Adopterades ursprung
Lag, konvention och praktisk verklighet
Barnets rätt till kunskap om sitt ursprung är en grundläggande idé i svensk lagstiftning, 1993 års Haagkonvention och FN:s Barnkonvention. Det är viktigt att barns bakgrund är ordentligt utredd och att biologiska föräldrar får stöd och rådgivning inför beslut att lämna barn för adoption. Det är också betydelsefullt att dokumentera var, hur och av vem barnets tas om hand fram till adoptionen.
Enligt 1993 års Haagkonvention, artikel 30, ska berörda myndigheter säkerställa att de upplysningar om barnets ursprung som myndigheterna innehar bevaras, i synnerhet vad avser uppgifter om föräldrarnas identitet samt sjukdomshistoria. Myndigheterna skall också säkerställa att barnet eller dess ombud har tillgång till sådan information, under lämplig vägledning, i den utsträckning som lagen i staten medger det.
Barnets rätt att få information om sitt ursprung kan begränsas i den praktiska verkligheten av olika faktorer. Internationellt adopterade har att förhålla sig till att många ursprungsländer saknar folkbokföring som omfattar hela befolkningen och har en annan syn på offentlighet och sekretess än den svenska. För många saknas uppgifter om den biologiska familjen eftersom de hittats övergivna eller lämnats på t.ex. sjukhus av föräldrar som inte uppgivit sin rätta identitet.
International Social Service, ISS, pekar på att det tar tid att utreda och dokumentera bakgrunden och att barnet under tiden befinner sig i en tillfällig omsorgsplacering som vanligtvis karaktäriseras av otillräcklig trygghet och stimulans. Därför menar ISS att det är en ständig balansgång att tillvarata barnets intressen genom välgrundade beslut och tillräcklig omsorg. (ISS Monthly Review n 8-9/2005)
I en del ursprungsländer skyddas de biologiska föräldrarna av sekretess. Detta kan behövas för att skydda t.ex. mamman från extrema former av social fördömelse, som t.ex. utfrysning, fysisk skada eller död. I dessa fall rekommenderar UNICEF att det bör finnas bestämmelser för hur barnets ska kunna få informationen, antingen med moderns tillstånd eller vid en tidpunkt då hon inte lider skada (UNICEF Sverige (2008) Handbok om Barnkonventionen).
Adoptivföräldrarnas ansvar
Det är i första hand adoptivföräldrarnas uppgift att prata med sina barn om adoptionen och deras ursprung. Adoptivföräldrarna får dokumentation om barnets bakgrund vid adoptionen. I samband med att de mottog barnet har många besökt barnets födelseland och i vissa fall till och med träffat den biologiska mamman.
I svensk lag finns ännu ingen skyldighet att informera ett adopterat barn om sitt ursprung. Detta har kritiserats av bl.a. Organisationen för Adopterade och Fosterbarn som har erfarenhet av att inhemskt adopterade har vuxit upp utan att få veta att de är adopterade. Förslag om en lagstadgad informationsskyldighet för adoptivföräldrar har tidigare lämnats av Förmynderskapsutredningen 1989 och i en departementspromemoria (Ds 2001:53). I förslagen hänvisades till Barnkonventionen och 1993 års Haagkonvention samt adoptionsforskning som visat hur viktig kunskapen om det biologiska och etniska ursprunget är för adoptivbarnets positiva utveckling. Förslagen ledde dock inte till att någon bestämmelse infördes i lagen eftersom det ansågs att en sådan lagregel endast kunde ha en pedagogisk effekt. 2008 års adoptionsutredning lyfter på nytt fram detta förslag och föreslår i sitt betänkande Modernare adoptionsregler (SOU 2009:61) att en bestämmelse införs i Föräldrabalken om att adoptivföräldrar så snart det lämpligen kan ske ska upplysa sina barn om att de är adopterade. Utredningen menar att en sådan bestämmelse skulle vara en tydlig markering av barnets rätt att få kännedom som sitt ursprung vilket kan vara viktigt även om informationsskyldigheten inte är sanktionerad. Vidare lyfter utredningen fram att öppenhet i dessa frågor är viktig för att barnet ska kunna utveckla en tillit till sina föräldrar och andra vuxna samt för utvecklingen av den egna självuppfattningen.
Socialtjänstens ansvar
Socialtjänsten arkiverar barnets adoptionsdokument i samband med adoptionen. En vuxen adopterad har alltid rätt att ta del av uppgifter om förhållanden av betydelse för att han eller hon ska få vetskap om vilka hans eller hennes biologiska föräldrar är (26 kap. 8 § Offentlighets- och sekretesslagen). Även en omyndig person kan få ut handlingar efter socialnämndens prövning.
Socialstyrelsen skriver i sina Allmänna Råd: Om en person begär att få ta del av uppgifter om sin adoption, bör socialnämnden erbjuda honom eller henne råd och stöd i samband med att uppgifterna lämnas ut. Även om de begärda uppgifterna omfattas av sekretess och därför inte kan lämnas ut, bör socialnämnden erbjuda råd och stöd. Den adopterade bör också få information om vart hon eller han kan vända sig för att få veta mer om sitt ursprung, t.ex. adoptionsorganisationen och Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (SOSFS 2008:8).
Vidare skriver Socialstyrelsen i Adoption – Handbok för socialtjänsten: Att söka uppgifter om sitt ursprung är många gånger ett stort steg för den adopterade, vilket kan väcka starka känslor. Det kräver särskild kunskap, intresse, förståelse och lyhördhet i bemötandet från socialtjänsten. Det fordras insikt om det känsliga i situationen och en förmåga att leva sig in i och förstå den adopterades reaktioner inför kanske obehagliga upplysningar, liksom att det kan vara känsligt i förhållande till adoptivföräldrarna.
Andra arkiv
De som adopterats genom förmedling av en auktoriserad adoptionsorganisation kan vända sig till adoptionsorganisationen för att få sina adoptionsdokument. Många som idag söker sitt ursprung adopterades dock före 1980 då den internationella adoptionsverksamheten var svagt reglerad. Då fanns inte det system med adoptionsorganisationer och en statlig adoptionsmyndighet som vi har idag. De adoptioner som skedde före 1980 förmedlades genom Socialstyrelsen, Adoptionscentrum eller genom privata kontakter. Hälften av de som adopterades internationellt till Sverige under 1970-talet kom genom privata adoptionskontakter. Uppgifter om dessa adoptioner kan finnas hos Socialtjänsten, Tingsrätten eller i Socialstyrelsens eller Justitiedepartementets arkiv. Då de biologiska föräldrarnas namn är kända ska denna uppgift registreras hos Skatteverket.
Adoptionsorganisationerna
Adopterade kan vända sig till adoptionsorganisationerna och fråga om de har möjlighet att ta reda på om det finns någon ytterligare information i ursprungslandet. Det varierar mellan ursprungsländerna och från fall till fall hur mycket och vilken information som finns dokumenterad. Det kan finnas mycket och ibland nästan inget alls. I många fall finns inga uppgifter om de biologiska föräldrarna. Däremot kan det finnas annan information som t.ex. hur barnet hittades och togs omhand före adoptionen. I vissa länder kan adoptionsorganisationerna också förmedla kontakt med den organisation som tog hand om den adopterade före adoptionen.
Adopterades organisationer
Organisationer för vuxna adopterade verkar för att främja adopterades intressen. De anordnar aktiviteter med teman som berör ursprungskultur och adopterades identitet. Det kan t.ex. vara seminarier om återresor, ursprung eller etnicitet, matlagnings- och språkkurser och filmkvällar. Medlemmar som har sökt sin biologiska familj kan ge råd och tips om hur man kan gå till väga. Adopterades organisationer är viktiga sociala mötesplatser för adopterade och en möjlighet att dela erfarenheter av att leva som adopterad från ett annat land i Sverige.
Återresor
Att resa tillbaka till ursprungslandet kan vara ett sätt att förstå mer om sin bakgrund. Återresor arrangeras bl.a. av adoptionsorganisationer och adopterades organisationer. En del ursprungsländer arrangerar s.k. motherland tours. Dessa resor innehåller vanligtvis både turistande och möjlighet att besöka barnhem och hitteplatser samt eventuellt söka efter biologisk familj.
Viktigt vara försiktig
I de fall då det är möjligt att återfinna den biologiska mamman eller familjen är det viktigt att kontakt tas på ett klokt sätt. Det kan vara bra om den första kontakten förmedlas genom en tredje part så att mamman eller familjen får möjlighet att i egen takt ta in att barnet som hon/de lämnade vill ha kontakt. Om adoptionen förmedlades av en adoptionsorganisation är det bästa sättet att ta hjälp av organisationen.
Det är viktigt att kontakt tas på ett sätt som inte utsätter den biologiska familjen för fara. Många adopterade har lämnats av mammor som inte kunde ta hand om dem eftersom de var ensamstående. Om de senare har gift sig kan det vara så att hennes familj inte känner till att hon lämnat ett barn.
Internet och andra media ökar möjligheterna att söka efter personer över hela världen. Samtidigt innebär detta en ökad risk att kontakter uppstår på ett oförberett sätt vilket kan skada de inblandade.
MIA utvecklar sin information om adopterades ursprung
Fr.o.m. 2010 har MIA fått ökat anslag bl.a. för att utveckla information och vägledning till adopterade som söker sitt ursprung. MIA ska samla och sprida den kunskap och erfarenhet som finns bl.a. hos adoptionsorganisationerna och deras kontakter i utlandet samt hos adopterades organisationer. MIA kommer också att erbjuda information och utbildningar till yrkesverksamma för att höja samhällets beredskap att ge psykosocialt stöd till de som behöver detta i samband med frågor som rör adopterades ursprung.
Vilka söker och varför?
I samband med en offentlig utredning om adoption (SOU 2003:49) gjorde Marianne Cederblad en sammanställning av forskning avseende adoptivbarn och deras liv efter adoptionen. Hennes genomgång visade att de flesta adopterade tänker på sina biologiska föräldrar och ungefär hälften söker aktivt mer information. De internationellt adopterade har också ett annat etniskt ursprung att förhålla sig till. Föräldrarnas öppenhet och stöd att söka kunskap om den biologiska och etniska bakgrunden är viktig för att den adopterade ska känna sig fri i sitt identitetssökande.
I en brittisk studie av David Howe och Julia Feast (2000) Adoption, search and reunion jämfördes adopterade som sökt efter sin biologiska familj med adopterade som inte sökt. Studien samlar information från 394 adopterade som sökt efter sin biologiska familj och 78 adopterade som inte själva sökt men blivit eftersökta av biologiska släktingar. Studien visar att de flesta som sökte var inriktade på att leta efter sin biologiska mamma. Hälften av de som inte sökte sa att de inte var intresserade av sin bakgrund medan hälften hade ett visst intresse men oroade sig för att eftersökning skulle göra adoptivföräldrarna eller dem själva upprörda. Det var dubbelt så vanligt att kvinnor sökte jämfört med män och kvinnor startade sina eftersökningar tidigare än män. De flesta i studien hade tänkt på den biologiska familjen under uppväxten. Beslut att börja en eftersökning kunde ha flera olika bakgrunder men forskarna urskiljde två huvudgrupper; de som beskrev missnöje med sin situation som adopterade och ville återknyta kontakt med sin biologiska familj och de som var nöjda med sin situation som adopterade. Den senare gruppens sökande handlade mer om identitet än om att återknyta relationen till den biologiska familjen. De frågor som de som sökte ville få besvarade var ”Vem är jag? Vem ser jag ut som? Vem liknar jag till sättet? Varför blev jag lämnad? Var hör jag hemma?”. Majoriteten av de som återförenades med sin biologiska familj, oavsett om de själva sökt eller blivit eftersökta, hade en positiv upplevelse av kontakten.
Malin Irhammar presenterade i Att utforska sitt ursprung (1997) intervjuer med 181 adopterade och deras adoptivföräldrar. De adopterade kom från Asien och Latinamerika och var mellan 13 och 27 år vid intervjutillfället. De hade kommit till sina adoptivfamiljer när de var några månader upp till åtta år. Medelankomståldern var 14, 2 månader. Malin Irhammars studie visar att innebörden av att vara adopterad och ha ett annat etniskt ursprung är högst individuell. Hur de adopterade förhöll sig till sitt ursprung påverkades av adoptivföräldrarnas förhållningssätt, förhållanden i adoptivfamiljen och den psykiska hälsan och självkänslan hos de adopterade. Hos majoriteten av de adopterade fanns det biologiska ursprunget med som en del av deras självbild men det hade olika stort utrymme för olika individer och under olika perioder i livet. Det verkade finnas ett samband mellan att vilja söka sin biologiska familj och psykiskt välbefinnande samt att vara uppvuxen i en familj med ett öppet förhållningssätt till adoptionen. Mindre öppenhet hos adoptivföräldrarna, lägre självkänsla avseende utseende och psykiskt välbefinnande verkade ha ett samband med högre grad av intresse för det etniska ursprunget.
