Återbesöksresa till Anhui, Kina
Återresor för adopterade är en viktig del av den internationella adoptionsverksamheten. Tidigare var det främst vuxna adopterade som reste för att besöka sina ursprungsländer. Under de senare åren har det blivit alltmer vanligt att barn gör återresor tillsammans med sina adoptivfamiljer. För att få en inblick i adoptionsorganisationernas arbete med återresor har MIA deltagit i en del av en återbesöksresa till Kina. MIA ville även få mer kunskap om och förståelse för vad en återresa kan innebära för de adopterade barnen och deras familjer. Under resan gjordes också ett studiebesök på arkivet på China Center of Adoption Affairs, CCAA.
Återresan gick till Anhuiprovinsen i Kina och arrangerades av Familjeföreningen för internationell adoption, FFIA, i samarbete med Kinaresor. FFIA kallar återresorna för återbesöksresor och har arrangerat resor till Kina för adopterade barn och deras familjer sedan år 2005. På resorna kompletterar man de kinesiska guiderna med en svensktalande guide för att de små barnen ska kunna få direktinformation och även ha möjlighet att ställa frågor utan att behöva ta hjälp av sina föräldrar. Resan bestod av tre etapper, först några dagar i Beijing, därefter besök i Anhuiprovinsen som barnen kom ifrån och slutligen några dagar i Shanghai.
Beijing
Resegruppen samlades vid gaten på flygplatsen i Helsingfors. Några familjer kände redan varandra eftersom de hade hämtat barn tillsammans medan andra inte alls kände varandra sedan tidigare. Redan då vi landade på Beijings nya flygplats hade barnen lekt ihop sig lite och det började kännas som en sammanhållen resegrupp.
De första dagarna ägnades åt sightseeing och shopping. På programmet fanns utflykt till Kinesiska muren, besök till Olympiastadion Fågelboet, Himmelska fridens torg, Förbjudna staden, shopping på Pärlmarknaden och på Wafujing och lunch hos en familj i Hutongerna. Hutongerna är den gamla traditionella låghusbebyggelse som tidigare präglade hela Beijing eftersom inget hus under kejsartiden fick vara högre än kejsarpalatset. Idag ligger denna bebyggelse kvar mellan höghusen. Gammalt och nytt, traditionellt kinesiskt och västerländskt kolliderar och samsas sida vid sida.
På kvällarna tändes de blinkande neonskyltarna i kvarteren kring hotellet. Alla var lite vimmelkantiga och trötta av allt man sett och av tidsomställningen. Föräldrarna hade noga uppsikt över sina barn som smälte in i folkmängden och lätt skulle kunna komma bort.
Anhuiprovinsen
Efter några dagar fortsatte färden till Anhuiprovinsen. Vi lämnade Beijing klockan fem på morgonen och fastnade sedan hela förmiddagen på flygplatsen p.g.a. tekniska fel. När vi väl kom ombord på planet somnade barnen bums. Efter ett par timmar sänkte sig planet genom molnen och landade på provinshuvudstaden Hefeis flygplats som låg insvept i smog. Där tog den lokala guiden Snow emot och vi lastade in oss i en bensinluktande buss. Bussen körde oss genom småhusområden med skrotupplag på grusvägen utanför, genom små butiksområden och byggarbetsplatser. Ju närmare city, desto högre blev husen.
Det var i Hefei som familjerna en gång fick ta emot sina barn. Guiden berättade om de närmaste dagarnas program med barnhemsbesök och besök på de platser där barnen hittades. En mamma sa att hon trodde att hon skulle känna igen sig, att det skulle kännas som ett återseende. Men staden hade förändrats så mycket att hon inte alls kände igen sig.
I den mindre staden blev kontrasterna mellan det rika och det fattiga Kina påtaglig. Hefeis citykärna är fylld av butiker och restauranger. Mitt på den stora gågatan som lyste av neon låg tiggarna på den kalla marken. Utanför en restaurang kom en man med en luggsliten apa. Mannen ryckte i kopplet för att få apan att göra konster i hopp om att vi skulle skänka pengar för spektaklet. Några av barnen blev ledsna då de såg hundar till salu instängda i trånga burar.
