Information och intryck från ett ursprungsland - Nigeria

Ett viktigt redskap i MIA:s tillsyn är besök i ursprungsländerna. Här sammanfattas information och några intryck från MIA:s resa till Nigeria i mars 2010. Under resan har landets adoptionsprocess studerats och besök har gjorts på myndigheter, barnhem och organisationer.

Bakgrund
Adoptionscentrum fick auktorisation att förmedla adoptioner från Nigeria år 2008. Auktorisationen gäller för adoptionssamarbete mellan Adoptionscentrum och Stiftelsen Ebunoluwa Foundation, EF, som är en stiftelse som arbetar med sociala frågor i delstaterna Ekiti, Ondo, Osun, Ogun, Oyo och Lagos. Från Nigeria adopteras 30-50 barn varje år till Frankrike, Holland, Sverige, Italien, Schweiz, Danmark och Belgien. År 2009 adopterades 14 barn från Nigeria till Sverige.

Sociala förhållanden
Nigeria är Afrikas mest folkrika stat med mer än 155 miljoner invånare. Över 40 procent av invånarna beräknas vara under 15 år. Det finns ca 250 etniska grupper i Nigeria.

Oljeinkomster har gjort ett litet antal nigerianer mycket rika, medan nio av tio lever på mindre än två dollar om dagen. Arbetslöshet och kriminalitet är enorma problem som berör miljontals människor i Nigeria. Den öppna arbetslösheten är större i städerna än på landsbygden och störst bland ungdomar. Sedan 1976 är skolan gratis och obligatorisk i nio år. Men eftersom många barn måste hjälpa sina föräldrar i jordbruket eller med annat arbete är det vanligt att barnen inte går alla nio åren i skolan.

Nigeria ligger i vissa avseenden sämre till än genomsnittet för afrikanska länder söder om Sahara när det gäller barnadödlighet och levnadsvillkor. Ett stort antal barn lider av undernäring och dessutom ökar antalet hemlösa barn. Nästan vart femte barn dör före fem års ålder. Hiv/aids, malaria, tbc och polio är vanliga sjukdomar liksom utbrott av kolera och andra infektionssjukdomar. Enligt FN:s beräkningar 2006 var närmare en miljon barn föräldralösa pga. aids. Möjligheter till sjukvård är mycket små för många och hälsoförhållandena är alarmerande enligt internationella hjälporganisationer.

Tidiga och täta graviditeter liksom aborter är vanliga orsaker till att kvinnor dör. MIA besökte ett katolskt hem för gravida unga kvinnor som också hade psykiska problem. Flera av dem var tonåringar. De fick hjälp att prata om graviditeten och ta ställning till om de skulle behålla barnet eller lämna barnet för adoption. Många av kvinnorna hade levt på gatan under lång tid och där blivit utsatta för misshandel och våldtäkter. De hade i regel ingen kontakt med sina familjer, vilket organisationen arbetade för att kvinnorna skulle återfå.

Trafficking är ett stort problem, och för att få veta mer om hur man arbetar mot trafficking och prostitution besökte MIA organisationen NAPTIP (National Agency for Prohibition of Traffic and other related matters). De har ett huvudkontor och sju lokalkontor runtom i landet. De driver åtta härbärgen för barn som utsatts för trafficking. Barnen intervjuas och får berätta sin historia. Ibland kan barnen återförenas med sina familjer, ibland kan de få skolgång genom någon ideell organisation. NAPTIP bedriver också opinionsbildning och utbildning för att öka kunskapen om trafficking i samhället. MIA fick veta att i den sydöstra delen av Nigeria händer det att spädbarn föds upp för trafficking. Doktorer ger pengar till unga mödrar för att de ska lämna ifrån sig sina barn.

 Barnens bakgrund
Barn överges av olika orsaker; fattigdom, fysisk och psykisk sjukdom. Många lämnas av ensamstående mödrar som ofta själva är barn. Barnen tillhör alltid pappan. Erkänner inte fadern barnet, kan modern oftast inte behålla barnet som då överges. Om ett barn har kända föräldrar ger dessa sitt samtycke till adoption i domstol.

Ett övergivet barn tas om hand av polisen som överlämnar barnet till ett registrerat barnhem. Barnet anmäls till Social Welfare Department, SWD, som blir vårdnadshavare. Polisen gör, tillsammans med en socialarbetare från SWD, en utredning för att finna barnets föräldrar. Man annonserar i lokal TV. Om föräldrarna förblir okända beslutar SWD i Lagos (i Ondo och Ekiti i samråd mellan SWD och domstol) att barnet ska placeras i adoption. Den tid det tar innan man ger upp eftersökningar efter biologiska släktingar varierar från fall till fall beroende på omständigheterna kring övergivandet.

Om ett barn hittas övergivet uppskattar barnhemspersonal åldern med hjälp av en erfaren barnläkare. Ett övergivet barn, där man inte vet något om barnets bakgrund, får alltid delstatsguvernörens efternamn. Barnhemmets föreståndare ger barnet ett förnamn.

