Två internationella konferenser och studiebesök i Filippinerna

MIA har deltagit i två internationella adoptionskonferenser och presenterat den svenska föräldrautbildningen inför adoption. Här följer en beskrivning av konferenserna, 9th Global Consultation On Child Welfare Services i Filippinerna (17-20 september 2007) och 2nd International Conference on Adoption i Indien (8-10 oktober 2007), samt några ord om hur presentationen av föräldrautbildningen mottogs. På båda konferenserna deltog representanter för centralmyndigheter, adoptionsorganisationer, institutioner och ideella organisationer samt socialarbetare och forskare.

9th Global Consultation On Child Welfare Services, Filippinerna
Global Consultation är en internationell konferens som arrangeras av den filippinska adoptionsmyndigheten Intercountry Adoption Board (ICAB). Den första ägde rum 1992 och alla konferenser har hållits i Filippinerna med undantag från en som hölls i Chicago, USA. Den nionde konferensens tema var Adoption: Opening Windows for Development. Under tre och en halv dag utbyttes tankar och idéer kring hur man kan förbättra det internationella samarbetet och främja de nationella adoptionerna.
Ett stort samtalsämne under konferensen var s.k. sommarläger. Filippinerna har under de senaste åren skickat grupper av barn genom amerikanska adoptionsorganisationer till USA, där de under några månader tagits om hand av amerikanska familjer. Om samvaron fallit väl ut har barnen adopterats av de familjer som de bott hos. De barn som skickas på sommarläger är barn över sju år som har någon sjukdom eller något funktionshinder. Ur filippinsk synvinkel är detta ett mycket bra sätt att arbeta eftersom man hittar familjer till barn som annars skulle få stanna kvar på institutionerna. Utifrån vårt nordiska perspektiv undrade vi hur ett sådant förfaringssätt påverkar barnen. Vad innebär det för de barn som inte blir adopterade och får återvända till Filippinerna?
Filippinerna är ett övervägande katolskt land. Det märks att landet har starka band till USA. Det sociala arbetet präglas av välgörenhetsideologi. Många av talarna tackade Gud för att man har möjlighet att vara en god människa och hjälpa de fattiga. Välgörenhetsideologin blir tydlig också i inställningen till bistånd och donationer som är den rakt motsatta i förhållande till den inställning som uttrycks i den svenska adoptionslagstiftningen.

2nd International Conference on Adoption, Indien
Den indiska centralyndigheten, Central Adoption Resource Authority (CARA), arrangerade den internationella konferensen i Indien. På programmet fanns punkter som rörde etiska ramar med utgångspunkt i FN:s Barnkonvention och 1993 års Haagkonvention, förberedelse av adoptivföräldrar, barn med särskilda behov, ursprungsfrågor, nationella adoptioner och statistik.
CARA arbetar med att ta fram nya riktlinjer för adoptionsverksamheten, vilka planeras träda i kraft den 1 januari 2008. Debatten kring dessa var både arg och högljudd. För att motverka korruption och risker för att barn blir tillgängliga för adoption på felaktigt sätt vill CARA införa en ny kontrollinstans och centralisera ansökningsförfarandet så att alla ansökningar ska skickas till CARA, som ska fördela dessa till institutionerna. Kritikerna menar att en ny kontrollinstans bara kommer att fördröja den redan långa adoptionsproceduren. Man menar att det är bättre att se till att de instanser som redan finns fungerar bättre istället för att bygga upp ytterligare nya. I vissa delstater är det faktiskt så att en myndighet som ska finnas enligt det nuvarande systemet inte ens finns. Man ifrågasätter också hur CARA som har bristande resurser, redan för de uppgifter som de har nu, ska kunna hantera alla ansökningar. De svenska adoptionsorganisationerna har uttryckt att det blir svårt att arbeta med adoption i Indien om de måste skicka ansökningar till andra institutioner än dem som de har erfarenhet av att arbeta med. En annan viktig fråga är att CARA har bestämt att vårdavgiften får uppgå till högst 3500 dollar per adoption. Många av barnen som finns på institutionerna har behov av läkarvård vilket innebär att kostnaden för barnets vård och uppehälle ofta blir mycket högre. En fråga som då uppstår är vem som ska stå för dessa kostnader.
De närvarande ländernas centralmyndigheter var inbjudna att redogöra för situationen för adopterade från Indien samt ge reflektioner på adoptionssamarbetet med Indien. I detta sammanhang talade två representanter för den grupp som nu arbetar med att ta fram regler inför USA:s anslutning till Haagkonventionen. Det var många som ville ha synpunkter på hur amerikanska adoptionsorganisationer arbetar.
Sveriges samarbete med Indien har en lång tradition. Många verksamma i Indien uttryckte sin respekt för svenska adoptionsorganisationers arbete och den svenska inställningen till etik och kostnader. Indien är ett av de ursprungsländer där nationella adoptioner ökat genom åren. Vi fick höra att svensk adoptionsrörelse bidragit till den utvecklingen.
Efter konferensen hade MIA ett möte med CARA då frågor kring de nya riktlinjerna och de långa väntetiderna diskuterades.

