Vid adoption finns alltid risken för familjehemligheter
Intervju med Ingrid Stjerna

Ingrid Stjerna har arbetat med adoptionsfrågor sedan 1971. Hon har huvudsakligen arbetat som medgivandeutredare och som gruppledare för samtalsgrupper inför adoption (innan den obligatoriska föräldrautbildningen fanns). Hon har även varit verksam i styrelsen för en adoptionsorganisation. MIA:s föregångare NIA anlitade också Ingrid Stjerna som föreläsare, framförallt för utredare ute i landet. Hon är numera deltidspensionär och arbetar ett par dagar i veckan med familjerättsutredningar i Skärholmens Stadsdelsförvaltning i Stockholm.

Sina första år som socialarbetare arbetade Ingrid Stjerna först inom kriminalvården och sedan inom psykiatrin. Hon tyckte att båda områdena var fascinerande. Det var dock adoptionsfrågorna som kom att bli det livslånga intresset. Sina första adoptionsutredningar gjorde Ingrid Stjerna i början av 1970-talet på Byrån för adoptioner och vårdnadsfrågor i Stockholm. Byrån fanns i ett hus på Bastugatan. På en våning handlades adoptioner och på en annan våning vårdnadsärenden. Då var de nationella adoptionerna lika många som de internationella. Arbetet handlade inte bara om att utreda adoptionssökandes lämplighet utan också om att ge rådgivning och stöd till mammor inför beslutet om hon skulle lämna sitt barn för adoption. Det var också Byråns uppgift att matcha barn och adoptivföräldrar samt under en tid följa familjen.

Idag är inhemska spädbarnsadoptioner ovanliga i Sverige. Ingrid Stjerna tror att Barnbyn Skå och dess attityder hade en stor betydelse för att de nationella adoptionerna minskade. Hon säger ”Jag tror att Skå och deras synsätt på familjer och barn var väldigt bra på så sätt att de tyckte att det inte självklart blev bättre för att samhället tog över utan att man skulle stötta familjen. Sedan gick de, tycker jag personligen, för långt. För de gav adoption ett dåligt rykte. Man skulle till död och pina stötta föräldrarna och det blev ibland på barnens bekostnad. När föräldrar faktiskt inte klarade att ta sitt ansvar valde man fosterhemsplaceringar i stället för adoption trots att man redan då visste att fosterhem är ett betydligt otryggare alternativ än adoption. Den inställningen till inhemsk adoption lever tyvärr kvar hos många socialarbetare.”

Samtidigt som de nationella adoptionerna minskade växte den internationella adoptionsrörelsen fram. Ingrid Stjerna berättar ”Jag var student 1968 som jag lite slarvigt brukar kalla det. Det var ju då när vi här i Sverige tyckte att vi hade det så bra och vi skulle lära resten av världen att bli som vi. Där kom de internationella adoptionerna in, många av oss tyckte att de var en fantastiskt bra lösning. För mycket barn där och för lite barn här. För mörka barn där och för ljusa barn här – vi blandar så blir allt mycket bättre och så blir alla sams och vi älskar varandra… lite slarvigt formulerat. Där kom också mina funderingar kring blodsbands betydelse in. Är det så nödvändigt att föda barn? Kan man älska och tycka lika mycket om ett adopterat barn? Barn som barn, tyckte jag!”

Har frågan om adopterades ursprung alltid funnits med i verksamheten eller har den vuxit fram?
”Jag tror att den alltid funnits med för oss som arbetat seriöst med adoptionsfrågor. Vi har förstått att om några år kommer barnen att behöva få prata och få information om det här. Därmed blir det en viktig uppgift för oss utredare att hjälpa föräldrar att sköta öppenheten på ett klokt sätt eftersom det tydligen är så svårt. Jag vet att Lis Asklund redan på sin tid kämpade hårt för öppenhet i adoptionsfrågan, att barn redan från början behöver få veta sanningen om sitt ursprung. Men det var lika många som rådde de stackars adoptivföräldrarna att inte prata med barnen.”
( Lis Asklund var socialarbetare och blev 1938 en av Sveriges två första sjukhuskuratorer. 1942 startade hon en byrå för abortsökande och kämpade under hela 1940-talet för kvinnors rätt till abort. Hon var programproducent vid Sveriges Radio 1957-78. Allmänna Barnhuset gav 1960 ut en vägledning för adoptivföräldrar, Som vårt eget…, som var skriven av Lis Asklund. )

Varför gjorde man det?
”Man trodde att man skyddade barnen och så vågade man inte kräva mer av föräldrarna. Man identifierade sig med föräldrarnas sorg över att inte kunna föda barn. Då kommer vi in på samhällets attityder till barnlöshet, hur drabbade de oönskat barnlösa varit och fortfarande är och hur dåligt de blivit hjälpta. Om de inte får hjälp att arbeta sig igenom den sorgen så blir adoptivbarnet som någon slags plåsterlapp på det där såret, men såret är kvar, och i värsta fall så är barnet en ständig påminnelse om misslyckandet därvidlag.”