Öppenhet viktigast
Den amerikanska adoptionsforskaren David M. Brodzinsky pekar på att det inte är tillgången till information om ursprunget som är avgörande för de adopterade. Det viktiga är att adopterade barn växer upp i familjer som öppet pratar om adoptionen, oavsett om det finns fakta om barnets bakgrund eller inte. Därför menar han att det är viktigt att utreda och utvärdera adoptivföräldrars vilja och förmåga att prata om adoption och känslomässigt laddade frågor som hör till adoption redan före adoptionen. De blivande adoptivföräldrarna behöver kunna förhålla sig till och acceptera att det finns många sätt att tänka och känna kring adoption för att kunna skapa utrymme för barnets upplevelse och uppfattning. En utmaning för adoptivföräldrar är att förmedla information om barnets bakgrund som kan vara obehaglig och skrämmande på ett sätt, som utan att undvika verkligheten, kan stödja barnets självkänsla och utveckling. David M. Brodzinsky konstaterar att adoptivföräldrar kan behöva mycket professionell hjälp med detta (Brodzinsky David M (2005) Reconceptualizing Openess in Adoption: Implications for Theoty, Research, and Practice. I David M. Brodzinsky och Jesús Palacios (red): Psychological Issues in Adoption: Praeger Publishers) .
Flera hundratusen livshistorier
Forskare och praktiker kan urskilja mönster och typiska förhållningssätt som adopterade har i relation till sitt ursprung. Samtidigt är ursprunget en individuell fråga för varje adopterad som handlar om början av livet. Bortom mönster och typiska förhållningssätt finns flera hundratusen livshistorier och individuella upplevelser av att ha en biologisk familj och en adoptivfamilj och av att ha fötts på en plats i världen men växt upp på en annan.
Hålrummet mellan det yttre och det inre
Text av Jonas Angantyr.
Texten har tidigare publicerats i en något annorlunda version i Adopterade Koreaners Förenings medlemstidning Um&Yang.
Jag slås idag av hur många asiater som fyller gatubilden när jag är ute i Stockholm. Det är adopterade koreaner, inflyttade från Thailand, utbytesstudenter från Kina eller turister från Japan, Taiwan, Hong Kong eller t. o. m. Korea. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera på var de kommer från och vad de gör just här. Det är inte bara i Stockholm förstås, utan i de flesta större städer som jag besökt runtom i Europa och Nordamerika, tänker jag "vad många asiater det var här". Det ska ses i ljuset av att där jag växte upp fanns utöver mig bara en annan, och det var en tjej som hette Zung, som var två år äldre och rökte. Samtidigt slås jag av, efter att ha varit i Asien en hel del både i samband med jobb och med semester, hur konstigt det är att komma tillbaka till Europa och se alla "vita".
Det går inte att bortse från det faktum att jag är asiat. Mitt utseende särskiljer mig från de övriga i min familj och det är något jag varit medveten om sedan jag var väldigt liten. En bekant sedan barndomen frågade vid fem års ålder sin kompis Adam som var adopterad från Afrika "Adam, du ser ju lite annorlunda ut, kommer du från Norge?". Själv har jag väl mest blivit retad för kines. Barn har ju en tendens att säga saker som det är och själv har jag av kusinbarn fått frågan var jag kommer ifrån och jag förklarade att jag är från Korea, sen har det inte varit mer om det. Ett annat kusinbarn med en mamma från Filippinerna var noga med att peka ut det asiatiska släktskapet på ett väldigt fint sätt genom att göra mig till sin favoritsläkting.
I jobbsammanhang har jag arbetat mycket tillsammans med asiater. Jag har jobbat på två asiatiska företag med representanter från sina respektive ursprungsländer och jag har även varit representant från ursprungslandet, Sverige i Asien. I dessa sammanhang har jag alltid känt att jag har blivit behandlad på ett speciellt sätt i en positiv bemärkelse. Underförstått har jag uppfattats som "en av dem" i förhållande till mina ”vita” kollegor och jag upplever att jag blivit inkluderad på ett annat sätt än de. Detta är givetvis rasistiskt, så jag slår väl fast att främlingsfientlighet är universell.
Termen banan, dvs. gul på utsidan och vit på insidan, är något som jag själv inte skulle beteckna mig som. Jag ser mig själv som om jag har mitt koreanska yttre och mitt svenska inre och därtill något ytterligare. Det är det här ytterligare, tomrummet, eller hålrummet, mellan det koreanska yttre och det svenska inre som jag inte kan bortse från. Jag kan inte låta bli att tänka att det utgör det som är att vara adopterad. Hålrummet kan vara det genetiska som för oss är okänt, det kan vara den miljö vi växte upp i innan vi kom till Sverige och det kan också vara något mer konkret t. ex. varför vi tycker om vissa saker som inte omedelbart funnits i vår uppväxt.
Under min uppväxt skydde jag allt som hade med Asien och Korea att göra. Jag kommer dock ihåg att min mamma klippte ut en artikel om AKF (Adopterade Koreaners Förening). En episod jag minns tydligare än någon annan är ett möte med en kille från USA, som jag tror var adopterad. Jag, som var 15-16 år då, och min familj mötte honom på en dagsutflykt i Greklands övärld. Han var väldigt intresserad av att prata med mig men jag hade inget att säga honom. Jag fick till och med dåligt samvete för det men jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga. Jag kunde inte alls förhålla mig till det.
Jag gjorde rationaliseringar som ”jag är ju svensk, jag har en familj och jag har inget behov av att veta något, jag är ändå jag". Det fanns även möjligtvis känslor av övergivenhet, tankar kring hämnd såsom att ”om de nu skickat iväg mig skulle de minsann få stå sitt kast”. Det är möjligt, jag vet inte. Men allt eftersom åren gick så var jag tvungen att närma mig det faktum att jag är adopterad asiat och inte bara en svensk med asiatiskt utseende. Det kunde handla om att jag fick vänner och bekanta som var adopterade koreaner eller att jag engagerade mig i debatten kring homosexuellas rätt att adoptera.
Det som emellertid var helt avgörande för mig var när det på mitt dåvarande jobb dök upp en tjänst som skulle ge mig möjlighet att jobba med Kina och jag, trots att jag kanske inte var helt bekväm med det, valde att ta den tjänsten. Jag minns min första resa dit, det var till Dalian i Kinas nordöstra delar. Det var så nära till Korea, på flygplanskartan över rutten låg Seoul bara några hundra mil, en knapp timme därifrån. Jag lyckades aldrig besöka Korea under hela den tid som jag arbetade med Kina (vilket inte var någon större bedrift med tanke på att jag inte ens kom ut till Kinesiska muren), förutom en mellanlandning på Incheon (Seouls internationella flygplats) på en flygning mellan Taipei och Beijing. Jag tänkte "jaha, är det så här det ser ut i Korea" men jag har inga tydliga minnesbilder av det, dels för att det var så kort tid jag var där, 1,5 timme, och dels för att jag antagligen var i någon form av chocktillstånd av att ha klivit över den magiska gränsen, att vara i Korea.
När jag tog beslutet för att kontakta SWS (Social Welfare Society) post adoption services i Korea hade jag i alla fall nått en punkt i livet där jag kände att nu gör jag det, jag har ingenting att förlora på att i alla fall fråga. Skulle det vara så att de inte hade någon information så är det så men då har jag i alla fall försökt. Jag hade då bara mina adoptionspapper där ingen ålder på mina föräldrar uppgivits och en minst sagt otydlig bild av förloppet kring min adoption stod nedtecknad på engelska à la Korea. Senare skulle jag få lite mer klarhet men än idag vet jag inte exakt vad som hände och varför jag adopterades och ska jag vara helt ärlig, det spelar mig inte så stor roll.
Det jag inte tänkt på när jag kontaktade SWS var frågor som: Hur kommer jag reagera om de finner mina biologiska rötter? Hur kommer jag reagera om de inte gör det? Vilka förväntningar skulle mina eventuella biologiska rötter ha på mig? Vad händer om SWS meddelar att de har funnit mina rötter men att de inte vill ha kontakt med mig av en eller annan orsak? Frågor som dessa och antagligen ytterligare hundra frågor kanske jag borde ställt mig själv innan jag sökte för att kunna vara lite mer känslomässigt förberedd för vad än svaret från SWS skulle bli. Det är lätt att vara efterklok men vid den punkten i mitt liv kanske det var så att mitt behov av mina biologiska rötter, vilka de än månde vara, kanske var lika starkt som mina adoptivföräldrars önskan om barn var den dag de bestämde sig för att adoptera.
Det tog ett tag innan jag hörde från SWS och de frågor som jag listade ovan började tränga sig in i mitt medvetande, dock utan att jag ändrade inställning till att faktiskt vilja få tag på mina rötter. Den dag jag fick svar från SWS kommer jag ihåg mycket väl. Datorn startades upp på morgonen och jag kollade min e-mail som vanligt och där låg ett ”RE:” märkt e-mail från SWS post adoption services som klickades upp på min skärm. Jag har inte mailet kvar idag men jag kommer ihåg att det gick som en ström genom hela min kropp, en svallvåg där min energi först dränerades och sen fylldes på igen av vågens motrörelse. Det stod något i stil med "Visst hade de funnit min mamma och visst var det fantastiskt och de ville att jag skulle skicka ett brev som de kunde översätta och skicka vidare tillsammans med bilder". Jag har aldrig känt mig så full av liv och så totalt handlingsförlamad på samma gång i hela mitt liv, men efter ett tag fick jag tag i min telefon och ringde min pappa för att berätta den fantastiska nyheten.
Dagen jag för första gången skulle möta kvinnan som burit mig, men som av någon outgrundlig anledning lämnat mig för att adopteras bort, kom. Jag kommer ihåg väldigt mycket från denna dag vilket innebär att jag också kommer ihåg hur stressad jag var över att äntligen möta henne. Hon var ju fortfarande bara en myt eller ett koncept. När jag gick in i lobbyn på det hotell i Stockholm som hon och hennes man, inte min biologiska pappa, bodde på, kunde jag bara se klart i en diameter på ca 10 cm på en meters avstånd. Lyckligtvis kunde jag urskilja en ganska kort kvinna med asiatiska anletsdrag och en man vid hennes sida som reste sig när jag klev in och vi gick fram till varandra och hälsade.
På samma sätt som det inte är lätt att ackommodera ytterligare människor i ens liv oavsett om de är nya arbetskamrater, vänner eller ens biologiska släktingar, kan det heller inte vara lätt att helt plötsligt stå där med en son som är 30 år och fullvuxen med allt vad det innebär. Vår relation har inte alltid varit lätt att hantera, mycket skuld, saknad och längtan i synnerhet från hennes sida har legat i vägen. Idag upplever jag dock att vi har en bra och hälsosam relation. Det är inget tvivel om att jag är hennes son och det känns även i den villkorslösa kärlek som hon visar mig. Jag går egentligen emot min känsla när jag kallar henne vid hennes namn, istället för att säga mamma, vilket egentligen känns mer naturligt för mig.
Genom min biologiska mammas försorg har jag haft möjlighet att träffa inte bara hennes släkt utan även min biologiska pappa och hans släkt. Dessvärre har jag ingen möjlighet att prata direkt med honom då han endast pratar koreanska, men kan ändå kommunicera med honom genom min kusin. I samband med att jag mötte min biologiska pappa träffade jag även alla andra släktingar som bor i Korea. Det var fantastiskt givetvis men även fruktansvärt jobbigt. Känslomässigt har det tagit mig lång tid att hinna ikapp, att bearbeta allting. I detta fall kan eftertänksamhet före vara att rekommendera, men det var denna möjlighet som stod till buds och jag måste erkänna att jag trots allt inte ångrar någonting. Så många nya människor att tänka på och sakna och jag hoppas att jag i framtiden får möjlighet att utveckla relationerna såsom jag önskar.
Vad har det här lett till, all den tid, alla dessa tankar och alla känslor av hopp, förtvivlan, glädje och sorg? En nära vän till mig har vid flera tillfällen frågat mig om jag är lyckligare sedan jag funnit mina biologiska rötter. Jag har svarat både "Jag är i alla fall inte olyckligare" och "Ja" på den frågan. För att vara helt ärlig har jag inget entydigt svar på det men det ligger någonstans mitt mellan. I och med att jag fått reda på så mycket kommer det ju även upp en massa följdfrågor, frågor som nog aldrig kommer kunna besvaras. Samtidigt är det så att ett antal frågor har eliminerats, sådant som hjälpt mig fylla mitt hålrum. Framförallt har det lärt mig att våga för oavsett vad som händer i framtiden kommer jag aldrig att ångra att jag sökte mina rötter. Trots allt så fyller jag hellre hålrummet än lämnar det tomt.