Special parents for special children
Både ursprungsländer och andra mottagarländer har uttryckt intresse för den svenska föräldrautbildningen inför adoption. Därför har MIA översatt kursboken till engelska. Titeln på engelska är Special parents for special children. De filippinska och de indiska centralmyndigheterna bjöd in MIA att presentera den svenska föräldrautbildningen inför adoption på sina respektive adoptionskonferenser.
Det har varit en inspirerande upplevelse att få samtala med yrkesverksamma involverade i adoptionssamarbete från myndigheter och organisationer. I de flesta länder anser man att det är viktigt att adoptivföräldrar blir förberedda inför adoption. En vanlig reflektion är att förberedelse kan motverka att relationerna i adoptivfamiljen bryts. Många konferensdeltagare har berättat att de arbetar med liknande föräldraförberedelseprogram men att de kommer att ha glädje av den svenska modellen, som de uppfattade som väl strukturerad och genomtänkt. Ur ursprungsländernas perspektiv uppfattas svenska adoptivföräldrar generellt sett som väl förberedda.

Filippinerna

I samband med konferensen i Filippinerna tillbringade vi några intensiva dagar i Manila. Vi besökte ICAB, den filippinska centralmyndighetens kontor, gjorde studiebesök hos ECPAT och Commission on Human Rights samt gjorde flera besök till projekt som drivs av Virlanie Foundation. Genom våra besök, främst med Virlanie, fick vi en inblick i hur vardagen kan gestalta sig för den stora befolkning i Filippinerna som lever i fattigdom. Det följande är en beskrivning av några av de verksamheter som vi besökte och ett försök att förmedla några intryck.

Virlanie Foundation
Före vår avresa hade vi kontaktat en organisation som arbetar med stöd till ungdomar i fängelse. Dominique Lemay som är grundare och president för Virlanie Foundation svarade genast att vi var välkomna att besöka verksamheten på barnfängelset och andra projekt som organisationen driver.
Virlanie startades 1992 och är nu en av de största organisationerna som arbetar med gatubarn i Manila. Organisationen har 117 anställda och ett femtiotal volontärer. De driver 13 hem som ger husrum, mat, utbildning och kärlek till de barn som lever där samt ett antal stödprogram som t.ex. medicinskt och juridiskt stöd, en mobil skola, familjeåterföreningsprogram mm. Målet för all verksamhet är att stödja och utbilda utsatta barn så att de ska bli så självständiga som möjligt och få möjlighet att fungera i samhället.
Sveriges ambassad i Manila skrev i en promemoria (2007-03-28) att ”i huvudstaden Manila beräknas mer än tre miljoner människor leva hopträngda i slumområden utan tillgång till rent vatten och under otillräckliga sanitära förhållanden”. Läkare utan gränser uppskattade år 2002 att 100 000 barn levde på gatan i Manila. En del barn lever med sina familjer på gatan, andra har sporadisk kontakt med föräldrarna och en del antas leva på gatan utan kontakt med sina föräldrar.

