Indien

Adoption av barn från Indien till Sverige påbörjades i början av 1960-talet och nådde sin största omfattning under senare delen av 1970- och början av 1980-talet. I slutet av 1980-talet halverades antalet adoptioner från Indien och fortsatte sjunka under 1990-talet. De inhemska adoptionerna har stadigt ökat. Under 2007 rapporterades 5 000 adoptioner, varav ca 700-800 var internationella adoptioner. Haagkonventionen trädde i kraft i Indien 2003.

Mellan 1969 och 2008 har totalt 6 872 barn, i åldern 0-10 år, adopterats från Indien till Sverige. År 2007 adopterades totalt 54 barn till Sverige från Indien genom svenska adoptionsorganisationer och 2008 var motsvarande siffra 48 barn.

Ett stort land med stora kontraster
Under en två veckor lång resa besökte MIA myndigheter, barnhem och projekt i Bangalore, Bombay, Pune, Cuttack, Keonjhargarh, Kolkata och New Delhi. Indien är ett land av mångfald och stora kontraster. Intrycken är otaliga och ibland svåra att smälta. Det är ett i hög grad ojämlikt samhälle. Kontrasten mellan djup fattigdom och stor rikedom är påfallande. Tjusiga shoppingcentra och fattiga slumområden ligger tätt bredvid varandra. Myllret av människor överallt är utmärkande. Människor bor på gatan, går till frisören på gatan, tvättar sig själva och sina kläder på gatan, säljer och köper matvaror på gatan etc. Vissa har vackra färgglada saris och andra har kläder så smutsiga att man inte längre kan se ursprungsfärgen. Män som drar passagerare i sina rikshaws på gatorna blandas med heliga kor, överfyllda bussar och mängder av taxibilar. Luften i vissa städer är fuktig, kvalmig och luktar avgaser, i andra städer är den nästan lite kylig och när vi kom ut på landsbygden möttes vi av en betydligt friskare luft och helt andra dofter. När man befinner sig mitt i detta myller blir det mycket förståeligt att det inte är så lätt att administrera en folkmängd på 1 135 600 000 (2007) fördelad på 28 delstater i ett till ytan så stort land som Indien.

Sociala förhållanden
Det råder stora skillnader mellan olika regioner i Indien och mellan stad och landsbygd. Cirka 80 procent av indierna lever på mindre än 2 USD per dag. Det förekommer fortfarande att människor dör av svält och cirka två miljoner barn dör varje år som ett resultat av allvarlig undernäring och sjukdomar som går att förhindra. Samtidigt som Indien är mycket fattigt är landet också en betydande ekonomisk makt med en omfattande industri och en mycket rik elit.

Utbildningsnivån är mycket olika mellan könen, mellan olika delstater och olika samhällsgrupper. I princip råder allmän skolplikt för barn från sex till 14 års ålder. I praktiken betyder detta att nästan alla pojkar går i skolan åtminstone några år. Särskilt på landsbygden är det vanligt att barnen får hjälpa till med försörjningen (även om barnarbete är förbjudet). Enligt 2001 års folkräkning kan endast drygt 65 procent av befolkningen över sju år läsa och skriva (knappt 76 procent av männen och drygt 54 procent av kvinnorna).

Kvinnors situation
Diskriminering av kvinnor är förbjudet enligt lag, men djupt rotade sociala och kulturella traditioner ger kvinnan en underordnad ställning i samhället. Krav på hemgift (trots förbud) och traditioner, som ofta bygger på att en dotter lämnar föräldrahemmet vid giftermål medan en son stannar kvar och bidrar till familjens försörjning, har resulterat i att döttrar inte sällan betraktas som mindre attraktiva än söner. Många flickor får därför mindre mat och omsorg än sina bröder, sämre möjligheter att gå i skola och sämre levnadsvillkor.

Våld mot kvinnor är utbrett såväl inom hemmet, som utanför. En ny lag mot kvinnomisshandel i hemmet trädde ikraft i oktober 2006. Våldtäkt är förbjudet enligt lag, men media rapporterar dagligen om fall. Våldtäktsoffer bemöts ofta av social brännmärkning och mörkertalet uppskattas vara högt.

