Adopterade Koreaners Återreseseminarium

En lördag eftermiddag i april 2010 arrangerade Adopterade Koreaners Förening, AKF, ett återreseseminarium. Några av föreningens medlemmar berättade om sina återresor och visade bildspel. Det var ca 40 åhörare. De flesta var adopterade från Korea och hade ännu inte rest tillbaka till Korea. Ett par av de anföranden som hölls under seminariet återberättas här.

Lisas berättelse
Lisa föddes 1982 och adopterades 1983. 1996 gjorde hela Lisas familj en resa till Korea tillsammans med en annan familj som hämtat sitt barn samtidigt som Lisas pappa hämtade Lisa. De reste också till Indonesien, som är Lisas storebrors ursprungsland. Föräldrarna tyckte att det var viktigt att göra en återresa med barnen innan de blev vuxna.

Resan med familjen var till stora delar en turistresa. Lisa hade inte några särskilda förväntningar. Hon var nyfiken men hade inget intresse av att leta efter rötter. Hon kände sig svensk. Människorna i Korea liknade henne men var längre än vad hon föreställt sig. Landet kändes främmande och hon tyckte att koreanerna borde se att hon inte hörde hemma där.

Under resan besökte familjen ett barnhem i Taegu. Det var speciellt att se att det fanns så många barn där som skulle adopteras. De fick också träffa fostermamman som tagit hand om Lisa före adoptionen. Fostermamman hade med sig presenter och det kändes som att hon trott att Lisa fortfarande skulle vara ett litet barn fast Lisa då var 13 år. Det kändes också som att hennes adoptivföräldrar hade en förväntan på att mötet skulle vara något särskilt. För Lisa kändes det som att träffa en främling.

Lisa undrade hur hennes liv hade varit om hon blivit kvar i Korea. Hon tänkte också att hon under vistelsen i Korea kunde ha mött någon biologisk familjemedlem utan att veta om det. När Lisa reste hem kände hon sig klar med Korea och tänkte inte att hon skulle resa tillbaka.

I samband med adoptionsdebatten år 2002 funderade Lisa över sin identitet som adopterad. Några år senare började hon känna ett intresse för sitt ursprung och började söka information om adoption och Korea på internet. På så vis kom hon i kontakt med AKF och fick nya vänner som gjort återresor. Efter många samtal och funderingar kände hon att det var rätt att åka tillbaka till Korea igen.

Sin andra resa gjorde Lisa 2009 tillsammans med sin man och 17 andra från AKF. Reseprogrammet innehöll de vanliga besöken till palats och krigsmuseum, stadsvandringar och taekwondouppvisning. Några i resegruppen åkte också ner till Taegu bara för några timmar. Efter att gruppreseprogrammet var slut reste Lisa och hennes man till smekmånadsön Cheju.

Den andra gången Lisa reste tillbaka kändes Korea inte lika främmande. Känslan av att Korea var något avklarat som hon hade efter sin första resa byttes mot en övertygelse om att hon kommer att åka tillbaka. Nu kan hon också känna en nyfikenhet och vilja att söka efter sin koreanska familj. Hon tänker att båda resorna kanske är delar av en process. Om hon inte rest som barn skulle hon kanske ha haft den första resans upplevelse nu.

Lisa tycker också att det var bra att resa med en grupp och ha en guide. Eftersom engelska inte används så mycket i Korea är det en stor fördel att resa med någon som kan språket. Att resa i grupp innebär att man delar upplevelser med varandra och knyter band som finns kvar då man kommer hem.

Lisas råd till andra som vill göra en återresa är att känna efter före. Hon tycker att en återresa kan liknas vid en bergochdalbana. När man står i kön kan man hinna bli rejält nervös och vet inte hur det kommer att kännas. Sedan går det upp och ner och kan vara hisnande under färden. Efteråt tycker nog de flesta att det var en häftig upplevelse man varit med om var man än landar.

Miahs berättelse
Miah växte upp i Norrland. Hon berättar att hon var en helt vanlig svensk tjej som var gift, var på väg att köpa hus och jobbade som lärare på särskolan. Återresan till Korea kom att förändra allt – det blev livet före och efter Korea.

Då och då fick Miah frågor om hon rest tillbaka till Korea. Hon tänkte att det kunde vara bra att få resan gjord. Då skulle hon kunna svara ja då folk frågade. På internet hittade hon AKF och fick information om en återresa. Eftersom hon och maken var i husköpartagen och behövde spara beslutade de att Miah skulle resa ensam.

Miahs första möte med resegruppen var en förberedelseträff. Gruppen samlades i Stockholm och lagade mat tillsammans. Miah tyckte att det var konstigt att träffa så många asiater. Hon fick höra många ”sanningar” om hur det var att vara adopterad och om hur det skulle bli på resan. Hennes slutsats var att hon inte var som de. Hon var inte intresserad av de andra och smet iväg för att träffa ”vanliga svenska” kompisar så snart hon kunde.

Inför resan hade Miah inte några särskilda känslor eller funderingar. Hon var van att resa och hade redan besökt flera länder i Asien. Några dagar efter att hon landat märkte hon att det ändå inte var en vanlig resa. Det var väldigt jobbigt. Miahs lösning var att festa sig igenom resan och det fungerade då.

Redan på tåget hem från Arlanda kände Miah att hon var annorlunda. När hon kom hem kändes det som att ingen förstod att något förändrats inom henne. Hon hade ingen att dela sin upplevelse med och kände sig helt udda. Tillvaron blev kris och dimma. Efter ett tag stod hon inte ut. Miah sa upp sig från arbetet, skilde sig från sin man och flyttade till Stockholm.

…
Två år senare lever Miah med en ny man och då hon berättar om sin resa på återreseseminariet är hennes dotter en månad gammal. Hennes man är också adopterad från Korea och de flesta av deras vänner är också adopterade från Korea.

Nu tycker Miah att hon före resan levde som i en bubbla. Den koreanska delen av henne var tillbakatryckt. Hon visste inte att den fanns i henne. Om någon frågade då varifrån hon kom svarade hon Timrå. Idag svarar hon Korea. Tidigare kände hon sig bara svensk. Numera identifierar hon sig som adopterad korean och känner sig mer hel.

Miahs råd till dem som ska göra en återresa är att förbereda sig på att det kan bli jobbigt. Hur som helst kan man ha stort behov av att prata efter en återresa. Hon rekommenderar att ordna stöd i förväg så att det finns om det behövs då man kommer hem.

Frågestund
Seminariet avslutades med en frågestund. Frågorna rörde allt möjligt som hur man gör för att besöka barnhem, hur maten smakar och vad man kan shoppa. Många frågor handlade om hur det kändes att vara i Korea. Kunde man smälta in? Kändes det som att komma hem? Kom man nära koreanerna eller kändes det som att vara en utomstående betraktare?