Mobila skolan
Tillsammans med Virlanies personal besökte vi tre projekt. Det första var den mobila skolan. Den mobila skolan består av en lärare, en socialarbetare och en sjuksköterska. De har en liten vagn med ett femtontal skärmar som kan dras ut. Skärmarna är som svarta tavlor med pedagogiska övningar. Samlingsplatsen är ett litet torg, omringat av brusande trafik, med en fontän där barnen badade.
Barnen som samlades kring vagnen kom från en marknad i närheten och närliggande gator. De bodde tillsammans med sina familjer under kartonger och presenningar. Åldern på de barn som deltog var alltifrån tre år till tidiga tonår. Några av barnens föräldrar var där med yngre syskon. Alla hade löss och skabb. En liten flicka hade stora kala röda fläckar i hårbotten och det såg ut som att någon slitit av håret i stora tussar. Många hade trasiga tänder, svåra ögoninfektioner och svullna magar. De luktade kiss och smuts. Efter en stund kom några större pojkar som var berusade av lösningsmedel.
Att möta barn som lever i en så akut bristsituation kan kännas som ett slag i magen. Man ser alla de synliga tecknen på fattigdom och utsatthet. Men det kanske svåraste är att stå ut med att detta är barnens vardag. Kanske skulle det vara enklare som västerlänning att förstå om de satt på trottoarkanten och grät. Men de skrattar och stojar. Detta är allt de känner till och mitt i misären finns små glädjeämnen. Småbarn fascineras av vatten som rinner i dammet på gatan i Manila, såväl som i sandlådan i Stockholm, och man önskar så innerligt att den viljan att utforska inte ska dö.
Den eftermiddag som vi var med fick de små barnen arbeta med alfabetet medan de äldre hade samtal om trafficking. De små hade svårt att sitta still men många kunde stava och använda flera av räknesätten. De fick skriva i skrivhäften som de var rörande rädda om. Socialarbetaren berättade för de äldre om vilka metoder som används för att lura barn och familjer och vad som kan hända de barn som utsätts för trafficking. Sedan fick barnen göra ett enklare forumspel. Några barn fick gestalta en situation där barn hotades av trafficking och åskådarna fick ge förslag på hur barnen skulle rädda sig ur situationen.
De barn som deltagit i skolan fick matkuponger. Maten delades ut från en bil som stod parkerad i en gränd ett kvarter bort från torget. Det var ris, köttgryta och näringskakor. Efter maten vägdes barnen. Viktstatistiken redovisas till det företag som donerar näringskakorna. Man delade också ut mediciner.
Där bilen stod parkerad bodde en familj. Medan barnen åt var det någon som rakade sig och en annan tvättade kläder. Hela tiden passerade tricycles (små motorcyklar med sidovagn) och bilar. Vid gränden flöt en kanal som skämtsamt kallas gyllene floden där avloppet rinner rakt ut och sopor och avfall flyter omkring. Virlanies medarbetare har förbjudit barnen att bada i den men det gör en del av dem ändå.

The RAC
The Reception and Action Center är ett tillfälligt hem, som drivs av Manila stad, för folk som lever på gatan. Människorna som hålls i förvar där hämtas från gatorna av polisen. Centrets syfte är att hänvisa människor vidare till samhällsinsatser som t.ex. avgiftningshem eller barnhem. Man försöker också få de intagna som ursprungligen kommit från andra provinser att återvända dit.
När Virlanie först började arbeta med centret befann sig hundratals människor, många barn, instängda i små gallerförsedda rum. Det var så trångt att de inte kunde sitta eller ligga. De saknade mat, medicin, toalett och vatten. Virlanie har under femton år arbetat med att bygga upp en verksamhetsstruktur som möjliggör att de intagnas rättigheter respekteras. En viktig del av detta arbete är den ständiga kampen mot korruption. Ett första steg var att se till att de resurser, t.ex. maten, som kom till centret verkligen gavs till de intagna och inte togs av dem som arbetar på centret. Ett sätt för de anställda vid centret att tjäna en extra slant var att beslagta de intagnas samlade sopor och själva sälja detta till en skrothandlare (att samla sopor och sälja dessa är ett vanligt sätt att försörja sig på). Centrets nya chef var mycket ifrågasatt av vissa av de anställda för att ha eliminerat dessa möjligheter.
Nu är de som tagits in på Centret inte längre inlåsta mer än på själva området. De får mat, vatten och medicin. De sanitära anläggningarna fungerar. Det görs ordentliga ansträngningar för att slussa de intagna vidare till andra lösningar. När vi kom in genom grindarna omringades vi av barn som sedan följde med oss runt. De som var där hade sina tillhörigheter samlade på rostiga våningssängar som stod i rader. Där fanns hela familjer men också de som verkade vara där ensamma.