Nära hotellet låg en park som var fylld av aktivitet. På dagen spelades olika brädspel, övades kampsport och utfördes fotmassage. På kvällen kunde man sjunga karaoke och skjuta prick i små väskor som stod uppställda lite varstans.
Besök på en skola
Dagen därpå fick vi göra en snabbvariant på de programpunkter som missades då vi fastnade på flygplatsen. Först besökte vi en skola där rektorn välkomnade med ett tal. Några skolbarn knöt röda scarves runt halsen på besökarna. Vi bjöds in att sitta med en stund under en lektion i engelska och slutligen visades vi runt i skolans lokaler. Det var spännande för barnen att träffa jämnåriga barn och få en glimt av den vardag som hade kunnat vara deras om de haft ett annat livsöde.
Adoptionscentret
Därefter var det besök på Adoptionscentret, d.v.s. där adoptionsbesluten fattas. Den man som tog emot där hade arbetat som guide då familjerna hämtade sina barn. Nu hade han uppnått chefsposition i verksamheten. Vi fick också träffa en kvinna som arbetade för de lokala myndigheterna. De berättade att tidigare adopterades ca 1 000 barn om året från Anhui till andra länder. Under år 2008, fram till tiden för vårt besök, hade bara 88 barn lämnat Anhui genom internationell adoption. Detta beror på lättnader i ettbarnspolitiken och att färre barn överges. En annan anledning är att nationella adoptioner ökar. De sa att det blir alltmer vanligt att adoptivfamiljer från hela världen återvänder för att besöka barnens barnhem och hitteplatser.
Besök på barnhemmet i Lu´an
De flesta av barnen i resegruppen kom från ett barnhem i Lu´an, en liten stad två timmars bilväg från provinshuvudstaden. En del hade fått besöka barnhemmet då de hämtade barnen medan andra inte fått tillträde. Det var en högtidlig och nervös stämning på morgonen då besöket på barnhemmet skulle ske. Barnen var finklädda och familjerna hade förberett presenter och fotoalbum.
Ingen av guiderna hade besökt barnhemmet tidigare. Vi hittade inte dit så någon från barnhemmet fick möta upp med bil och visa vägen. Väl framme blev vi välkomnade av barnhemmets direktör och en del av hans personal. Salen som de visade in i var dekorerad med röda band och blommor. Bordet var dukat med frukt och kex. Familjerna fick sätta sig och direktören höll ett tal. Han sa att han var glad att barnen kommit tillbaka och var så friska och fina. Barnen ropades upp med sina kinesiska namn. Det märktes att personalen mindes barnen. Familjerna fick titta i barnens akter och möjlighet att ställa frågor. Sedan blev det presentutbyte och fotografering. Barnen fick röda armband med en silverberlock.
Denna, liksom många andra institutioner i Kina, är hem både för gamla och barn. Den del av institutionen där barnen hade bott var numera avdelning för de äldre. Därför kunde man inte komma in i de lokalerna men en förälder som varit där då ett av barnen hämtades kunde visa utifrån bakom vilka fönster barnen sov.
Inne på barnhemmet fanns det både små, små barn som låg lindade i sina sängar och flera barn i två-fyraårsåldern som alla verkade ha något särskilt behov. De svenska adoptivbarnen lekte, jollrade och tittade förundrat på de små som låg i sina sängar. Några av barnen blev skrämda av besökarna och började gråta. Det var nog både svårt och en lättnad att gå därifrån. Föräldrar funderade på hur det varit om deras barn hade varit kvar på barnhemmet och en flicka sa att hon ville adoptera ett barn då hon blev stor.
Innanför entrén till barnhemmet hängde ett foto på några av familjerna från när de hämtade sina barn. På nästa våning fanns ett sommarfoto från Sverige med några av barnen.