Det är vanligt att aborter i Indien sker sent i graviditeten eller att man framkallar en för tidig förlossning genom att läkare ger injektioner och därmed sätter igång förlossningen efter sex-sju månader. Den tidiga födseln medför ofta att barnen kan få CP-skador och andra funktionshinder. Det är också vanligt att man genom ultraljud fastställer barnets kön för att kunna abortera fostret om det visar sig vara en flicka. På en klinik vi besökte fanns en stor skylt utanför där det stod ”Determination of sex of the foetus is punishable under the law. It is not practised here”. Det händer fortfarande att nyfödda flickor dödas på landsbygden i Indien även om informationskampanjer har lett till att fler mödrar lämnar barnen på en folkrik plats istället. Av de barn som adopterades genom adoptionsorganisationer till Sverige från Indien 2007 var 44 flickor och 10 pojkar. 2008 var antalet flickor 37 och antalet pojkar var 11.

Barnens bakgrund
Barn som lämnas för adoption i Indien kan vara hittebarn eller lämnade med förälders medgivande. Hittebarn är barn som hittats av polisen eller lämnats anonymt utanför något barnhem. Utredningen går till på olika sätt beroende på barnets ålder och omständigheterna kring hur barnet hittats. I många fall – i synnerhet om barnet är lite äldre – kan man finna de anhöriga. Då det är fråga om ett spädbarn är det mer sällan anhöriga återfinns. Enligt lagen ska utredningen vara klar på tre månader, men i praktiken kan det ta flera år. Barn lämnade för adoption med biologisk förälders medgivande är i de flesta fall födda av ogifta kvinnor. Det är oerhört svårt för en ogift kvinna i Indien att själv ta hand om ett barn. Den biologiska föräldern har tre ångermånader innan barnet lämnas för adoption.

Flera barn som MIA träffade hade hittats slängda på soptippar. De hade fått olika kroppsdelar uppätna av råttor och fåglar. En liten flicka hade som nyfödd kastats ner bland stenar och hittats helt blodig, men vid liv. Återigen blev vi påminda om den bakgrundshistoria som är en verklighet för många adopterade. Dessa erfarenheter försvinner inte för att barnet får en adoptivfamilj. Det är viktigt att adopterade och deras familjer ges möjlighet till stöd att bearbeta psykosociala och existentiella problem som kan följa av dessa erfarenheter.

Adoptionsprocessen
Den indiska adoptionsprocessen har många steg. När barnets bakgrund utretts och barnet förklarats tillgängligt för adoption ska institutionen som tar hand om barnet försöka hitta en inhemsk familj till barnet. Om de inte hittar en familj överlämnas ärendet till en myndighet på delstatsnivå som gör ett nytt försök att hitta en inhemsk familj. Om inte heller de lyckas placera barnet inom 30 dagar kan barnet förklaras tillgängligt för internationell adoption.

Utländska adoptionsorganisationer skickar ansökningar till institutioner som har licens att förmedla internationella adoptioner. Bland dessa ansökningar väljs föräldrar till barnen. Matchningsförslaget lämnas till CARA, den centrala adoptionsmyndigheten, som kontrollerar ärendet i alla dess delar. Om CARA inte har något att invända kan institutionens advokat sammanställa ansökan till domstolen. Efter flera förhandlingar i domstolen beslutas i allmänhet om vårdnadsöverflyttning. Adoptionen beslutas i svensk tingsrätt med den indiska domstolens beslut som underlag.

Reflektioner
Det tar lång tid innan barnen är färdigutredda. Det tar också mycket lång tid från att familjen får barnbesked tills de kan komma och ta emot sitt barn, allt ifrån fyra månader till över året. Det sägs att det råder en okunskap bland domarna om hur viktigt det är för barnen att så snabbt som möjligt få lämna institutionen och komma till sina nya familjer. Det är emellertid inte bara i domstolen det tar tid utan alla inblandade instanser tar längre tid på sig än vad som är föreskrivet. Detta är mycket olyckligt då barnen lever på barnhem med otillräckliga resurser.

Många barn blir kvar på barnhem i Indien. En del lever på barnhem som inte är registrerade trots att myndigheterna ofta känner till att barnhemmen finns. Dessa barn kan inte få en ny familj, varken i Indien eller utomlands. MIA mötte vid några tillfällen personer, både vuxna och barn, som växt upp på barnhem. De uttryckte sin sorg över att inte ha fått en ny familj respektive sin längtan efter att få en ny familj.