Fängelset
I anslutning till Centret finns ett fängelse för minderåriga. Sedan juni 2007 är det olagligt att placera barn under femton år i fängelse. Många minderåriga finns dock fortfarande i fängelserna. Lagen säger att rättegång ska hållas senast sex månader efter att en person häktas. Rättsystemet är dock ineffektivt och överbelastat så häktade personer kan få tillbringa flera år i fängelse i avvaktan på rättegång. Mutor och goda förbindelser gör det möjligt för fångar att fortsätta sin kriminella verksamhet från fängelset och ha kontakt med yttervärlden.
Pojkarna är instängda i mörka trånga rum. Det stinker av smuts och från den toalettanordning som finns i ett hörn. När vi passerade varje rum hördes i kör ”Welcome monsieur Dominique, Welcome visitors”. En kille stack ut sina smala armar och visade stolt tatueringarna som var tecknet på att han var medlem i maffian. Dominique berättade att när han först kom till fängelset var det många fler pojkar i varje rum och det fanns inga fönster som släppte in dagsljus. Då tog vakterna mutor för att släppa in män som förgrep sig på pojkarna. Nu ska det inte längre förekomma men pojkarna förgriper sig på varandra.
Det fanns också en avdelning för flickor. Den var lite mer hemlik och det var inte så många flickor där. Några av dem var gravida.

Payatas
Virlanies familjeprogram syftar till att stärka familjerna i den livssituation där de befinner sig. Målet är att ge familjer förutsättningar och motivation att ta bättre hand om sina barn och sätta upp långsiktiga mål för sin tillvaro. Man arbetar med att stärka individen genom socialt arbete, ekonomiskt stöd, andlig och politisk utveckling. Basen är att bygga ”communities”, d.v.s. små sociala enheter där medlemmarna själva förvaltar och distribuerar stödet. Genom ett sponsorprogram ges barn möjlighet att gå i skolan och föräldrarna får föräldrautbildning.
I varje ”community” finns ett kooperativ som kan ge lån då en familj har tillfälliga ekonomiska problem. Man uppmuntrar varje medlem att spara en peso (ca 16 öre) om dagen och genom ett samarbete med Uplift Foundation kan familjerna ges träning och micro-lån till att starta små affärsverksamheter som t.ex. små kiosker eller syverkstäder.
Vi följde med en socialarbetare till Payatas Quezon City eller Smokey Mountains som det också kallas. Området är byggt på ett sopberg och de som lever där försörjer sig på att sälja det som de hittar bland soporna. Dagen har delats upp i arbetspass för att så många som möjligt ska få möjlighet att hitta något att sälja. Av vad vi kunde se var det mest plast och plåt i de stora balar som bars ned från berget. Vi fick dock höra om enstaka fynd som fina klockor och smycken. Man tar också tillvara saker för egen konsumtion, t.ex. nagellack. Många flickor hade fina rosa tå- och fingernaglar. För några år sedan rasade en del av sopberget samman och mer än tusen människor begravdes. Många av dem har man inte kunnat hitta.
Många som lever i Payatas har kommit till Manila från olika provinser ute i landet för att söka lyckan. Då det visar sig att de inte kan ordna bostad och arbete har de inte längre pengar ens till att köpa sig en biljett hem. Många av dem kommer ensamma från landet men under tiden i Manila bildar de familj vilket också försämrar möjligheterna att återvända till hemprovinsen. De blir kvar som interna flyktingar (jfr. migranterna i Kina och desplazados i Colombia). De saknar rättigheter och kan plötsligt bli förflyttade om myndigheter och privata intressenter vill ha marken de bor på. Virlanie hoppas kunna motivera så många familjer som möjligt att återvända till sina hemprovinser och har utvecklat program för att möjliggöra detta.
Vi var där en söndag och männen hade samlats för att dricka och hålla tuppfäktningar. På en plan utanför Virlanies kontor spelade några pojkar basket och i en gång mellan skjulen hoppade några barn hage. Kvinnor och flickor lagade mat, diskade och tvättade. Eftersom det var regnperiod var allt blött och halt. Det var flugor överallt. Vi träffade en man som hade sju barn. Den äldsta dottern var vuxen och hade egna barn och det yngsta barnet var 10 månader. Mamman hade nyligen dött och mannen behövde pengar till begravningen.
När vi vandrat runt i området samlades kvinnorna i Virlanies kontor. Socialarbetaren presenterade oss för varandra. De undrade var Sverige låg. Någon visste att det var ett kallt land som ligger i Europa. ”De får gärna förflytta oss dit i ert ställe, i stället för att skicka oss till våra hemprovinser” skojade en kvinna. Vi skrattade alla tillsammans och grät inombords.