På kvällen bjöd barnhemmet på formell middag. Värden bjöd traditionellt på kinesiskt brännvin och adoptivföräldrarna tackade för gästfriheten med att sjunga några svenska snapsvisor. Det var en trött och fnissig grupp barn och föräldrar som efter en lång dag av anspänning återvände till hotellet fyllda av intryck.
Hitteplatser
Kvinnan som ansvarade för barnhemmet på institutionen följde med för att titta på hitteplatserna. Hon var glad att återse barnen och hon kramade dem om och om igen.
Vanliga hitteplatser är t.ex. busstationer, tågstationer, härbärgen för hemlösa och barnhem. När de adopterade barnen reser tillbaka 10-15 år senare är de byggnader som de hittats vid ofta rivna för att ge plats åt nya hus. En hitteplats var en vägkorsning där det tidigare låg en station för långdistansbussar. Kvinnan från barnhemmet berättade att det kan tyda på att mamman kom från landet och att hon åkt till staden för att lämna barnet. En annan hitteplats var i en liten by utanför Lu´an. Myndigheten som ansvarar för barnbegränsningspolitiken hade ett hus där och på trappan till det hade många barn lämnats.
Folk samlades kring den udda gruppen som fotograferade barn framför rivnings- och byggarbetsplatser. En kostymklädd man vågade sig fram och frågade vad som pågick. Då guiden förklarade sa mannen att det var tecken på kärlek och omtanke att adoptivföräldrarna reste tillbaka med sina barn till deras födelseland. Eftersom staden hela tiden förändras skrev man noga ner adresserna för att möjliggöra för barnen att hitta tillbaka om de vill återvända senare i livet.
Kulturarv
Färden gick vidare för att ge smakprov på barnens kulturella rötter. I Anhuiprovinsen ligger Gula bergen som avbildats av konstnärer och attraherar en ständig ström av turister. Man åker linbana och kan sedan vandra på anlagda gångstigar upp till toppen på ca 1800 meters höjd. Där uppe ser man molnen flyta fram som ett hav långt under sig. Vi övernattade på bergstoppens bästa hotell som hade möglat i det fuktiga klimatet. Rummen var utkylda och beboddes av hoppande spindlar. Efter middagen samlades alla för en pratstund i ett av rummen som fick upp värmen ganska bra. I gryningen steg några tappra upp för att möta soluppgången med de kinesiska turisterna.
Vid Gula bergens fot besökte vi staden Honcun som är känd för att scener ur filmen ”Crouching tiger hidden dragon” spelades in där. I en annan stad, Huangshan, besökte vi en museifabrik som tillverkar tusch för kalligrafi och ett nybyggt etnografiskt museum. I Huangshan kunde man också shoppa i gamla staden, bl.a. te som området är berömt för. Det var mycket information på kort tid, särskilt för barnen, men det gav många anledningar att vara stolt över det kinesiska ursprunget. Fortfarande lite frusna efter strapatsen på berget och fyllda av kulturarv stuvade familjerna sitt bagage, som vuxit under resans gång, ombord på nattåget till Shanghai.
Besök på CCAA
MIA följde inte med till Shanghai utan passade på att besöka arkivet på CCAA. Chefen för arkivet, Liu Kangsheng, berättade att CCAA i sitt arkiv har drygt 100 000 avslutade adoptionsärenden. Alla internationella adoptionsärenden arkiveras av CCAA sedan 1994. Akterna sparas för all framtid. I akterna bevaras alla handlingar rörande barnet och föräldrarnas ansökningshandlingar. Den som vill ta del av sin akt hos CCAA ska ansöka om detta genom den adoptionsorganisation som förmedlade adoptionen.
Eftersom det är förbjudet att överge barn i Kina finns ingen information om barnen före polisrapporten som skrivs då barnet hittas. Ibland kan mamman ha lämnat en lapp med barnets födelsedatum eller något litet minne.
Det är nog vanligt att många som åker på återresor inte hittar vad de söker och att det man får veta kanske mest ger upphov till nya frågor. Det kan vara en besvikelse att det saknas information, men man kan nog tänka att de adopterade barn som kan ställa sina frågor till föräldrar som lyssnar får viktiga svar ändå.