Barn som adopteras till Sverige undersöks av en läkare som skriver en medicinsk rapport vilken medföljer barnbeskedet. Familjerna får träffa läkaren då de kommer för att hämta barnet. Många barn är undernärda, men annars förhållandevis friska. En del visar reaktioner på separation och institutionsvistelse. Läkaren betonade vid möte med MIA hur ofta hon såg stora positiva förändringar hos barnet redan efter en kortare tids vistelse hos familjen.

På ett av barnhemmen vi besökte fick vi höra att det är vanligt att föräldrar lämnar ifrån sig barn om barnen har funktionshinder, dels för att de har ekonomiska svårigheter att ta hand om dem och dels för att det fortfarande finns många i samhället som tror att barnen är onda om de är funktionshindrade. Det händer också att människor tror att övergivna barn är onda eftersom de har blivit övergivna. Framförallt var den tron vanlig förr. Många är rädda för att arbeta med barn som associeras med ondska och det kan vara svårt att hitta bra personal till barnhemmen av detta skäl. Informationsspridning har dock lett till att fler och fler människor har en mer positiv inställning till de funktionshindrade och till övergivna barn.

I första hand söker man adoptivföräldrar i landet, i andra hand bland exilnigerianer och i tredje hand förklaras barnet tillgängligt för internationell adoption.Inhemska adoptioner förkommer sällan. Det finns traditionellt ett socialt stigma för personer i Nigeria som växer upp hos en familj som inte är deras biologiska. Inhemska adoptivföräldrar väljer barn och de är sällan öppna om adoptionen för barnet och nätverket. MIA fick höra om ett fall där adoptivmamman dog och barnen skickades tillbaka till barnhemmet vid fem respektive tolv års ålder.

Krav på blivande adoptivföräldrar
För att ansöka om adoption i Nigeria behöver de sökande vara minst 25 år. Ansökningar av gifta par (enligt nigeriansk lag man och hustru) och enstaka ensamstående kvinnor accepteras. Om makar har kort äktenskap, krävs ett par års sammanboende och att det framgår av utredningen att relationen är stabil. Båda makarna måste ha friskintyg.

Två tidigare barn accepteras. Barn nummer tre måste vara ett barn med särskilda behov och åldersskillnaden mellan det yngsta barnet och det nya ska då inte vara mer än tre år. Makar yngre än 40 år kan ansöka om barn 0-36 månader. Äldre makar och ensamstående kan accepteras för äldre barn.

Adoptionsprocessen
Väntetiden från att ansökningsdokumenten har skickats till Nigeria tills en familj får barnbesked är mellan två och åtta månader. Väntetiden kan vara längre för sökande med lågt medgivande än för sökande med högt. EF gör tillsammans med Adoptionscentrum ett matchningsförslag som godkänns av SWD. I barnbeskedet får adoptivföräldrarna foton, socialrapport och medicinsk rapport. Vistelsetiden i landet är 6-8 veckor.

Det är två instanser som bedömer och avgör om en viss familj kan få adoptera ett visst barn, SWD och domstolen. Varje instans fattar sitt eget beslut efter noggrann prövning. Det kan tillkomma information under ärendets gång, t.ex. att en biologisk förälder efterfrågar barnet eller sjukdom hos barnet eller adoptivföräldrarna, som gör att någon av beslutsinstanserna (eller adoptivföräldrarna) avbryter ärendet eller fattar ett negativt beslut. Adoptionsförmedling till Sverige får ske endast under förutsättning att de nigerianska dokumenten i adoptionsärendena verifieras av Legal Services Division inom Nigerias utrikesministerium. Adoptivfamiljerna måste vara inställda på att hanteringen av dokumenten kan ta längre tid än beräknat. Svenska ambassaden i Abuja ger barnet inresevisum till Sverige. Efter hemkomst till Sverige ska familjen ansöka om adoption i tingsrätten.

Reflektioner
MIA fick under resan se många sidor av Nigeria allt ifrån den trafikintensiva storstaden Lagos till landsbygden med regnskog, jordbruksodlingar, små byar med hus av lera och färgsprakande fruktstånd efter vägarna.

MIA fick höra kritik mot att den nigerianska staten inte bidrar finansiellt till barnhemmens verksamhet och att det därför heller inte finns något intresse från statens sida för hur länge barnen får stanna på barnhemmen. Det råder stor brist på utbildade socialarbetare i landet. Kunskapsnivån kring barnens behov är på många håll bristfällig, vilket också framfördes av myndighetspersoner.

De människor MIA mötte var välkomnande och intresserade av att diskutera barnens situation. Genomgående fanns ett engagemang för barnen och ett stort intresse för hur det går för barnen i Sverige. Det verkar som att man i Nigeria inte riktigt vågar tro att de barn som adopteras verkligen ska bli som adoptivfamiljens egna barn. En holländsk adoptivfamilj som MIA träffade hade adopterat ett litet hiv-positivt barn. De berättade om hur de vid besök på SWD fått frågor om var de hade tänkt placera barnet, om det fanns särskilda hem etc. Personalen på SWD blev mycket förvånad när de förstod att barnet skulle bo hos familjen hela tiden och bli omhändertaget av familjen och ingen annan.