Mattias ville ha ärliga svar
Intervju med Mattias Johansson
Mattias Johansson hörde av sig till MIA för att han ville bidra till en bättre förståelse för adoption. Han berättade att han nyligen återupptagit kontakten med sin indiska mamma. 1975 lämnades han som spädbarn av sin mamma på ett barnhem i Madras, Indien. Nu 35 år senare börjar han förstå vad som hände. Detta är vad Mattias berättade för MIA Info.
När Mattias var sju månader adopterades han av sina föräldrar och kom till Sverige. Det var en kvinna i England som förmedlade kontakten till barnhemmet. ( På 1970-talet fanns inte den reglering av adoptionsverksamheten som vi har idag. Då skedde omkring hälften av de internationella adoptionerna genom privat förmedling.) Det var också hon som hämtade Mattias från barnhemmet i Indien och överlämnade honom till adoptivföräldrarna på Kastrup. Några år senare adopterade föräldrarna en flicka genom samma kontakt och från samma barnhem.
I kompisgänget som Mattias umgicks med då han var liten var det fler barn än han som ursprungligen kom från andra länder än Sverige. Han berättar ”Där jag växte upp var det andra barn som var från Kroatien, Serbien och Polen. De var ju inte adopterade men de hade flyttat hit till Sverige. Så jag kände mig inte utanför på något vis, så därför tänkte jag ju inte så mycket på det. Det var nästan normalt i min situation. Hade jag bara umgåtts med svenska barn så hade jag kanske tänkt på det mer.”
I tonåren fick Mattias veta att hans adoptivmamma och biologiska mamma brevväxlade med den engelska adoptionsförmedlaren som mellanhand. Det kom ett par brev om året och julkort. Mattias tänkte inte så mycket på det då. ”Det bara var så att jag fick brev från min indiska mamma. Jag var väl inte så intresserad för det hände så mycket andra saker i tonåren” säger han.
När Mattias blev myndig fick han själv ta ansvar för att fortsätta kontakten. Han fortsatte att skriva till sin indiska mamma och gav henne sin adress så att kontakten kunde fortsätta direkt, utan mellanhanden i England. Efter ett tag kom ett brev med en fråga om pengar. Då blev han arg och bröt kontakten. Hon fortsatte dock att skriva.
Tio år senare ringde den indiska mamman hem till Mattias. Hans sambo svarade i telefonen men Mattias ville inte ta samtalet. Han säger ”Jag tänkte väl på att hon hade bett om pengar. Innan det var det ganska bra, hon skrev om sitt liv och skickade bilder på sig själv och mina syskon och jag skrev och skickade bilder. Det var en lagom nivå. Men det här med pengarna. Jag tänkte hur fan kan man be om pengar från någon som man adopterat bort eller valt att inte ha i sitt liv.”
För inte så länge sedan tittade Mattias på TV-programmet Spårlöst. Han berättar ”Det var ett program som handlade om en kille som var adopterad från Rumänien. När han sökte upp så var mamman död men det fanns pappa och syskon kvar. Då blev det starka känslor … eller väldigt starka … och då kände jag att det är nog dags att göra ett val, antingen struntar jag i det och låter det vara eller så tar jag tag i det nu. Man får bara en chans. Gå resten av livet och ångra mig det vill jag nog inte göra. Så jag valde … ”
Under åren då Mattias inte ville ha kontakt med sin biologiska mamma skickade hon ett brev till hans adoptivföräldrar. I brevet till adoptivföräldrarna fanns ett brev till Mattias som hon bad adoptivföräldrarna att ge honom. Det brevet innehöll en mejladress. Mattias berättar ”Jag skrev väldigt tydligt i mitt första mejl att förutsättningarna för att det här ska fungera är att jag får ärliga svar. Jag kan förstå olika situationer med fattigdom men jag vill ha svar och det ska vara ärligt för det här förhållandet får bygga på förtroende och växa fram. Det kan ta tid innan jag kan tänka mig att komma och hälsa på o.s.v.”. Det dröjde innan Mattias fick svar. Han tänkte att hon kanske gått bort, gett upp eller att hon inte ville ha kontakt. Men efter en vecka kom ett långt mejl där hon skrev att hon var jätteglad att Mattias tagit kontakt igen. Mattias berättar ” I nästa mejl skrev jag en massa frågor. Då fick jag veta hur det gick till då jag adopterades och hur gamla mina syskon är och varför de inte är adopterade. ”Mamman berättade att hon varit gift och fick två barn, hans två äldre syskon. Mannen dog och hon blev änka. Hon trodde att livet var slut då hon blev förälskad i en ny man. Men han fick inte gifta sig med henne eftersom hon redan hade varit gift. När hon fick veta det var hon redan gravid. Det var för sent att stoppa graviditeten, och det ville hon inte heller, men samtidigt klarade hon inte ekonomiskt att ta hand om ytterligare ett barn. Hon fick erbjudande om att lämna alla tre barnen för adoption men valde att lämna det minsta barnet.
Mattias säger ”Det hade saknats någonting. Jag tänkte att det berodde på tonåren, på arbetslivet eller något. Det var som att jag gått och grubblat på frågor som jag inte visste att jag hade. Då jag fick svar var det som att en tung sten släppte.” Det är viktigt för Mattias att förstå varför han blev adopterad och hur det gick till. Nu kan han förstå sin indiska mammas beslut och tycker att det var ett klokt val hon gjorde.
Han tycker att det var bra att hans adoptivmamma valde att brevväxla med hans indiska mamma och att hon väntade med att berätta det för honom tills han var någorlunda mogen att ta emot informationen. Han säger: ” Om jag skulle få ge råd till adoptivföräldrar som får chansen att skriva brev så är det att hålla kontakten och sedan successivt prata med barnen, när de växer upp, om adoption och deras födelseland.” Det är adoptivföräldrarnas beslut om och när de sedan ska överlämna kontakten. Han pekar på att det är viktigt att adoptivföräldrarna förklarar de kulturella och sociala förutsättningarna i ursprungslandet så att den adopterade kan sköta kontakten på ett ansvarsfullt sätt som inte skadar den biologiska mamman.
Mattias och hans sambo har två barn som är ett och ett halvt respektive fyra år. Hans sambo kom som liten med sin familj som flykting från Rumänien. Mattias säger att de har påverkats av sina livshistorier. Han vet att det inte är en självklarhet att få barn och tänker att de i jämförelse med många människor i världen lever ett lyxliv. ”Man kanske värnar extra om familjen om man inte tar den för given” säger han.
Adopterade Koreaners Återreseseminarium
En lördag eftermiddag i april 2010 arrangerade Adopterade Koreaners Förening, AKF, ett återreseseminarium. Några av föreningens medlemmar berättade om sina återresor och visade bildspel. Det var ca 40 åhörare. De flesta var adopterade från Korea och hade ännu inte rest tillbaka till Korea. Ett par av de anföranden som hölls under seminariet återberättas här.
Lisas berättelse
Lisa föddes 1982 och adopterades 1983. 1996 gjorde hela Lisas familj en resa till Korea tillsammans med en annan familj som hämtat sitt barn samtidigt som Lisas pappa hämtade Lisa. De reste också till Indonesien, som är Lisas storebrors ursprungsland. Föräldrarna tyckte att det var viktigt att göra en återresa med barnen innan de blev vuxna.
Resan med familjen var till stora delar en turistresa. Lisa hade inte några särskilda förväntningar. Hon var nyfiken men hade inget intresse av att leta efter rötter. Hon kände sig svensk. Människorna i Korea liknade henne men var längre än vad hon föreställt sig. Landet kändes främmande och hon tyckte att koreanerna borde se att hon inte hörde hemma där.
Under resan besökte familjen ett barnhem i Taegu. Det var speciellt att se att det fanns så många barn där som skulle adopteras. De fick också träffa fostermamman som tagit hand om Lisa före adoptionen. Fostermamman hade med sig presenter och det kändes som att hon trott att Lisa fortfarande skulle vara ett litet barn fast Lisa då var 13 år. Det kändes också som att hennes adoptivföräldrar hade en förväntan på att mötet skulle vara något särskilt. För Lisa kändes det som att träffa en främling.
Lisa undrade hur hennes liv hade varit om hon blivit kvar i Korea. Hon tänkte också att hon under vistelsen i Korea kunde ha mött någon biologisk familjemedlem utan att veta om det. När Lisa reste hem kände hon sig klar med Korea och tänkte inte att hon skulle resa tillbaka.
I samband med adoptionsdebatten år 2002 funderade Lisa över sin identitet som adopterad. Några år senare började hon känna ett intresse för sitt ursprung och började söka information om adoption och Korea på internet. På så vis kom hon i kontakt med AKF och fick nya vänner som gjort återresor. Efter många samtal och funderingar kände hon att det var rätt att åka tillbaka till Korea igen.
Sin andra resa gjorde Lisa 2009 tillsammans med sin man och 17 andra från AKF. Reseprogrammet innehöll de vanliga besöken till palats och krigsmuseum, stadsvandringar och taekwondouppvisning. Några i resegruppen åkte också ner till Taegu bara för några timmar. Efter att gruppreseprogrammet var slut reste Lisa och hennes man till smekmånadsön Cheju.
Den andra gången Lisa reste tillbaka kändes Korea inte lika främmande. Känslan av att Korea var något avklarat som hon hade efter sin första resa byttes mot en övertygelse om att hon kommer att åka tillbaka. Nu kan hon också känna en nyfikenhet och vilja att söka efter sin koreanska familj. Hon tänker att båda resorna kanske är delar av en process. Om hon inte rest som barn skulle hon kanske ha haft den första resans upplevelse nu.
Lisa tycker också att det var bra att resa med en grupp och ha en guide. Eftersom engelska inte används så mycket i Korea är det en stor fördel att resa med någon som kan språket. Att resa i grupp innebär att man delar upplevelser med varandra och knyter band som finns kvar då man kommer hem.
Lisas råd till andra som vill göra en återresa är att känna efter före. Hon tycker att en återresa kan liknas vid en bergochdalbana. När man står i kön kan man hinna bli rejält nervös och vet inte hur det kommer att kännas. Sedan går det upp och ner och kan vara hisnande under färden. Efteråt tycker nog de flesta att det var en häftig upplevelse man varit med om var man än landar.
Miahs berättelse
Miah växte upp i Norrland. Hon berättar att hon var en helt vanlig svensk tjej som var gift, var på väg att köpa hus och jobbade som lärare på särskolan. Återresan till Korea kom att förändra allt – det blev livet före och efter Korea.
Då och då fick Miah frågor om hon rest tillbaka till Korea. Hon tänkte att det kunde vara bra att få resan gjord. Då skulle hon kunna svara ja då folk frågade. På internet hittade hon AKF och fick information om en återresa. Eftersom hon och maken var i husköpartagen och behövde spara beslutade de att Miah skulle resa ensam.
Miahs första möte med resegruppen var en förberedelseträff. Gruppen samlades i Stockholm och lagade mat tillsammans. Miah tyckte att det var konstigt att träffa så många asiater. Hon fick höra många ”sanningar” om hur det var att vara adopterad och om hur det skulle bli på resan. Hennes slutsats var att hon inte var som de. Hon var inte intresserad av de andra och smet iväg för att träffa ”vanliga svenska” kompisar så snart hon kunde.
Inför resan hade Miah inte några särskilda känslor eller funderingar. Hon var van att resa och hade redan besökt flera länder i Asien. Några dagar efter att hon landat märkte hon att det ändå inte var en vanlig resa. Det var väldigt jobbigt. Miahs lösning var att festa sig igenom resan och det fungerade då.
Redan på tåget hem från Arlanda kände Miah att hon var annorlunda. När hon kom hem kändes det som att ingen förstod att något förändrats inom henne. Hon hade ingen att dela sin upplevelse med och kände sig helt udda. Tillvaron blev kris och dimma. Efter ett tag stod hon inte ut. Miah sa upp sig från arbetet, skilde sig från sin man och flyttade till Stockholm.
…
Två år senare lever Miah med en ny man och då hon berättar om sin resa på återreseseminariet är hennes dotter en månad gammal. Hennes man är också adopterad från Korea och de flesta av deras vänner är också adopterade från Korea.
Nu tycker Miah att hon före resan levde som i en bubbla. Den koreanska delen av henne var tillbakatryckt. Hon visste inte att den fanns i henne. Om någon frågade då varifrån hon kom svarade hon Timrå. Idag svarar hon Korea. Tidigare kände hon sig bara svensk. Numera identifierar hon sig som adopterad korean och känner sig mer hel.
Miahs råd till dem som ska göra en återresa är att förbereda sig på att det kan bli jobbigt. Hur som helst kan man ha stort behov av att prata efter en återresa. Hon rekommenderar att ordna stöd i förväg så att det finns om det behövs då man kommer hem.
Frågestund
Seminariet avslutades med en frågestund. Frågorna rörde allt möjligt som hur man gör för att besöka barnhem, hur maten smakar och vad man kan shoppa. Många frågor handlade om hur det kändes att vara i Korea. Kunde man smälta in? Kändes det som att komma hem? Kom man nära koreanerna eller kändes det som att vara en utomstående betraktare?