Det verkar som att socialarbetare också är rädda? Vad kan de vara rädda för?
”Ja det kan man verkligen fråga sig. För det första så tror jag det berör vår egen relation till att vara eller inte vara föräldrar. Hur man är förälder och hur man inte är förälder. Att överhuvudtaget ifrågasätta det självklara i att alla föräldrar älskar sina barn, det är så farligt. Sedan kan det vara dåligt samvete. Man känner som socialarbetare att man inte riktigt räcker till att hjälpa dessa barnlösa med deras sorg. Man tror att man måste lösa problemet och då vågar man inte riktigt gå in i den sorg som det handlar om. Men vi vet ju teoretiskt att det räcker att finnas där. Det räcker att lyfta på locket. Det räcker att ge dem chansen att prata om sorgen, besvikelsen, utanförskapet, att vara avvikande och sörja det tydligt och öppet. Men det är vi rädda för. Vi är rädda för sorg tror jag.”

Ingrid Stjerna lyfter också fram den biologiska mammans sorg ”Det är ett oerhört starkt beslut av en kvinna att komma fram till att lämna sitt barn för adoption. Det är så smärtsamt. Det är förstås lika stor smärta i det som att inte få biologiskt barn. Jag har mött några sådana mammor genom åren och sett hur svårt de haft det, speciellt efter förlossningen. Man försöker ju på alla möjliga sätt komma runt den här smärtan. Omgivningen, sjukhus och andra tror att de hjälper mamman genom att hon ska slippa se barnet, ja t.o.m. söva henne i samband med förlossningen. Men då lever man ju vidare med skuggor och fantasier. Jag tror inte på det. Jag tror det är bättre att gå in i den djupa sorgen med bra hjälp och stöd omkring sig så man accepterar att det här barnet förlorar jag och det är någon annan som får glädjen. I bästa fall får jag veta lite om hur det går. Det kan kanske dämpa en del av sorgen.”

I samband med en omorganisation, då familjerättsfrågorna i Stockholm decentraliserades till stadsdelarna, gjorde Ingrid Stjerna en sammanställning av de eftersökningsärenden som den centrala Familjerättsbyrån ditintills haft. Hon upptäckte då att handläggare i en del ärenden direkt motverkat kontakt mellan adopterade och biologiska släktingar som man försökte nå eller som sökte adopterade. En adopterad person eller en biologisk familjemedlem hade vänt sig till Familjerättsbyrån för att söka efter den andra parten men Familjerättsbyrån framförde aldrig frågan till den som söktes. Hon säger ”Det gör mig så upprörd att det finns adopterade som tror att motparten är ointresserad när det egentligen är vi som har bromsat.” Ingrid Stjerna tror att även det här handlar om rädsla. Man är så rädd att begå sekretessbrott att man sviker den adopterade. Som exempel lyfter hon fram Michael Nyqvists berättelse i boken Medan barnet sover. Han går till Familjerättsbyrån i Stockholm för att få information om sin bakgrund men får inget veta eftersom socialsekreteraren, som sitter med hans adoptionshandlingar framför sig, hänvisar till sekretess. Sedan vänder sig Michael Nyqvist till Skatteverket och får av dem veta vem hans mamma är. ”Det här med sekretess har gjort många i min yrkeskår rädda och rädsla är sällan bra i relationer eller i socialt arbete” säger Ingrid Stjerna.

En annan anledning till att socialsekreterare inte lämnat ut information kan vara att man tror att man skyddar den adopterade från att få veta en obehaglig sanning. ”Socialsekreteraren kanske suttit och tänkt att den eftersökta modern inte ser ut att må bra och att hon nog inte har det så bra, lika bra att den adopterade slipper.” Det kan också finnas en ängslan för att informationen ska vara för jobbig för den adopterade. Men Ingrid Stjerna undrar ”Vad är för jobbigt? Det tror sjutton att den som lämnar ifrån sig sitt barn har problem. Vad är det som är så förskräckligt med att det finns problem. Ibland kan det vara ytterligheter som att ha blivit våldtagen eller t.o.m. incest. Ja men det är ju en sanning. Jag försöker hjälpa föräldrarna att se att sanningar måste komma fram, förr eller senare, men naturligtvis går man inte in i detaljer kring det svåraste med det lilla barnet, men det är viktigt att det inte förblir hemligheter. Jag tror att familjehemligheter finns i luften. Är man så rädd för något så man inte vågar prata om det så finns det i luften och sådant anar barn, men får ingen förklaring på. Man kan närma sig det att livet inte alltid blir som man vill och ibland gör vi tokiga saker. Då kan ett växande barn så småningom se och förstå att det blev som det blev.”

