Adoption – ett annat sätt att bli förälder

Av: Sofia French & Astrid Trotzig
Författare och initiativtagare till projektet Adoption – ett annat sätt att bli förälder

Ibland tänker vi att vi måste vara tokiga som dragit igång den här omfattande verksamheten. Att det måste anses både förmätet och dumdristigt av oss att åta oss uppgiften att försöka förbättra förståelsen mellan adopterade barn och deras föräldrar i ett adoptionsrelaterat perspektiv. Men lika ofta, om inte oftare, ger detta arbete oss energi, därför att vi i grunden är övertygade om att det var rätt att starta projektet Adoption – ett annat sätt att bli förälder. Någon liknande verksamhet finns oss veterligt inte i Sverige, trots att behovet för oss som är engagerade i adoptionsrelaterade frågor att mötas i en dialog är stort. Detta behov bekräftar de föräldrar vi mött när vi varit ute och pratat om adoption, både som författare och som redaktörer för antologin Hitta hem. Vuxna adopterade från Korea berättar (Ordfront Förlag 2003).
Med projektet Adoption – ett annat sätt att bli förälder vill vi fördjupa och utveckla dialogen mellan vuxna adopterade och dagens adoptivföräldrar, där vi både delar med oss av våra egna erfarenheter och upplevelser som adopterade men också tar del av föräldrarnas perspektiv. Ett perspektiv som vi delar på flera sätt, dels som tillhörande samma generation som majoriteten av dagens blivande eller nyblivna adoptivföräldrar, dels som föräldrar till barn med etniskt osvenskt utseende. Våra barns verklighet tvingar oss att på nytt reflektera över vår egen identitet, denna gång också från deras perspektiv i ett Sverige som på många sätt ser annorlunda ut än när vi själva växte upp.
Vi riktar oss både till blivande föräldrar och föräldrar till barn i olika ålder och från olika länder. Tonårsföräldrar eller föräldrar till unga vuxna eller vuxna har vi inte mött ännu, trots att det inte finns några hinder för en grupp med mer tonårsinriktade frågeställningar. Viktigt är dock att vår verksamhet är förebyggande, inte åtgärdande. Vi anar att föräldrar till tonåringar som har reella adoptionsrelaterade problem, söker sig till den professionella sjukvården och psykiatrin, en vård som vi varken kan eller ska erbjuda.
Man kan fråga sig om vår verksamhet framstår som problemorienterad, att det enda skälet till att föräldrar söker sig till oss är för att de har ”problem” sina barn. Vi vill hellre se att det vi diskuterar är sådant som kan men inte behöver vara ett problem, frågor som föräldrarna och barnen kan men inte nödvändigtvis måste ställas inför.
Vi har valt att utgå från några specifika teman och frågeställningar: anknytning och separation, identitet, återresor eller ”söka rötter”-frågor samt främlingsfientlighet och fördomar. Men vi diskuterar också mer svårdefinierade frågeställningar som rör barnens medvetenhet, föräldrarnas engagemang och hur eller om man kan skilja adoptionsrelaterade frågor från mer allmänmänskliga identitetsfrågor.
Föräldrarna träffas i små grupper, högst åtta deltagare. Samtalen och diskussionerna blir intensiva, livliga, ibland känslosamma, men aldrig obehagliga. Att grupperna är så pass små tror vi bidrar till den öppna atmosfären.
Projektet stöds av Allmänna arvsfonden och är planerat att pågå i tre år och syftar till att dels bedriva verksamhet för adoptivföräldrar i form av samtalsgrupper under ledning av vuxna adopterade och dels att sprida denna verksamhet till andra kommuner i hela Sverige. Det är med andra ord ett uppbyggnadsprojekt där den ena delen av arbetet består av att utforma och utarbeta en fungerande modell för själva samtalen, medan den andra delen består av att sprida verksamheten. Detta sker genom att upprätta samarbeten med myndigheter, organisationer, brukare och andra som arbetar med och/eller är engagerade i adoptionsfrågor. Vi arbetar också med att marknadsföra verksamheten samt bilda nätverk för vuxna adopterade som är villiga att leda samtalsgrupperna.