Reseminnen från Anhui
Samtal med Maja, Julia, Sara, Caisa, Alma och Clara
Maja, Julia, Sara, Caisa, Alma och Clara reste hösten 2008, tillsammans med sina familjer, tillbaka till sitt ursprungsland Kina. Under resan besökte gruppen Beijing, ursprungsprovinsen Anhui och Shanghai. Det var en resa med många intryck, sightseeing, shopping, naturupplevelser, mat, besök på barnhem och hitteplatser. MIA deltog i resan som finns beskriven i MIA Info 2/2008. Ett och ett halvt år efter resan har MIA Info träffat flickorna och samtalat om resan.
Alla flickorna tycker att resan känns avlägsen. Då var Maja 15 år, Julia, Sara och Caisa 11 år och Alma och Clara 8 år. Maja säger ”Jag har knappt tänkt på det nu men precis efter att jag kom hem så tänkte jag mycket mer på det här, jag fick upp nya tankar som inte hade funnits där tidigare om Kina och adoptionen och allt det.” Ett par av flickorna pratar om att de var yngre då de gjorde resan. Julia säger ”Vi tänkte inte riktigt på vad vi gjorde, vi gjorde allt. Om man reste nu skulle man verkligen ta in och ta till sig att det här gör vi och varför gör vi det och hur känns det, för det gjorde vi inte så mycket då”
När samtalet kommit igång är det många minnen som kommer. Det är varma bilder av folkvimmel och gatuliv, shoppingminnen, lyckade och misslyckade köp, god mat och konstig mat. Sara längtar tillbaka till alla människorna och gatustånden och säger ”Jag gillar att vara där bara.” Sightseeingminnen som Himmelska fridens torg och TV-tornet i Shanghai blandas med minnen av ett självspelande piano i en hotellfoajé, TV i badrummet på ett av hotellen och hoppande spindlar i rummet på ett annat.
Utflykten till Kinesiska muren gjorde intryck. Caisa säger ”Det var kul att gå på Kinesiska muren. Det var coolt att gå där. Oftast när man säger Kina så kommer många att tänka på Kinesiska muren”. Alma och Clara pekar på en bild från muren och minns ”Den är ända hit bort. Det tog nog lång tid att bygga den. Vissa steg var jättehöga och vissa steg var jättelånga. Jag gillar inte när det var trappor som gick ner hela tiden (visar med händerna hur trappstegen sluttade) det gick inte att springa då.”
Flickorna hade en lapp där det stod att de inte pratar kinesiska som de kunde visa upp då de blev tilltalade av människor på stan. De berättar att de visade lapparna men att folk ändå fortsatte att prata med dem. ”De skrattade och fortsatte prata som att ni skojar väl typ” säger Sara. Julia berättar om när några tjejer försökte prata med dem i en hiss. ”Då visade jag upp lappen men de tror ju inte på en. De började skratta och jag fattade inte varför de skrattade för det är ju inget komiskt egentligen.” Gruppen besökte en skola och Clara säger ”Det var lite pirrigt för det var andra barn där som inte förstod svenska”.
Det kanske viktigaste minnet för flickorna är besöket på barnhemmet. De mottogs av personal som kände igen dem vilket var en dubbel upplevelse. Julia säger ”Det var kul men kändes också konstigt för man har ju ingen aning om vilka de var. De visste allt om oss men jag kände inte igen dem. Det gör man ju inte.” Alma säger ”De kanske tänkte att vi tog hand om henne då hon var liten. Nu får vi se henne igen”. Caisa konstaterar att ”Jag tror hon (en barnsköterska) blev glad att jag hamnat i en bra familj”. Julia säger ”Deras jobb på barnhemmet är ju att se till att barnen får ett bra hem. Jag tror att de var väldigt glada att vi fått det och att vi kom och hälsade på.”
Flickorna besökte också barnen som bodde på barnhemmet. Maja säger ”Tänk om jag inte hade blivit adopterad, då hade jag kanske bott på det sättet.” Julia säger ”Då insåg man ju hur glad man är som blev adopterad. Skulle jag ha blivit kvar där så hade jag antagligen fått bli nanny när jag blev stor och leva där hela tiden.” Alma och Clara tyckte att barnen var söta men säger att de var rädda att barnen skulle börja gråta. Sara berättar att det var en liten bebis som hon gärna hade velat ta med sig hem, men det fick hon förstås inte. Maja säger ” När jag var på barnhemmet var den första tanken att jag vill åka hit igen och hjälpa till på barnhemmet. Det var min tanke. Det var som att jag var, inte skyldig, men jag ville göra något för dem för de hade gjort något för mig. Det var inte som en skyldighet utan som att jag ville det för att det kändes bra.”
Alla barn som adopteras från Kina är hittebarn. I de drygt hundra tusen adoptionsakter som förvaras i den kinesiska adoptionsmyndighetens arkiv finns ingen information om barnens kinesiska familjebakgrund. Maja berättar att hon ändå hade en liten förhoppning om att de kanske skulle hitta någonting och det viktigaste på resan för henne var att besöka ”hemstaden”. Hon hade en inre bild av sin hitteplats. ”Jag tror jag hade målat upp den själv. Jag tror jag hade drömt om att jag hittades och så har jag sett den bilden framför mig.” Då de kom till hitteplatsen kände hennes föräldrar inte igen sig eftersom de hus som fanns där då de adopterade Maja hade rivits och ersatts av nya. Om att det inte gick att hitta mer information säger hon ”Det är så klart tråkigt. Man vill ju träffa sina biologiska föräldrar, eller jag vill i alla fall göra det. Så det är tråkigt men samtidigt har jag det ju bra här.” På sätt och vis tycker hon att ”Det är lite coolt att inte veta. Det är som ett hemligt kapitel”.
Tre av de fyra familjerna som var med på resan kände varandra sedan tidigare eftersom de hämtade sina barn samtidigt. Den gruppen brukar träffas årligen och det är tydligt att flickorna har en gemenskap som de upplever som värdefull. Att återbesöksresan gjordes i grupp verkar ha varit en trygghet och många av minnena är just episoder ur resegruppens äventyr, glada och ledsna stunder, syskongnabb o.s.v. Guiderna har också stor betydelse, särskilt de två guider som deltog i hela resan.
Flickorna tycker att man absolut inte får glömma kameran då man packar. Det kan också vara bra att skriva dagbok för när man kommer hem kan det vara svårt att komma ihåg hur det kändes då man var där. De yngsta flickorna tycker att det var viktigt att ha med sig sina bästa gosedjur.
Det var både en vanlig och en mycket speciell resa. Maja säger ”Först var det som att komma till ett annat resmål. Men samtidigt såg ju alla likadana ut, så det var ändå en skillnad. Mamma och pappa var de som inte smälte in. Det var lite kul, det var spännande att se hur det såg ut.” Caisa berättar ”Mina föräldrar gjorde ganska mycket som jag ville. T.ex. om jag ville shoppa något som jag inte hade råd med så betalade de det, för vi kanske inte kommer att åka till Kina så ofta.” Sara och Julia tycker att det var viktigt att deras föräldrar verkligen engagerade sig och ordnade så att resan blev av. Julia säger ”Man känner att de bryr sig liksom.” Maja säger att resan förstärkte en del av henne som hon inte tänkt så mycket på tidigare. ”Jag känner mig jättesvensk då jag är i Sverige men kanske är den här delen större än jag tänkt att den är, att jag är adopterad och kommer från Kina. Man stärks ju som person för man får veta mer saker om sig själv.”
Adoption synliggör villkoren för att få höra till
E-postintervju med Barbara Yngvesson
Barbara Yngvesson är professor i socialantropologi vid Hampshire College i USA. Hon doktorerade 1970 vid University of California i Berkeley och har sedan dess forskat och undervisat i socialantropologi. Hon intresserar sig för lagstiftning, familj och släktskap, teorier om identitet och tillhörighet och internationell migration med fokus på internationell familjebildning och adoption.
Intresset för adoption väcktes då hon själv blev adoptivmamma 1981. Barbara Yngvesson berättar ”Jag började forska i adoptionsfrågor huvudsakligen därför att jag själv adopterade en son, i en öppen adoption, 1981. På den tiden var det ganska ovanligt att ha kontakt med adoptivbarnets födelseföräldrar, åtminstone i Massachusetts, där vi bor. När jag började förstå de komplikationer som kan uppstå i både så kallade slutna adoptioner och i öppna adoptioner, blev jag intresserad av att göra ett forskningsprojekt där jag intervjuade födelse- och adoptivföräldrar om deras erfarenheter av öppen adoption. Jag publicerade en artikel från denna forskning, “Negotiating Motherhood in ‘Open’ Adoptions,” 1997”.
Under 1990-talet bodde Barbara Yngvesson och hennes familj i Göteborg. Då var 1993 års Haagkonvention det stora samtalsämnet i adoptionsverksamheten. Adoptionsorganisationerna hade börjat tänka på vad det skulle innebära för adoptivfamiljerna och adoptionsverksamheten om de adopterade barnen skulle ha mer kontakt med sina rötter. Eftersom Barbara Yngvesson redan forskat kring öppenhet i adoption i USA var det ett naturligt steg för henne att fortsätta studera frågan internationellt.
Hur vanligt är det att man adopterar barn?
”Adoption är mycket vanligt och det finns någon form av adoption i alla eller nästan alla samhällen. Men adoption har olika meningar i olika samhällen. I Sverige, USA och andra mottagarländer för internationell adoption används adoption för att skapa släktband mellan människor som saknar blodsband. Adoptionsbeslutet klipper av barnets släktband med ursprungsfamiljen. I många andra samhällen tappar barnet inte förbindelsen med ursprungsfamiljen utan behåller kontakten med den. I dessa samhällen används adoption inte för att skapa nya släktband. Adoption sker i stället för att stödja födelsefamiljen, som kanske behöver hjälp och inte kan ta hand om barnet under en viss tid, eller för att hjälpa en familj som behöver ett (kanske lite äldre) barn för att hjälpa till i huset. Det har varit en hel del forskning i Latinamerika om vad som kallas “the circulation of children”. Med ”child circulation” är det möjligt för barnet att flytta till en släkting eller någon annan som är känd av födelsemamman under några månader eller flera år, om mamman behöver hjälp eller är sjuk, eller pappan har dött, till exempel. I sådana situationer kan det vara många olika sorters mammor: mamman som fött barnet, mamman som uppfostrat barnet, o.s.v. Liknande forskning finns också om adoption i Oceanien, i Afrika och bland den afrikanska amerikanska befolkningen i USA. Det som betraktas som adoption i Skandinavien, andra delar av Europa, USA, Canada o.s.v. är ett relativt nytt fenomen som är anpassat till nya, mer exklusiva familjeformer som t.ex. kärnfamiljen. Denna nya form av adoption stödjer sådana familjer, som behöver barn för att de ska bli “en familj” och har en möjlighet att stödja barn som saknar föräldrar eller som har föräldrar som är för fattiga för att behålla dem. Frågan är om internationell adoption är det bästa sättet att stödja dessa barn och deras mödrar.”
Vad tänker du skulle vara ett bättre stöd?
”Många adoptivbarn har levande föräldrar som i många fall inte hade något riktigt val när de lämnade barnet. Med “inget riktigt val” menar jag att de var för fattiga eller att de var ogifta och att de helt enkelt inte kunde behålla barnet. Det kan också vara andra orsaker som t.ex. ettbarnspolitiken i Kina som gjorde att mamman var tvungen att lämna bort barnet. För mig ligger den största motsägelsen i det här med födelsemamman. Jag vill stödja ett ideal att ha många olika sorters familjer och tror inte att blodsbanden eller genetiska band ska vara avgörande för hur en familj ska se ut. På det sättet tycker jag att adoption kan bidra till positiva samhällsförändringar. Men jag tycker att man ska balansera detta med vad som händer i ursprungsländerna också, där det finns barn som kunde ha behållits av sina föräldrar—ofta av ensamstående mammor—om de bara hade haft tillräckligt stöd från staten eller från släkten, eller kanske från organisationer som ordnar adoptioner.
Under min forskningstid lärde jag mycket av kvinnor i Indien som har barnhem men också försöker, ibland med hjälp från Sverige eller andra länder, stödja ensamstående kvinnor som vill behålla sina barn. Jag har också nyligen läst om en organisation i Sydkorea med ensamstående mammor som har börjat få stöd från adoptivföräldrar i USA, och kanske i andra länder, för att skapa “Korean Unwed Mothers Support Network”. De bedriver lobbyverksamhet för bättre välfärdsstöd från koreanska staten. Sådana försök att stödja ensamstående kvinnor med barn kan också skapa nya familjeformer utanför gränserna för en “normal” patriarkal familj.”