Vad tycker du att socialarbetare som handlägger återföreningsärenden ska tänka på?
Framförallt är det viktigt att höra vad personen hoppas på att få ut av det. Hur länge har man funderat på det och vad är det som gör att man startar sitt sökande just nu. De som tar steget har oftast funderat länge på det, för adopterades klocka går långsamt som någon har sagt. Man kan ha tänkt på det och så ligger det undanstoppat i några år, så tänker man på det och stoppar undan det några år till, men så tar man steget. Då är det bra att man som mellanhand letar rätt på vad det var som gjorde att steget togs nu. För det kan ju vara något ganska dramatiskt som hänt i den människans liv och som den människan tror ska bli lite lättare att leva med om man reder ut den här saken. Det är ju inte alltid så det fungerar. Där kommer ju förhoppningarna och förväntningarna in. Vad hoppas man få ut av det här och vad är man rädd för. Det behöver man också få hjälp att reda ut. Där har vi som socialarbetare en viktig funktion att fylla. Det ska inte vara Skatteverket som bara lämnar ut fakta!”

Ingrid Stjerna tycker att det är bra om man först har ett möte då man pratar om varför den adopterade vill söka just nu och vilka förhoppningar och frågor man har. Efter ett sådant möte kan det dröja månader, eller till och med år, innan den adopterade kommer tillbaka. ”När det börjat handla om dokumenten så bör man ha läst igenom dem själv för de kan vara ganska förskräckliga. Kanske är de skrivna av en socialsekreterare för länge sedan som suttit och tyckt och dömt om moderns utseende och klädsel och annat ovidkommande. Då måste man kunna översätta detta för en ung människa av idag och beskriva att så såg Sverige ut då. Så såg kvinnors situation ut före p-pillret, före aborter. Dagens unga människor fattar inte alltid att det så nära i tiden kunde vara så annorlunda.”

Då det gäller internationellt adopterade får man förklara situationen i ursprungslandet. Därför, menar Ingrid Stjerna, har adoptionsorganisationerna med sin kunskap om ursprungsländerna en nyckelroll i de internationella eftersökningsärendena. ”För man måste förstå kvinnans situation där och då för att kunna ta hand om det informationen väcker. Det är viktigt att sitta ner och prata om vad de hittar, deras reaktioner o.s.v.
Det gäller ju också att hjälpa den som söker att stå ut i sin väntan. Den som till slut tagit detta steg och börjat söka måste stå ut med att den andra parten också behöver tid. Då kan man behöva träffas många gånger bara för att prata om att det är så jobbigt att vänta.”

Som exempel på att det kan ta tid berättar Ingrid Stjerna om ett ärende ”Det var en mamma som jag skrev ett sådant diffust brev till som jag gör som mellanhand. I det fallet var det en adopterad som sökte sin biologiska mamma. Då brukar jag skriva att jag heter si och så, finns där och där och jag vill väldigt gärna komma i kontakt med dig med anledning av ett ärende. Då vet ju dessa mammor med en gång vad det handlar om för de har gått och väntat på det. Jag sände brevet men fick inget svar. Det var ju inte helt ovanligt utan då och då får man inget svar alls. Då försöker man nöja sig med det något eller några år och sedan gör man ett nytt försök. I det här fallet var det tyst. Efter ett halvår så ringde mamman i full panik och säger ”Nu har jag hittat brevet!”. Hon hade fått brevet precis när hon skulle stänga igen sin sommarstuga för hösten. Hon hade blivit så förfärad att hon stoppat ner brevet i en kasse någonstans och glömt det fullständigt. Det var så starkt så hon bara inte hade vågat ta in det. Ett halvår senare då hon öppnar sommarstugan på våren får hon syn på brevet. Hon var orolig att hon ringde för sent, att motparten mist intresset eller blivit arg över att hon inte svarat. Hon hade alltså totalt glömt bort brevet för det var så laddat.”

Har du också deltagit då adopterade och biologiska föräldrar återförenats?
”Ja och det är oerhört starkt. Det är lika starkt som att sammanföra en biologisk förälder och blivande adoptivföräldrar, hur mycket känslor som helst. Inte ett öga var torrt som det brukar talas om. Det är ju det vi ser på TV i Spårlöst. Man kan tycka olika saker om programmet men det visar hur starka känslor det handlar om.”

Något som Spårlöst och andra ofta missar, tycker Ingrid Stjerna, är att visa på adoptivföräldrarnas betydelse. Det tycker hon är att svika de adopterade. ”Adoptivföräldrarna är fullständigt utsuddade. Det är ju de som är det egentliga stödet för de som lyckats eller misslyckats med sitt sökande. Det är ju adoptivfamiljen som finns kvar. Att en adopterad söker sina rötter behöver ju inte betyda att adoptionen inte var bra. Det kan vara just för att de haft det bra som de orkar ta steget.” Ingrid Stjerna menar att det ofta finns orimliga förväntningar på hur en adoptivfamilj ska vara för att adoptionen ska uppfattas som bra. Hon säger ”Stackars adopterade ska störtälska sina adoptivföräldrar, år ut och år in. Vad begär vi? Det gör väl ingen? Men det är adoptivfamiljen som är tryggheten, dit de skall kunna återvända och på sitt sätt prata om det svåra.”