Adopterade behöver kunna sätta ord på sin egen livshistoria

Munhi Westin är leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Hon är också adopterad och kom som tioåring till Sverige från Korea. Sedan 1999 driver hon Adoptiva Psykologmottagning. Mottagningen vänder sig till adopterade och adoptivföräldrar och erbjuder stödsamtal, krisbearbetning och psykoterapi. Adoptiva håller också utbildningar, kurser och föredrag på uppdrag av organisationer och föreningar. MIA Info träffade Munhi och ställde frågor kring hur hon, utifrån sitt arbete, ser på adopterades och adoptivfamiljers behov av stöd.

Finns det en central problematik som är typisk för adopterade patienter?
”Som i allt terapeutiskt arbete är det relationen till föräldrarna. Men banden mellan barn och föräldrar kan vara skörare i adoptivfamiljer än i andra familjer. Det gör att adopterade kan vara särskilt sårbara.
Ett annat viktigt tema som inte uppmärksammas tillräckligt mycket är internationellt adopterades etniska identitet. De känner sig svenska inombords men blir inte alltid bemötta så. Det kan skapa förvirring och osäkerhet kring identiteten. Många adopterade arbetar mycket med frågor kring var de hör hemma.”

Vilka behov har adopterade barn utöver de behov som barn i allmänhet har?
”Adopterade barn, liksom andra barn, behöver bli bekräftade som dem de är. Det som är speciellt med adopterade barn är att de har en bakgrund och ett ursprung som inte är en del av adoptivföräldrarnas historia. Det är viktigt att detta inte suddas ut. För de adopterade jag jobbar med har ett problem varit att adoptivföräldrarna inte pratat med dem om adoptionen. Det finns ett vakuum kring adoptionsrelaterade frågor. De behöver lära sig ord och begrepp så att de kan tala om vad det innebär för dem att vara adopterade. Adopterade behöver kunna sätta ord på hur det känns att bli övergiven och sedan komma till en annan kultur.”

Hur uppstår detta vakuum?
”Jag tror att bakgrunden är att föräldrarna har obearbetade känslor som hör ihop med den ofrivilliga barnlösheten. De flesta adopterade som jag träffat vet inte hur föräldrarna tänkte när de valde att adoptera. Det har varit för laddat att prata om. Det enda de vet är att de inte kunde få barn. Infertilitetskrisen, sorgen och processen att adoptera – allt detta påverkar relationen till barnet. Det är enligt min erfarenhet i många fall en kris för identiteten som man och kvinna att inte kunna föda barn. Som alla kriser behöver den bearbetas vilket innebär att våga känna alla känslor som krisen väcker. Gör man inte det byggs en mur som håller de smärtsamma känslorna instängda. Det påverkar hela områden i personligheten. När de får ett barn som behöver hjälp med känslor kring separation, byte av miljö och språk är det en stor begränsning om de förnekar ett eget trauma. De kommer inte att kunna se barnet i sin helhet och barnet kommer att känna vilka delar som föräldrarna inte accepterar. På så sätt påverkar det anknytningen.”

Hur tror du att den adopterades inre bilder av de biologiska föräldrarna kan inverka på relationerna i adoptivfamiljen?
”Det har förstås betydelse vad barnet varit med om före adoptionen, t.ex. om det levt med sin familj eller varit på barnhem. Om barnet utsatts för traumatiska upplevelser krävs det naturligtvis väldigt mycket av adoptivföräldrarna. Föräldrarna måste förstå att detta är något som barnet behöver bearbeta. Om adoptivföräldrarna är beredda att verkligen ta till sig barnet har de biologiska föräldrarna ingen betydelse för vilken relation de får. Men om relationen till adoptivföräldrarna är dålig kan den adopterade söka sig till en idealiserad bild av de biologiska föräldrarna. Det är flykten till det andra.”
Många av de adopterade och adoptivföräldrar som kommer till Adoptiva har redan varit i kontakt med en annan terapeut eller med psykiatrin men inte känt att de blivit förstådda. De har kommit fram till att deras bekymmer har att göra med adoptionen och söker därför en terapeut med särskild adoptionskompetens. Munhi tror dock att många väljer att söka sig till en terapeut som inte är adopterad. Hon tänker att det bl.a. kan bero på förnekande. Om man vill få bekräftelse på sin svenska identitet kan det vara provocerande att möta en terapeut med en ickesvensk etnicitet.