Adoptivfamiljen utmanar kärnfamiljsnormen genom att efterlikna kärnfamiljen men samtidigt vara något mer. På detta sätt kan adoption förstås som ett gränsfenomen, d.v.s. något som utmanar våra föreställningar om vad som är normalt och genom detta markerar en gräns där våra föreställningar om vad som är normalt och onormalt blir tydliga. Barbara Yngvesson menar att både nationell och internationell adoption kan uppfattas som gränsfenomen. Hon skriver ”I båda fallen är adoptivfamiljen något som ska vara så mycket som möjligt som en ”normal” familj: det ska finnas en mamma och en pappa och det ska inte finnas någon annan familj, särskilt ingen annan mamma och helst inget annat land heller. Det är av den anledningen som inhemska adoptioner så ofta har förblivit osynliga. Susanna Matwejeff skriver i sin licentiatavhandling att adoptionen och barnets ursprung kan bli känsliga ämnen, omringade av “spänning och tystnad”. I internationell adoption, där det för det mesta inte går att gömma att barnet är adopterat, så understryks familjens icke normala form och på det sättet kan adoptivfamiljen bringa det som betraktas som normalt ur balans. Det händer naturligtvis inte bara med adoptivfamiljer utan även med andra familjer som avviker från det “heteronormativa” idealet.”
Samtidigt som adoption utgör en avvikelse från kärnfamiljsidealet finns aspekter av adoptionsfrågan som förstärker idealet. Barbara Yngvesson pekar på att ett synsätt på adopterades ursprung är att överbetona blodsbanden. ”Det märks när adopterade blir tillfrågade om sitt ursprung, om de har varit tillbaka, om de har träffat den riktiga mamman o.s.v. På det sättet kan ursprung ha en mycket konventionell betydelse—adopterade kommer från födelselandet och från födelsefamiljen. Man kan också tänka på ett helt annat sätt att man har flera ursprungsställen och kan “resa hem i båda riktingarna”, som Lovisa Sammarco har skrivit. Adoption kan transformera ursprunget självt till ett gränsfenomen som drar adopterade fram och tillbaka mellan olika ställen, familjer, osv.”
Du har skrivit att adopterades berättelser om upplevelsen av att vara adopterad ofta är ”narratives of liminality”. Vad menar du med det?
”Det har att göra med adoption som gränsfenomen och med möjligheten att adopterade, i några perioder eller ofta eller alltid, kan känna att de inte hör hemma någonstans eller att tillhörigheten är oklar eller oviss. För mig var berättelserna av adopterade, som kände att återvändandet till födelselandet var som en sorts dödserfarenhet och att de var rädda att de aldrig skulle komma tillbaka till Sverige, särskilt gripande.”
(Liminalitet beskrivs i antropologisk teori som ett tillstånd präglat av dubbelhet, öppenhet och obestämbarhet. Det är en övergångsperiod då normala gränser och självuppfattningar upplöses, vilket skapar förvirring men samtidigt öppnar upp för nya perspektiv. Ibland är det inte möjligt att genomföra en övergång och människor kan bli permanent liminala.)
Vad menar du när du säger att adoptivföräldrars försök att närma sig sina barns ursprungliga familj kan ses som att de kliver in i stormens öga?
”Detta uttryck hörde jag först från socialsekreterare Ingrid Stjerna, när hon beskrev hur svårt det kan vara för adoptivföräldrar att engagera sig på ett allvarligt sätt i barnets ursprung. Föräldrarna som försöker göra det måste komma längre än att ha varma känslor för födelsemamman och att tycka synd om henne o.s.v. Sådana känslor gömmer allt som är mest skrämmande med att konfrontera barnets ursprung och risken att barnet verkligen kan, möjligtvis, längta tillbaka dit, eller att adoptivbarnet kan känna något ansvar för att hjälpa födelsemamman, pappan, eller syskon och på något sätt kan förbli bundet till födelsefamiljen även om barnet också är bundet till adoptivfamiljen. Stormens öga är ett ställe där det inte verkar vara någon storm, men allt omkring är någon sorts kaos. Det kan kännas så när man på allvar försöker tänka sig in i det egna barnets födelseförälders situation: att vara tvungen att lämna bort barnet men fortsätta att ha känslor för barnet och känslor av skuld för att ha adopterat bort barnet.”
I april i år publicerades en ny bok av dig som heter Belonging in an Adopted World. Vad handlar den om?
”Boken tar upp många av de ämnen som jag har nämnt tidigare, särskilt om adoption som gränsfenomen och om adopterades liminala ställning. Jag fokuserar på Sveriges roll som ett pionjärland i internationell adoption och idén som den första generationen av adoptivföräldrar, särskilt de som organiserade Adoptionscentrum, hade: att Sverige var ett särskilt bra ställe för internationell adoption därför att det inte fanns någon historisk bakgrund av kolonialism. Man trodde mycket på “nurture” över “nature”. Men jag tar också upp problemen med att realisera sådana ideal, särskilt när de första generationerna adopterade mötte rasismen, speciellt i samband med de problem Sverige hade med immigranterna under 1980-talet och senare decennier. Två kapitel fokuserar på adopterades berättelser om hur det var att växa upp som adopterade och om deras erfarenheter av att återvända till födelselandet, och för några, att träffa sina födelsefamiljer.”
Adopterade från Sydkorea har börjat prata om en adoptivkoreansk identitet. Vad tänker du om att de skapar en helt ny gemenskap?
”Jag tycker att det här sättet att tänka på adoptividentitet är mycket produktivt. Det jag tycker är fascinerande med detta förhållningssätt är att det införlivar de tvingande omständigheter som placerade koreanska barn genom adoption i Sverige, USA och andra länder samtidigt som det lyfter fram hur den konventionella förståelsen av nationell och etnisk identitet fortsätter utöva kraftfull inverkan på de adopterade koreanernas liv. Genom detta förhållningssätt intar adopterade från Korea, och möjligen andra länder, en ny komplex position på den globala arenan. Det är en stärkande och mobiliserande position eftersom den implicit erkänner de förutsättningar som ledde till att de blev adopterade (på så sätt undviker man att radera det förflutna vilket man under årtionden gjort i både nationell och internationell adoption) samtidigt som man går utanför den konventionella begreppsvärlden. I denna konventionella begreppsvärld kommer en koreansk eller svensk identitet från blodsband i en familj som har djupa rötter i ett visst land. Å andra sidan kommer de adopterade koreanernas tillhörighet från den delade känslan att vara avskuren från födelselandet och att ha ofullständigt medlemskap i adoptivlandet. Detta ger upphov till starka band mellan vuxna adopterade som spreds ut till olika delar av världen när de var barn. De är inte koreaner och inte svenskar och inte koreansksvenskar utan medlemmar i ett globalt samhälle. Adopterade från Korea har särskilt goda förutsättningar att utveckla ett sådant här förhållningssätt eftersom de koreanska internationella adoptionerna har en lång historia och Korea systematiskt har skickat iväg barn som man ansett vara tillgängliga för adoption. Men det finns även andra grupper som t.ex. Adopterade Etiopiers och Eritreaners förening som uppvisar andra versioner av samma idé.
Det kan vara en motsättning mellan att å ena sidan betona en adopterad identitet och att skapa en internationell adoptivgemenskap som är något mer än en vanlig diaspora och å andra sidan arbeta från insidan med att förändra de familjer och nationer vilkas behov är upphov till att barn adopteras. Jag tycker att båda typerna av politisk och social aktion är viktiga och den ena utesluter inte den andra. Båda har potential att omkullkasta myten om den sanna och rena svenska, koreanska, etiopiska eller amerikanska identiteten som bygger på tillhörighet genom födelse, blodsband och genetik. I stället framhåller båda perspektiven att identitet i sig självt är ett gränsfenomen som formas av adopterade och andra grupper som kämpar för att få tillhöra.”
Information och intryck från ett ursprungsland - Nigeria
Ett viktigt redskap i MIA:s tillsyn är besök i ursprungsländerna. Här sammanfattas information och några intryck från MIA:s resa till Nigeria i mars 2010. Under resan har landets adoptionsprocess studerats och besök har gjorts på myndigheter, barnhem och organisationer.
Bakgrund
Adoptionscentrum fick auktorisation att förmedla adoptioner från Nigeria år 2008. Auktorisationen gäller för adoptionssamarbete mellan Adoptionscentrum och Stiftelsen Ebunoluwa Foundation, EF, som är en stiftelse som arbetar med sociala frågor i delstaterna Ekiti, Ondo, Osun, Ogun, Oyo och Lagos. Från Nigeria adopteras 30-50 barn varje år till Frankrike, Holland, Sverige, Italien, Schweiz, Danmark och Belgien. År 2009 adopterades 14 barn från Nigeria till Sverige.
Sociala förhållanden
Nigeria är Afrikas mest folkrika stat med mer än 155 miljoner invånare. Över 40 procent av invånarna beräknas vara under 15 år. Det finns ca 250 etniska grupper i Nigeria.
Oljeinkomster har gjort ett litet antal nigerianer mycket rika, medan nio av tio lever på mindre än två dollar om dagen. Arbetslöshet och kriminalitet är enorma problem som berör miljontals människor i Nigeria. Den öppna arbetslösheten är större i städerna än på landsbygden och störst bland ungdomar. Sedan 1976 är skolan gratis och obligatorisk i nio år. Men eftersom många barn måste hjälpa sina föräldrar i jordbruket eller med annat arbete är det vanligt att barnen inte går alla nio åren i skolan.
Nigeria ligger i vissa avseenden sämre till än genomsnittet för afrikanska länder söder om Sahara när det gäller barnadödlighet och levnadsvillkor. Ett stort antal barn lider av undernäring och dessutom ökar antalet hemlösa barn. Nästan vart femte barn dör före fem års ålder. Hiv/aids, malaria, tbc och polio är vanliga sjukdomar liksom utbrott av kolera och andra infektionssjukdomar. Enligt FN:s beräkningar 2006 var närmare en miljon barn föräldralösa pga. aids. Möjligheter till sjukvård är mycket små för många och hälsoförhållandena är alarmerande enligt internationella hjälporganisationer.
Tidiga och täta graviditeter liksom aborter är vanliga orsaker till att kvinnor dör. MIA besökte ett katolskt hem för gravida unga kvinnor som också hade psykiska problem. Flera av dem var tonåringar. De fick hjälp att prata om graviditeten och ta ställning till om de skulle behålla barnet eller lämna barnet för adoption. Många av kvinnorna hade levt på gatan under lång tid och där blivit utsatta för misshandel och våldtäkter. De hade i regel ingen kontakt med sina familjer, vilket organisationen arbetade för att kvinnorna skulle återfå.
Trafficking är ett stort problem, och för att få veta mer om hur man arbetar mot trafficking och prostitution besökte MIA organisationen NAPTIP (National Agency for Prohibition of Traffic and other related matters). De har ett huvudkontor och sju lokalkontor runtom i landet. De driver åtta härbärgen för barn som utsatts för trafficking. Barnen intervjuas och får berätta sin historia. Ibland kan barnen återförenas med sina familjer, ibland kan de få skolgång genom någon ideell organisation. NAPTIP bedriver också opinionsbildning och utbildning för att öka kunskapen om trafficking i samhället. MIA fick veta att i den sydöstra delen av Nigeria händer det att spädbarn föds upp för trafficking. Doktorer ger pengar till unga mödrar för att de ska lämna ifrån sig sina barn.
Barnens bakgrund
Barn överges av olika orsaker; fattigdom, fysisk och psykisk sjukdom. Många lämnas av ensamstående mödrar som ofta själva är barn. Barnen tillhör alltid pappan. Erkänner inte fadern barnet, kan modern oftast inte behålla barnet som då överges. Om ett barn har kända föräldrar ger dessa sitt samtycke till adoption i domstol.
Ett övergivet barn tas om hand av polisen som överlämnar barnet till ett registrerat barnhem. Barnet anmäls till Social Welfare Department, SWD, som blir vårdnadshavare. Polisen gör, tillsammans med en socialarbetare från SWD, en utredning för att finna barnets föräldrar. Man annonserar i lokal TV. Om föräldrarna förblir okända beslutar SWD i Lagos (i Ondo och Ekiti i samråd mellan SWD och domstol) att barnet ska placeras i adoption. Den tid det tar innan man ger upp eftersökningar efter biologiska släktingar varierar från fall till fall beroende på omständigheterna kring övergivandet.
Om ett barn hittas övergivet uppskattar barnhemspersonal åldern med hjälp av en erfaren barnläkare. Ett övergivet barn, där man inte vet något om barnets bakgrund, får alltid delstatsguvernörens efternamn. Barnhemmets föreståndare ger barnet ett förnamn.
Barn som adopteras till Sverige undersöks av en läkare som skriver en medicinsk rapport vilken medföljer barnbeskedet. Familjerna får träffa läkaren då de kommer för att hämta barnet. Många barn är undernärda, men annars förhållandevis friska. En del visar reaktioner på separation och institutionsvistelse. Läkaren betonade vid möte med MIA hur ofta hon såg stora positiva förändringar hos barnet redan efter en kortare tids vistelse hos familjen.