ECPAT
Barnsexturism uppmärksammades 1990 på en internationell konferens om turism. Detta var början till en treårig kampanj mot barnsexturism: End Child Prostitution in Asian Tourism (ECPAT). ECPAT-kontor öppnades i Thailand, Sri Lanka, Filippinerna och Taiwan. 1996 arrangerade ECPAT tillsammans med UNICEF, NGO-gruppen för barnkonventionen och svenska regeringen en Världskongress mot sexuell kommersiell exploatering av barn. På kongressen fanns 122 av världens regeringar representerade och ECPAT arbetar sedan dess för att skydda barn i hela världen. Förkortningen ECPAT står nu för End Child prostitution, Child Pornography and the Trafficking of Children for Sexual Purposes.
ECPAT Filippinerna arbetar med rehabilitering av offer för sexhandeln, nätverksarbete och opinionsbildningsarbete. Filippinerna har idag en lagstiftning som möjliggör att väcka åtal mot personer involverade i sexuell kommersiell exploatering. Tyvärr undergräver korruptionen möjligheterna att ställa pedofiler till svars. Dolores Alforte, ECPAT Filippinernas verkställande direktör, berättade om ett par flickor som utsatts för sexuell exploatering av en man från Holland. De flydde från sin situation och tog sig gömda på ett lastfartyg från sin hemprovins till Manila. Där sökte de upp en journalist som de tidigare blivit intervjuade av. Journalisten tog flickorna till ECPAT. ECPAT har försökt väcka åtal mot holländaren två gånger. Båda gångerna har han kommit undan genom att muta polis och domare. Han har också köpt tystnad av en av flickornas föräldrar genom att köpa familjen ett hus. Dolores visste inte om det skulle vara möjligt att motivera flickorna att väcka åtal igen.
Det är inte ovanligt att barnhem inte vill ta emot barn som utsatts för sexuell exploatering. Man anser att man inte har förmåga att svara för deras och de andra barnens säkerhet. Därför har ECPAT ett eget barnhem med plats för 30 barn. Förutom de fysiska och psykiska övergrepp som barnen varit offer för har de också utsatts för sexuellt överförbara sjukdomar, oönskade graviditeter och aborter. ECPAT:s hem är en fristad där barnens grundläggande behov av mat, kläder, medicin m.m. tillgodoses. Vid behov får de stödsamtal, terapi och psykiatrisk behandling. De får också information om sina rättigheter och förberedelse inför att möta sina förövare vid en eventuell rättegång. När vi besökte hemmet träffade vi en grupp ungdomar som förberedde en teaterföreställning.
Maj-Gull Axelsson har skrivit en dokumentärroman om en barnprostitutions- och barnpornografiskandal som uppmärksammades under 1980-talet. Boken som heter ”Rosario är död” kan vara svår att få tag i bokhandeln men finns på bibliotek och rekommenderas för den som vill läsa mer om barnsexturism. För mer information om ECPAT besök www.ecpat.se.

MIA:s besök i Paytas