På vilket sätt påverkar det terapin att terapeuten också är adopterad?
”Det sker något redan i första mötet, som jag har svårt att sätta ord på. Det är en slags igenkänning som handlar om att terapeuten inte ser svensk ut och att båda vet att terapeuten också är adopterad. Det ger en särskild möjlighet till empati och bekräftelse. Det kan vara svårt för terapeuter som inte har erfarenheten att vara adopterad att föreställa sig hur det kan vara.”
Munhi berättar om en vanlig fråga som hon kan få av kollegor som haft adopterade patienter. De har berättat om patienter som sökt terapi för att de vill prata om sin adoption. När sedan terapin börjat har de inte alls pratat om adoptionen. Terapeuten har då undrat om de egentligen inte vill tala om adoptionen. Munhi menar att det beror på att den adopterade saknar ord och verktyg för att förmedla sina känslor kring adoptionen. Det handlar inte om att de inte vill.

Kan det innebära svårigheter att både terapeut och patient är adopterad?
”Det beror helt på vem terapeuten är och hur mycket terapeuten jobbat med sin egen bakgrund. När båda har samma typ av svårigheter kan dessa förstärkas.”

Är det något särskilt med att skapa en terapeutisk allians med adopterade patienter?
”Jag jobbar mest med långa terapier och många av mina patienter har personlighetsstörningar. Patienter som har personlighetsstörning har svårigheter att skapa tillitsfulla relationer och det är därför svårt att skapa förtroendefulla allianser med dem. Det är jobbigt för att de måste testa relationen. Men när jag jobbar med adopterade känner jag att det alltid finns en överhängande risk att de ska avbryta terapin. Det är en särskild dubbelhet. Den känslan har jag inte med andra patienter.”

Adopterade har ju avbrutna relationer som aldrig repareras. Kan det bero på det?
”Ja det handlar om det. Hotet om att bli övergiven ligger där hela tiden. Det är därför som jag ringer upp dem om de uteblir från en timma. Det gör jag inte med patienter som inte är adopterade. Då lägger jag ansvaret på dem. Men vad gäller adopterade så tror jag att de har ett behov av att bli uppsökta. Det är som att de signalerar: Hitta mig!”

Du sa att det verkar som att adoptionsbanden kan vara svaga. Hur tänker du kring det?
”Det är adoptivföräldrarnas uppgift att hålla kvar relationen, men det verkar inte fungera för en del adoptivföräldrar. Det finns en oförmåga och en hjälplöshet, eller en gränslöshet. De vet inte hur de ska agera som föräldrar, hur de ska vara förebilder och sätta gränser. När barnet revolterar i tonåren tappar de sin föräldraauktoritet och vet inte hur de ska återuppbygga den. De vacklar och barnen kan tänja på deras gränser hur mycket som helst.”

Hur kan detta ta sig uttryck?
”Ett exempel kan vara en 14-årig flicka som tror att hon är gravid. Mamman säger att hon måste gå och göra ett graviditetstest och frågar om hon ska gå med. Dottern säger nej. Men som jag ser det kan inte en 14-åring fatta ett sådant beslut. Det är en del av föräldraansvaret att säga: Kom nu går vi!
Ett annat exempel kan vara att en yngre tonåring struntar i att komma hem under helgen utan att informera föräldrarna om var hon/han är. Vissa föräldrar står fullständigt handfallna och vet inte hur de ska agera utan hoppas på att barnet ska dyka upp så småningom. Ett annat uttryck för att föräldrarna tappat sin föräldraauktoritet kan vara att barnet kan kalla föräldrarna vad som helst, som t.ex. bögjävel eller hora.”

Vad tror du att hjälplösheten och gränslösheten beror på?
”Det kan ha samband med en obearbetad infertilitetskris. Ofrivillig barnlöshet innebär att livet inte får den fortsättning som de flesta föreställer sig och tar för given. Det är ett avbrott i kontinuiteten och ett stort avsteg från hur vi föreställer oss livet. Adoptivföräldrar går igenom föräldrautbildning och hemutredning. Det är nödvändigt men samtidigt ett intrång i privatlivet. Deras gränser bryts och utomstående ska bedöma om de okej eller inte som adoptivföräldrar. Infertilitetsutredning är ett intrång i kroppen som inte är normalt. Det är så mycket som kan skapa känslor av maktlöshet och övergivenhet. De adoptivföräldrar som går i terapi hos mig är mycket starka människor som reagerat och vill jobba med sig själva.”

Vad behöver de för stöd för att kunna växa i sin föräldraroll?
”De kan behöva få tidig förebyggande konsultation. De kan få hjälp med att se sin sårbarhet och sina svagheter. Det kan vara svårt att vara förälder och det kan vara extra svårt att vara adoptivförälder. Vi möter våra barn som vi är med de blinda fläckar vi har. Det får barnen leva med men i ett adoptivföräldraskap tillkommer perspektiv som man kan medvetandegöra.”