På ett av barnhemmen vi besökte fick vi höra att det är vanligt att föräldrar lämnar ifrån sig barn om barnen har funktionshinder, dels för att de har ekonomiska svårigheter att ta hand om dem och dels för att det fortfarande finns många i samhället som tror att barnen är onda om de är funktionshindrade. Det händer också att människor tror att övergivna barn är onda eftersom de har blivit övergivna. Framförallt var den tron vanlig förr. Många är rädda för att arbeta med barn som associeras med ondska och det kan vara svårt att hitta bra personal till barnhemmen av detta skäl. Informationsspridning har dock lett till att fler och fler människor har en mer positiv inställning till de funktionshindrade och till övergivna barn.
I första hand söker man adoptivföräldrar i landet, i andra hand bland exilnigerianer och i tredje hand förklaras barnet tillgängligt för internationell adoption.Inhemska adoptioner förkommer sällan. Det finns traditionellt ett socialt stigma för personer i Nigeria som växer upp hos en familj som inte är deras biologiska. Inhemska adoptivföräldrar väljer barn och de är sällan öppna om adoptionen för barnet och nätverket. MIA fick höra om ett fall där adoptivmamman dog och barnen skickades tillbaka till barnhemmet vid fem respektive tolv års ålder.
Krav på blivande adoptivföräldrar
För att ansöka om adoption i Nigeria behöver de sökande vara minst 25 år. Ansökningar av gifta par (enligt nigeriansk lag man och hustru) och enstaka ensamstående kvinnor accepteras. Om makar har kort äktenskap, krävs ett par års sammanboende och att det framgår av utredningen att relationen är stabil. Båda makarna måste ha friskintyg.
Två tidigare barn accepteras. Barn nummer tre måste vara ett barn med särskilda behov och åldersskillnaden mellan det yngsta barnet och det nya ska då inte vara mer än tre år. Makar yngre än 40 år kan ansöka om barn 0-36 månader. Äldre makar och ensamstående kan accepteras för äldre barn.
Adoptionsprocessen
Väntetiden från att ansökningsdokumenten har skickats till Nigeria tills en familj får barnbesked är mellan två och åtta månader. Väntetiden kan vara längre för sökande med lågt medgivande än för sökande med högt. EF gör tillsammans med Adoptionscentrum ett matchningsförslag som godkänns av SWD. I barnbeskedet får adoptivföräldrarna foton, socialrapport och medicinsk rapport. Vistelsetiden i landet är 6-8 veckor.
Det är två instanser som bedömer och avgör om en viss familj kan få adoptera ett visst barn, SWD och domstolen. Varje instans fattar sitt eget beslut efter noggrann prövning. Det kan tillkomma information under ärendets gång, t.ex. att en biologisk förälder efterfrågar barnet eller sjukdom hos barnet eller adoptivföräldrarna, som gör att någon av beslutsinstanserna (eller adoptivföräldrarna) avbryter ärendet eller fattar ett negativt beslut. Adoptionsförmedling till Sverige får ske endast under förutsättning att de nigerianska dokumenten i adoptionsärendena verifieras av Legal Services Division inom Nigerias utrikesministerium. Adoptivfamiljerna måste vara inställda på att hanteringen av dokumenten kan ta längre tid än beräknat. Svenska ambassaden i Abuja ger barnet inresevisum till Sverige. Efter hemkomst till Sverige ska familjen ansöka om adoption i tingsrätten.
Reflektioner
MIA fick under resan se många sidor av Nigeria allt ifrån den trafikintensiva storstaden Lagos till landsbygden med regnskog, jordbruksodlingar, små byar med hus av lera och färgsprakande fruktstånd efter vägarna.
MIA fick höra kritik mot att den nigerianska staten inte bidrar finansiellt till barnhemmens verksamhet och att det därför heller inte finns något intresse från statens sida för hur länge barnen får stanna på barnhemmen. Det råder stor brist på utbildade socialarbetare i landet. Kunskapsnivån kring barnens behov är på många håll bristfällig, vilket också framfördes av myndighetspersoner.
De människor MIA mötte var välkomnande och intresserade av att diskutera barnens situation. Genomgående fanns ett engagemang för barnen och ett stort intresse för hur det går för barnen i Sverige. Det verkar som att man i Nigeria inte riktigt vågar tro att de barn som adopteras verkligen ska bli som adoptivfamiljens egna barn. En holländsk adoptivfamilj som MIA träffade hade adopterat ett litet hiv-positivt barn. De berättade om hur de vid besök på SWD fått frågor om var de hade tänkt placera barnet, om det fanns särskilda hem etc. Personalen på SWD blev mycket förvånad när de förstod att barnet skulle bo hos familjen hela tiden och bli omhändertaget av familjen och ingen annan.
Vid adoption finns alltid risken för familjehemligheter
Intervju med Ingrid Stjerna
Ingrid Stjerna har arbetat med adoptionsfrågor sedan 1971. Hon har huvudsakligen arbetat som medgivandeutredare och som gruppledare för samtalsgrupper inför adoption (innan den obligatoriska föräldrautbildningen fanns). Hon har även varit verksam i styrelsen för en adoptionsorganisation. MIA:s föregångare NIA anlitade också Ingrid Stjerna som föreläsare, framförallt för utredare ute i landet. Hon är numera deltidspensionär och arbetar ett par dagar i veckan med familjerättsutredningar i Skärholmens Stadsdelsförvaltning i Stockholm.
Sina första år som socialarbetare arbetade Ingrid Stjerna först inom kriminalvården och sedan inom psykiatrin. Hon tyckte att båda områdena var fascinerande. Det var dock adoptionsfrågorna som kom att bli det livslånga intresset. Sina första adoptionsutredningar gjorde Ingrid Stjerna i början av 1970-talet på Byrån för adoptioner och vårdnadsfrågor i Stockholm. Byrån fanns i ett hus på Bastugatan. På en våning handlades adoptioner och på en annan våning vårdnadsärenden. Då var de nationella adoptionerna lika många som de internationella. Arbetet handlade inte bara om att utreda adoptionssökandes lämplighet utan också om att ge rådgivning och stöd till mammor inför beslutet om hon skulle lämna sitt barn för adoption. Det var också Byråns uppgift att matcha barn och adoptivföräldrar samt under en tid följa familjen.
Idag är inhemska spädbarnsadoptioner ovanliga i Sverige. Ingrid Stjerna tror att Barnbyn Skå och dess attityder hade en stor betydelse för att de nationella adoptionerna minskade. Hon säger ”Jag tror att Skå och deras synsätt på familjer och barn var väldigt bra på så sätt att de tyckte att det inte självklart blev bättre för att samhället tog över utan att man skulle stötta familjen. Sedan gick de, tycker jag personligen, för långt. För de gav adoption ett dåligt rykte. Man skulle till död och pina stötta föräldrarna och det blev ibland på barnens bekostnad. När föräldrar faktiskt inte klarade att ta sitt ansvar valde man fosterhemsplaceringar i stället för adoption trots att man redan då visste att fosterhem är ett betydligt otryggare alternativ än adoption. Den inställningen till inhemsk adoption lever tyvärr kvar hos många socialarbetare.”
Samtidigt som de nationella adoptionerna minskade växte den internationella adoptionsrörelsen fram. Ingrid Stjerna berättar ”Jag var student 1968 som jag lite slarvigt brukar kalla det. Det var ju då när vi här i Sverige tyckte att vi hade det så bra och vi skulle lära resten av världen att bli som vi. Där kom de internationella adoptionerna in, många av oss tyckte att de var en fantastiskt bra lösning. För mycket barn där och för lite barn här. För mörka barn där och för ljusa barn här – vi blandar så blir allt mycket bättre och så blir alla sams och vi älskar varandra… lite slarvigt formulerat. Där kom också mina funderingar kring blodsbands betydelse in. Är det så nödvändigt att föda barn? Kan man älska och tycka lika mycket om ett adopterat barn? Barn som barn, tyckte jag!”
Har frågan om adopterades ursprung alltid funnits med i verksamheten eller har den vuxit fram?
”Jag tror att den alltid funnits med för oss som arbetat seriöst med adoptionsfrågor. Vi har förstått att om några år kommer barnen att behöva få prata och få information om det här. Därmed blir det en viktig uppgift för oss utredare att hjälpa föräldrar att sköta öppenheten på ett klokt sätt eftersom det tydligen är så svårt. Jag vet att Lis Asklund redan på sin tid kämpade hårt för öppenhet i adoptionsfrågan, att barn redan från början behöver få veta sanningen om sitt ursprung. Men det var lika många som rådde de stackars adoptivföräldrarna att inte prata med barnen.”
(Lis Asklund var socialarbetare och blev 1938 en av Sveriges två första sjukhuskuratorer. 1942 startade hon en byrå för abortsökande och kämpade under hela 1940-talet för kvinnors rätt till abort. Hon var programproducent vid Sveriges Radio 1957-78. Allmänna Barnhuset gav 1960 ut en vägledning för adoptivföräldrar, Som vårt eget…, som var skriven av Lis Asklund.)
Varför gjorde man det?
”Man trodde att man skyddade barnen och så vågade man inte kräva mer av föräldrarna. Man identifierade sig med föräldrarnas sorg över att inte kunna föda barn. Då kommer vi in på samhällets attityder till barnlöshet, hur drabbade de oönskat barnlösa varit och fortfarande är och hur dåligt de blivit hjälpta. Om de inte får hjälp att arbeta sig igenom den sorgen så blir adoptivbarnet som någon slags plåsterlapp på det där såret, men såret är kvar, och i värsta fall så är barnet en ständig påminnelse om misslyckandet därvidlag.”
Det verkar som att socialarbetare också är rädda? Vad kan de vara rädda för?
”Ja det kan man verkligen fråga sig. För det första så tror jag det berör vår egen relation till att vara eller inte vara föräldrar. Hur man är förälder och hur man inte är förälder. Att överhuvudtaget ifrågasätta det självklara i att alla föräldrar älskar sina barn, det är så farligt. Sedan kan det vara dåligt samvete. Man känner som socialarbetare att man inte riktigt räcker till att hjälpa dessa barnlösa med deras sorg. Man tror att man måste lösa problemet och då vågar man inte riktigt gå in i den sorg som det handlar om. Men vi vet ju teoretiskt att det räcker att finnas där. Det räcker att lyfta på locket. Det räcker att ge dem chansen att prata om sorgen, besvikelsen, utanförskapet, att vara avvikande och sörja det tydligt och öppet. Men det är vi rädda för. Vi är rädda för sorg tror jag.”
Ingrid Stjerna lyfter också fram den biologiska mammans sorg ”Det är ett oerhört starkt beslut av en kvinna att komma fram till att lämna sitt barn för adoption. Det är så smärtsamt. Det är förstås lika stor smärta i det som att inte få biologiskt barn. Jag har mött några sådana mammor genom åren och sett hur svårt de haft det, speciellt efter förlossningen. Man försöker ju på alla möjliga sätt komma runt den här smärtan. Omgivningen, sjukhus och andra tror att de hjälper mamman genom att hon ska slippa se barnet, ja t.o.m. söva henne i samband med förlossningen. Men då lever man ju vidare med skuggor och fantasier. Jag tror inte på det. Jag tror det är bättre att gå in i den djupa sorgen med bra hjälp och stöd omkring sig så man accepterar att det här barnet förlorar jag och det är någon annan som får glädjen. I bästa fall får jag veta lite om hur det går. Det kan kanske dämpa en del av sorgen.”
I samband med en omorganisation, då familjerättsfrågorna i Stockholm decentraliserades till stadsdelarna, gjorde Ingrid Stjerna en sammanställning av de eftersökningsärenden som den centrala Familjerättsbyrån ditintills haft. Hon upptäckte då att handläggare i en del ärenden direkt motverkat kontakt mellan adopterade och biologiska släktingar som man försökte nå eller som sökte adopterade. En adopterad person eller en biologisk familjemedlem hade vänt sig till Familjerättsbyrån för att söka efter den andra parten men Familjerättsbyrån framförde aldrig frågan till den som söktes. Hon säger ”Det gör mig så upprörd att det finns adopterade som tror att motparten är ointresserad när det egentligen är vi som har bromsat.” Ingrid Stjerna tror att även det här handlar om rädsla. Man är så rädd att begå sekretessbrott att man sviker den adopterade. Som exempel lyfter hon fram Michael Nyqvists berättelse i boken Medan barnet sover. Han går till Familjerättsbyrån i Stockholm för att få information om sin bakgrund men får inget veta eftersom socialsekreteraren, som sitter med hans adoptionshandlingar framför sig, hänvisar till sekretess. Sedan vänder sig Michael Nyqvist till Skatteverket och får av dem veta vem hans mamma är. ”Det här med sekretess har gjort många i min yrkeskår rädda och rädsla är sällan bra i relationer eller i socialt arbete” säger Ingrid Stjerna.
