extra stöd.
Att ställas inför valet att välja eller inte välja att ansöka om barn med särskilda behov upplevs av många sökande som onaturligt och märkligt. Det kan ge skuld- och skamkänslor som försvårar möjligheterna att utforska vad man vill. Kanske börjar varje föräldraskap med drömmen om en liten bebis. När drömmen inte går i uppfyllelse kan det vara en lång process att anpassa önskemålen till sin verklighet. För dem som går igenom processen är det en möjlighet att få ett barn som har behov av att få föräldrar med särskild omsorgsförmåga.
Oavsett vilka förutsättningar de sökande har finns det många barn på barnhemmen som har behov av dessa särskilda föräldrar. Under tider då det funnits fler barn och färre sökande har de inte blivit aktuella för adoption utan blivit kvar på barnhemmen. Den aktuella väntesituationen innebär ökade chanser för dem att få en adoptivfamilj.