En annan anledning till att socialsekreterare inte lämnat ut information kan vara att man tror att man skyddar den adopterade från att få veta en obehaglig sanning. ”Socialsekreteraren kanske suttit och tänkt att den eftersökta modern inte ser ut att må bra och att hon nog inte har det så bra, lika bra att den adopterade slipper.” Det kan också finnas en ängslan för att informationen ska vara för jobbig för den adopterade. Men Ingrid Stjerna undrar ”Vad är för jobbigt? Det tror sjutton att den som lämnar ifrån sig sitt barn har problem. Vad är det som är så förskräckligt med att det finns problem. Ibland kan det vara ytterligheter som att ha blivit våldtagen eller t.o.m. incest. Ja men det är ju en sanning. Jag försöker hjälpa föräldrarna att se att sanningar måste komma fram, förr eller senare, men naturligtvis går man inte in i detaljer kring det svåraste med det lilla barnet, men det är viktigt att det inte förblir hemligheter. Jag tror att familjehemligheter finns i luften. Är man så rädd för något så man inte vågar prata om det så finns det i luften och sådant anar barn, men får ingen förklaring på. Man kan närma sig det att livet inte alltid blir som man vill och ibland gör vi tokiga saker. Då kan ett växande barn så småningom se och förstå att det blev som det blev.”
Vad tycker du att socialarbetare som handlägger återföreningsärenden ska tänka på?
Framförallt är det viktigt att höra vad personen hoppas på att få ut av det. Hur länge har man funderat på det och vad är det som gör att man startar sitt sökande just nu. De som tar steget har oftast funderat länge på det, för adopterades klocka går långsamt som någon har sagt. Man kan ha tänkt på det och så ligger det undanstoppat i några år, så tänker man på det och stoppar undan det några år till, men så tar man steget. Då är det bra att man som mellanhand letar rätt på vad det var som gjorde att steget togs nu. För det kan ju vara något ganska dramatiskt som hänt i den människans liv och som den människan tror ska bli lite lättare att leva med om man reder ut den här saken. Det är ju inte alltid så det fungerar. Där kommer ju förhoppningarna och förväntningarna in. Vad hoppas man få ut av det här och vad är man rädd för. Det behöver man också få hjälp att reda ut. Där har vi som socialarbetare en viktig funktion att fylla. Det ska inte vara Skatteverket som bara lämnar ut fakta!”
Ingrid Stjerna tycker att det är bra om man först har ett möte då man pratar om varför den adopterade vill söka just nu och vilka förhoppningar och frågor man har. Efter ett sådant möte kan det dröja månader, eller till och med år, innan den adopterade kommer tillbaka. ”När det börjat handla om dokumenten så bör man ha läst igenom dem själv för de kan vara ganska förskräckliga. Kanske är de skrivna av en socialsekreterare för länge sedan som suttit och tyckt och dömt om moderns utseende och klädsel och annat ovidkommande. Då måste man kunna översätta detta för en ung människa av idag och beskriva att så såg Sverige ut då. Så såg kvinnors situation ut före p-pillret, före aborter. Dagens unga människor fattar inte alltid att det så nära i tiden kunde vara så annorlunda.”
Då det gäller internationellt adopterade får man förklara situationen i ursprungslandet. Därför, menar Ingrid Stjerna, har adoptionsorganisationerna med sin kunskap om ursprungsländerna en nyckelroll i de internationella eftersökningsärendena. ”För man måste förstå kvinnans situation där och då för att kunna ta hand om det informationen väcker. Det är viktigt att sitta ner och prata om vad de hittar, deras reaktioner o.s.v.
Det gäller ju också att hjälpa den som söker att stå ut i sin väntan. Den som till slut tagit detta steg och börjat söka måste stå ut med att den andra parten också behöver tid. Då kan man behöva träffas många gånger bara för att prata om att det är så jobbigt att vänta.”
Som exempel på att det kan ta tid berättar Ingrid Stjerna om ett ärende ”Det var en mamma som jag skrev ett sådant diffust brev till som jag gör som mellanhand. I det fallet var det en adopterad som sökte sin biologiska mamma. Då brukar jag skriva att jag heter si och så, finns där och där och jag vill väldigt gärna komma i kontakt med dig med anledning av ett ärende. Då vet ju dessa mammor med en gång vad det handlar om för de har gått och väntat på det. Jag sände brevet men fick inget svar. Det var ju inte helt ovanligt utan då och då får man inget svar alls. Då försöker man nöja sig med det något eller några år och sedan gör man ett nytt försök. I det här fallet var det tyst. Efter ett halvår så ringde mamman i full panik och säger ”Nu har jag hittat brevet!”. Hon hade fått brevet precis när hon skulle stänga igen sin sommarstuga för hösten. Hon hade blivit så förfärad att hon stoppat ner brevet i en kasse någonstans och glömt det fullständigt. Det var så starkt så hon bara inte hade vågat ta in det. Ett halvår senare då hon öppnar sommarstugan på våren får hon syn på brevet. Hon var orolig att hon ringde för sent, att motparten mist intresset eller blivit arg över att hon inte svarat. Hon hade alltså totalt glömt bort brevet för det var så laddat.”
Har du också deltagit då adopterade och biologiska föräldrar återförenats?
”Ja och det är oerhört starkt. Det är lika starkt som att sammanföra en biologisk förälder och blivande adoptivföräldrar, hur mycket känslor som helst. Inte ett öga var torrt som det brukar talas om. Det är ju det vi ser på TV i Spårlöst. Man kan tycka olika saker om programmet men det visar hur starka känslor det handlar om.”
Något som Spårlöst och andra ofta missar, tycker Ingrid Stjerna, är att visa på adoptivföräldrarnas betydelse. Det tycker hon är att svika de adopterade. ”Adoptivföräldrarna är fullständigt utsuddade. Det är ju de som är det egentliga stödet för de som lyckats eller misslyckats med sitt sökande. Det är ju adoptivfamiljen som finns kvar. Att en adopterad söker sina rötter behöver ju inte betyda att adoptionen inte var bra. Det kan vara just för att de haft det bra som de orkar ta steget.” Ingrid Stjerna menar att det ofta finns orimliga förväntningar på hur en adoptivfamilj ska vara för att adoptionen ska uppfattas som bra. Hon säger ”Stackars adopterade ska störtälska sina adoptivföräldrar, år ut och år in. Vad begär vi? Det gör väl ingen? Men det är adoptivfamiljen som är tryggheten, dit de skall kunna återvända och på sitt sätt prata om det svåra.”
Man behöver frigöra sig från biologcentrismen
E-postintervju med Geir Follevåg
Geir Follevåg doktorerade 2007 i Allmän litteraturvetenskap vid Universitetet i Bergen med avhandlingen "Biologosentrisme. Om litterære framstillinger av adopsjon, spesielt Kong Oidipus og Mansfield Park". Han gav också ut en bok som i populärvetenskaplig form presenterade flera av avhandlingens problemställningar. Idag arbetar Geir som frilansskribent. Geir är adopterad från Korea.
Vad handlade din doktorsavhandling om?
Jag försökte att ställa kritiska frågor kring det jag kallade biologcentrismen som man lite enklare kan kalla biologismen. Det innebär att föreställningar om identitet, kultur och tillhörighet alltid har blivit definierade av biologin. Om man t.ex. har fötts i Sydkorea så är man ”sydkoreansk” även fast man levt den största delen av sitt liv i Norge eller Sverige. Vår ”identitet” ligger ”i blodet”, eller som man oftast säger idag ”i generna”. Till det biologiska knyts också positiva värden som ”sann, äkta och naturlig” medan allt annat är ”osant, oäkta och onaturligt”. Blod är tjockare än vatten. Till min stora förundran upptäckte jag att denna nedvärderande och filosofiskt och etiskt ohållbara hållning inte bara fanns bland icke-adopterade utan även i lika hög grad bland adopterade och adoptivfamiljer. Adoptionsvärlden godtog okritiskt denna till adoption nedvärderande hållning.
Mitt projekt var således dubbelt. Å ena sidan ville jag ändra den allmänna uppfattningen om att vara adopterad i sig innebär problem och trauma. Å andra sidan vill jag skapa medvetenhet inom adoptionsvärlden om att de själva förmedlade ett intryck av att det är ett stort problem att vara adopterad och att man egentligen inte hör hemma i sitt adoptionsland, genom t.ex. stort fokus på att den adopterade bör hålla kontakten med födelselandet för att utveckla ett sunt psyke.
Kort och något förenklat kan man säga att jag genom filosofisk analys kom fram till att biologcentrismens tankesätt är hemskt naivt i förhållande till frågor som ”Vad är identitet?” eller ”Vad är en människa?”. Ett antagande är t.ex. att man måste känna sin biologiska familj för att veta ”vem man verkligen är”. Ett annat antagande är att man inte kan ha ett fullvärdigt liv utan sin biologiska familj. Om det vore sant att det biologiska per definition vore något ”gott, sant och verkligt” medan icke-biologiska familjerelationer vore ”dåliga, osanna och overkliga” så skulle det ha gått strålande för alla biologiska familjer. Det skulle ha gått eländigt med absolut alla adoptivfamiljer. Alla empiriska undersökningar visar likväl att det inte är så. Det går bra för de flesta familjer av båda familjeformerna och det finns en mindre grupp av båda familjeformerna som får problem.
Med andra ord: Föreställningen om en kvalitativ skillnad mellan biologisk familj och adoptivfamilj kan inte försvaras empiriskt, logiskt eller filosofiskt. Biologiska band utgör inte garanti för någonting. Även icke-adopterade kan uppleva existentiella identitetsproblem. Därför menar jag att frågan om vad föräldrarna och de adopterade ska göra i förhållande till födelselandet är en irrelevant fråga. Å ena sidan kan den adopterade så klart intressera sig för födelselandet om hon eller han själv vill. Å andra sidan kan hon eller han lika gärna intressera sig för ett helt annat land eller aldrig intressera sig för födelselandet. På så vis är det filosofiskt helt enkelt inte en avgörande fråga.
För att kunna ge en beskrivande empirisk bild av vad adoption är behöver man frigöra sig från biologismen. Vi får tänka på familj och identitet på ett nytt sätt som naturligtvis inte ignorerar det biologiska fullständigt men gör klart att många fler faktorer spelar in och är mer betydelsefulla. Skillnaden mellan att vara adopterad eller icke-adopterad är av sekundär betydelse, om ens det.
Vad var bakgrunden till att du valde att skriva om detta?
Det var en blandning av intresse och irritation. Efter att ha studerat litteraturvetenskap ville jag se närmare på hur adopterade framställs i litteraturen. Jag upptäckte att adoption skildras i litteraturen, från de gamla klassikerna fram till idag, men att det nästan inte fanns någon forskning på området. Det ville jag göra något åt. Irritationen kom då jag började läsa den existerande forskningslitteraturen som framställer adoption nästan som en sjukdom.
Vilka reaktioner har du fått?
Det har varit lite blandat, allt från entusiasm till ilska. Intressant nog kom den mest negativa responsen från andra adopterade som har en helt annan inställning till sin status som adopterade än den jag har.
Vad har du själv för förhållningssätt till din egen livshistoria?
En av de centrala filosofiska frågorna som jag tog upp i min avhandling var: Vad är egentligen en livshistoria? Måste man känna till sitt biologiska ursprung för att ha en fullvärdig livshistoria. Svaret är nej. Det är helt enkelt min livshistoria att vara adopterad. Jag grubblar inte över några delar av min livshistoria. Jag har alltid vetat att jag är adopterad och har inte haft problem med det. Problemet har varit fördomar och reaktioner från andra som har tagit fasta på hudfärg och ansett att jag ”egentligen” inte är ”norsk”.
Vilken betydelse har början av ditt liv och din egen adoption?
Detta är också en av de typiska frågor som jag menar är sekundära. Början av livet definierar inte vår framtid. Identitet är något man ständigt väljer, formar och kämpar för. I mina adoptionsdokument står det t.ex. att jag vid tre års ålder knappt kunde säga ett ord. Senare har jag alltså blivit författare och skribent. Vem skulle ha trott det? En för mig mycket mer aktuell fråga nu när jag försöker överleva som frilansskribent är: Vad kan jag göra för att klara mig ekonomiskt i framtiden? Även om mina biologiska föräldrar hypotetiskt sett skulle kunna vara miljonärer skulle det inte hjälpa mig nu. Det är mycket viktigare för mig att försöka tjäna tillräckligt med pengar för att överleva än att veta vad som skedde i Korea för mer än 36 år sedan.
För att svara direkt på frågan: Början av mitt liv betyder nästan inget för mig. Jag använder överhuvudtaget ingen energi till att tänka på det. Som sagt, jag fokuserar på nutiden och framtiden. Man finner inget slutgiltigt svar på frågan ”Vem är jag?” genom att grubbla på hur det var förr. Historien utgör vissa förutsättningar för våra liv men den bestämmer inte vad vi ska göra och vad vi ska bli i framtiden. Om jag ska uttrycka mig metaforiskt kan vi säga att historien är som startbanan för ett flygplan: den är nödvändig som grund och plattform för att kunna lätta från marken men den styr inte vart vi ska flyga. Därför fokuserar jag alltså mer på vart planet ska flyga än på startbanan som planet lyfte från.
Geir Follevågs bok heter "Adoptert identitet" och kan beställas från www.spartacus.no.
Information är ett tveeggat svärd
Texten bygger på ett samtal med och en föreläsning av Dipika Maharaj Singh
Dipika Maharaj Singh kom till Pune i Indien som nygift och började arbeta på det statliga sjukhuset Sassoon Hospital. Det var i början av 1970-talet då dödligheten på barnavdelningen var 99 procent. Barnens mödrar var vanligtvis kastlösa kvinnor som levde i fattigdom. De var ofta ensamstående. Många skrev in sig på sjukhuset under falskt namn och lämnade barnen. Många kvinnor hade satt igång födseln i förtid. Barn kom också till sjukhuset efter att ha hittats på busstationer, på gatan eller i soptunnor. 1973 startade Dipika barnhemmet Shreevatsa på Sassoon Hospitals mark. När barnen flyttades över till barnhemmet ökade överlevnaden och barnen kunde placeras för internationell adoption. Dipika säger ”Då i början var vi livräddare. Vi hade inte tid att dokumentera barnens bakgrund.”
Sedan början av 1970-talet har de nationella adoptionerna i Indien ökat. Den indiska ekonomin har utvecklats men miljontals människor i Indien lever fortfarande i yttersta fattigdom. Abort är tillåtet och preventivmedel är gratis. Barn lämnas dock fortfarande på samma sätt och av samma anledningar som tidigare.
För de flesta adopterade från Indien som idag söker sina rötter är chanserna små att finna information om den biologiska familjen. När en adopterad tar kontakt och vill ha information börjar sökandet i barnhemmets arkiv. Där finns tusentals akter som var för sig väger ca fem kg. Dokumenten kan vara fuktskadade av monsunregn och söndertuggade av råttor. Vid ett tillfälle beslutade barnhemmets styrelse att arkivet skulle gallras och man hann kasta en del papper innan Dipika lyckades hejda förödelsen. Även om man hittar ett namn och en adress kan det sluta med att man ändå inte hittar någon person. Samhällsutvecklingen bygger bort slummen, adresser finns inte kvar och människor flyttar.
Dipika har sedan många år tagit emot adopterade som återvänt för att få mer information om sin bakgrund. Hon menar att ”Det är en mänsklig rättighet för barn att få veta vem som gav dem livet men i adoptionsvärlden är denna kunskap ett tveeggat svärd. Adoption är en livslång resa. Den smärta och förlust som utgör starten försvinner inte genom adoptionen.” Dipika menar att det är viktigt att adopterade som söker information om sin bakgrund får vägledning och stöd. Hon säger ”Information kan förstöra i stället för att återuppbygga om den inte förmedlas på ett klokt sätt.”
En grundläggande förutsättning för att den adopterade ska kunna ha någon nytta av den information som eventuellt kan hittas är att hon/han får kunskap om den sociala och kulturella bakgrunden till att hon/han lämnades. Dipika berättar om en ung man som kom till Shreevatsa och ville söka sina rötter. Han hade inga uppgifter om sin familj i adoptionsdokumenten men däremot namnet på den polis som hade funnit honom. Han återvände till byn och hittade den numera pensionerade polismannen. Den gamle mannen berättade att det var en natt då han fick ett telefonsamtal och någon sa ”Det är en baby som skriker”. Då det var mitt i natten brydde han sig inte om det förrän någon ringde igen och sa ”Det är en baby som skriker”. Polismannan gick då ut och hittade en baby i en soptunna. Han tog hem barnet och hans hustru tog hand om det till morgonen då de lämnade barnet till Shreevatsa.
Dipika frågade den adopterade mannen hur det var för honom att få veta att han hade blivit hittad i en soptunna. Han svarade att det hade varit fruktansvärt om han fått informationen hemma i Europa. Det var bra att han fått veta det i Indien då han sett landet och fått en bild av den sociala situationen. Han sa att han förstod sin mammas situation och att han nu kände sig fri.
Det är inte vanligt att man hittar den biologiska familjen. Då det sker är det viktigt för den adopterade att förstå att den svåra livssituation som ledde till att de biologiska föräldrarna lämnade barnet vanligtvis bestått. Det är inte bara sociala och kulturella skillnader att överbrygga. Föräldrarna bär ofta tydliga spår av fattigdom och misär. De kan se förskräckliga ut, uppträda märkligt och många är analfabeter. Många adopterade föreställer sig sin biologiska mamma som en prinsessa. Verkligheten är oftast den motsatta. Som exempel berättar Dipika om en flicka som ville hitta sin mamma. Det fanns ett namn och en adress i hennes adoptionshandlingar och efter en tids sökande hittades mamman, som visade sig vara förståndshandikappad. Den biologiska mormodern var först inte intresserad av något möte. Hon menade att de just kommit över att de lämnat bort barnet och att de inte ville riva upp smärtan igen. Socialarbetaren förklarade att alla har fått säga sitt då beslutet om adoption togs, ni, vi och domaren, men barnet har inte fått göra sin röst hörd. Hon vädjade till mormodern att ta hänsyn till flickans känslor. Mormodern gick då med på ett möte.
När mamman och mormodern kom till mötet var de klädda i trasor. De hade medvetet klätt ner sig för att tigga om pengar. Personalen på Shreevatsa ordnade med andra kläder och efter en stund kunde mötet äga rum.
Flickan och hennes adoptivföräldrar, den biologiska mamman och mormodern samt socialarbetare från Shreevatsa samlades i ett rum. Då den biologiska mamman fick se flickan hände ingenting. Hon satt uttryckslös och förstod inte att tonåringen framför henne var det lilla baby som hon lämnat ifrån sig. Socialarbetarna fick guida henne att ta emot flickan och hålla sina armar omkring henne. Efter en stund kom känslorna och tårarna.
Dipikas erfarenhet är att de mammor som blir uppsökta ofta får en stor chock. Många har lämnat barnet i hemlighet och sedan levt ensamma med detta utan att yppa det för någon. Flera av det fåtal pappor som Shreevatsa lyckats hitta har varit djupt ångerfulla och aldrig slutat undra vad som hände med de barn som de lämnade. Det är viktigt att närma sig föräldrarna försiktigt. Man vet inte vilken livssituation de har nu och vad det kan komma att innebära för dem att bli återfunna. Dipika berättar om en kvinna som hon lokaliserade i en avlägsen by. P.g.a avståndet skrev Dipika ett brev. Det stod inget i brevet om vad saken gällde, bara att Dipika gärna ville att hon hörde av sig. Detta räckte dock för att kvinnan skulle bli helt ifrån sig. Hon hällde fotogen över sig för att ta sitt liv. Lyckligtvis blev hon räddad och kunde med stöd och hjälp ha ett bra möte med sin dotter.
En gång sökte Shreevatsa, för en adopterad som hette Anita, i fem byar tills de slutligen hittade hennes tre halvsystrar. En av halvsystrarna hade skrivit under adoptionsdokumenten 18 år tidigare. Hon kunde berätta att Anitas mamma hade lämnat pappan då Anita var spädbarn. Pappan försökte först ta hand om alla fyra flickorna men gav efter en tid upp och lämnade den yngsta för adoption. Systrarna hade hört att Anitas mamma dött och deras pappa hade gått bort två år tidigare.
När Anita kom till byn mottogs hon med en indisk ceremoni med oljelampor och blommor. Som välkomstgåva fick hon en kokosnöt och en sari. Hela byn, 200 personer var samlade. Anita och systrarna återförenades i kramar och tårar och hela byn grät med dem.
Pappan hade varit byns starkaste man. Strax utanför byn fanns en enorm sten som han brukat bära på huvudet runt byn varje dag i gryningen. Anita satte sig med armarna runt stenen och grät. Hon hade hittat sin pappa.
Därefter ville Anita bjuda sina systrar på lunch på ett femstjärnigt hotell i den närmaste staden. Den medföljande socialarbetaren förklarade att systrarna skulle känna sig obekväma i en sådan miljö och föreslog en mer ordinär restaurang. För att ingen skulle behöva skämmas arrangerade man så att notan betalades genom Shreevatsa. Under lunchen berättade systrarna att de tillsammans äger en bit land som de ärvt av sin pappa. De föreslog att Anita skulle hjälpa dem att bygga ett medicinskt center för byn på marken. De sa också att Anita var välkommen att komma tillbaka närhelst hon ville. Detta fick Anita att backa. Hon tänkte ”De vill ha mina pengar” och med detta hängande i luften skildes systrarna åt.
Dipika tror att Anita inte bara var rädd att bli utnyttjad utan att hon också fick en välkommen anledning att dra sig tillbaka. Hon hade återvänt för att finna sin bakgrund, inte för att komma tillbaka. När hon hittat det hon sökte kunde hon stänga dörren om det förflutna. Detta var mycket svårt för Anitas systrar att förstå. De kände sig avvisade och ledsna. Det tog många timmars stöd och rådgivning för att få dem att förstå att Anita genom deras återförening hade hittat det hon sökt efter och nu kunde återvända till sin familj och den tillvaro där hon hör hemma.
När den biologiska familjen lever i fattigdom som oftast är fallet i Indien blir frågan om ekonomiskt bistånd vanlig. Det förekommer att adoptivfamiljer väljer att lämna ekonomiskt stöd till familjen, t.ex. väljer en del att stödja ett biologiskt syskons skolgång. Dipika menar att det kan vara bra för adoptivfamiljen att ge något om det får dem att känna sig bättre. För Shreevatsa fortsätter arbetet med att ge den biologiska familjen stöd, både känslomässigt och materiellt, långt efter att den adopterade och adoptivfamiljen rest hem.
När en adopterad söker sina rötter är det en resa tillbaka till det som hände före adoptionen men det är också en resa till själva adoptionen. Dipika menar att adoptivföräldrar adopterar sina barn i domstolen då de är små. För adoptivbarnen kan det dröja många år innan de kan adoptera sina föräldrar i hjärtats domstol.
Filmtips
Ingen Svensson längre
Dokumentär av Mattias Olsson och Tomas Hanslep.
Speltid 59 min + 11 min bonusmaterial.
Emilio flyttar tillbaka till sitt födelseland Colombia, återtar sitt colombianska namn och börjar söka efter sina biologiska föräldrar. Detta skrämmer Emilios adoptivpappa Bengt som utbrister ”Vad fan ska du dit och göra? Du är ju svensk!”. När Bengt inser att han måste ändra inställning reser han till Colombia och följer med Emilio långt ut på landsbygden för att delta i sökandet.
Filmen kan beställas från www.ingensvenssonlangre.com.
Boktips
Belonging in an Adopted World
Barbara Yngvesson
The University of Chicago Press 2010
Barbara Yngvesson utforskar internationell adoption som en form av social och ekonomisk migration. Hon ger en bild av hur internationell adoption har påverkat familjer, nationer och barn. Boken belyser adopterades och deras familjers upplevelser av internationell adoption och ställer många provokativa frågor kring nationalitet, släktskap och tillhörighet.
Vi är våra relationer
Tor Wennerberg
Natur & Kultur 2010
Tor Wennerberg presenterar de viktigaste dragen i dagens anknytningsforskning och kunskap om hur allvarliga känslomässiga brister i den tidiga omvårdnaden påverkar den individuella utvecklingen. Han beskriver teorin om desorganiserad anknytning och resonerar kring hur man kan förstå den inre konflikten ur andra teoretiska infallsvinklar.
Barnet har en medfödd benägenhet att knyta starka känslomässiga band till de vuxna som finns i dess närhet. Denna medfödda strävan utvecklades för att säkra barnets överlevnad i människans evolutionära utvecklingsmiljö. Anknytningssystemets funktion är att skydda barnet från faror. Tor Wennerberg beskriver vad som händer då det som skrämmer barnet är föräldern. Då uppstår en anknytningsparadox, den som barnet ska söka skydd hos mot världens faror är samtidigt en källa till skräck och barnet fångas mellan motstridiga impulser att både närma sig och dra sig undan föräldern.
Utsatt
Markus Lutteman
Norstedts 2010
Utsatt är en verklighetsbaserad berättelse om Ester Jansson. Hon adopterades från Etiopien till Sverige i början av 1970-talet. Hennes adoptivföräldrar hade två biologiska barn och flera fosterbarn. Ester brottas med att känna sig mindre älskad än sina bröder. Hon blir retad i skolan och har svårigheter med att lära sig läsa. Några av fosterbarnen utsätter henne för sexuella övergrepp. Ester längtar efter att få känna självklar tillhörighet och drömmer om att hitta sin etiopiska mamma.
Marcus Lutteman beskriver en människas kamp för att komma till rätta med sitt livsöde. Samtidigt ges inblick i internationell adoptionsverksamhet, svensk fosterbarnsvård och Etiopiens historia.