Det är lätt att drabbas av otillräcklighet inför den bristsituation som präglar livet för miljontals människor i Indien. Trots små resurser arbetar många myndighetspersoner, socialarbetare, läkare och barnhemspersonal oförtrutet vidare för att förbättra barnens situation med ett engagemang och ett synsätt som väl överensstämmer med barnkonventionens intentioner.

Taiwan

Adoptionscentrum förmedlade adoptioner från Taiwan mellan åren 1980 och 1990. Några år efter att Adoptionscentrum avslutat samarbetet med Taiwan fick Barnens Vänner, BV, år 1994 auktorisation för att samarbeta med Taiwan. Sedan 2007 har även Barnen Framför Allt – Adoptioner, BFA-A, adoptionssamarbete med Taiwan. Under 2008 adopterades 29 barn till Sverige genom dessa två organisationer. Totalt adopterades i Taiwan under 2008 ca 3000 barn, varav ca 400 var internationella adoptioner. Förutom med Sverige har Taiwan adoptionssamarbete med Australien, Danmark, Frankrike, Holland, Italien, Kanada, Tyskland och USA.

Eftersom Taiwan inte har folkrättslig status som ett eget land, trots att ön i praktiken varit självständig sedan 1949, kan Taiwan inte ansluta sig till Haagkonventionen.

MIA genomförde sin första tillsynsresa till Taiwan i mars 2009. Syftet med resan var att på plats följa adoptionsprocessen i Taiwan och särskilt titta på förhållandet mellan inhemsk och internationell adoption och hur matchningsprocessen mellan barn och adoptivföräldrar går till. MIA fick under resan möjlighet att besöka de fyra organisationer som BV och BFA-A samarbetar med, möta adoptionsmyndigheten, besöka en domstol som beslutar om adoption, besöka Ecpat, möta blivande och nyblivna mammor på ett mödrahem, träffa två svenska familjer som var i Taiwan för att adoptera barn samt besöka en av organisationernas fosterhem där två barn var placerade.

Adoption i Taiwan
De flesta nationella adoptioner är släktingadoptioner, s.k. privata adoptioner som genomförs utan inblandning av en organisation. Inhemska adoptioner i Taiwan är ofta skamfyllda och hemliga. Taiwaneser föredrar privata adoptioner framför att gå genom en organisation. I ett försök att göra adoptioner mer öppna har Children’s Bureau, den statliga adoptionsmyndigheten, startat ett ”Child Adoption Information Center”. Centrets målsättning är att skydda adopterades rättighet till sitt ursprung och att förhindra olaglig barnhandel och trafficking. De har en positiv inställning till att adopterade från Taiwan till Sverige kommer till centret för att be om hjälp att söka sitt ursprung.

Trots att regeringen och olika organisationer arbetar för att öka antalet inhemska adoptioner sjunker antalet inhemska adoptioner i Taiwan. Antalet utländska gästarbetare i Taiwan ökar vilket har medfört att fler barn med olika etnisk bakgrund överges. Dessa barn adopteras ogärna i Taiwan utan lämnas istället till internationell adoption.

Sociala förhållanden
Taiwan är ett land med välutvecklad ekonomi och infrastruktur. Levnadsstandarden i Taiwan är jämförbar med den i västländer. Hälsoproblemen är i allt större utsträckning också desamma som i väst, övervikt och hjärt- och kärlsjukdomar. De generella statliga socialförsäkringssystemen är dåligt utbyggda, men 1995 infördes en allmän sjukförsäkring som omfattar större delen av befolkningen.
Skolsystemet är väl utbyggt. Barnen börjar skolan vid sex års ålder och nästan alla går den nioåriga obligatoriska grundskolan. Därefter gör eleverna inträdesprover och över 90 procent fortsätter antingen på treårigt gymnasium eller på en särskild femårig linje som kombinerar gymnasiet med inledande högskolestudier. På det treåriga gymnasiet finns både högskole- och yrkesförberedande inriktningar.

Utbildade socialarbetare (fyra års grundutbildning) efterfrågas till många verksamheter i Taiwan. De finns i kommuner, privata organisationer och på sjukhusen. På dagis där det finns fler än 100 barn är det ett krav att det ska finnas socialarbetare som observerar barnen och stödjer personal och föräldrar.

De organisationer och institutioner vi besökte hade genomgående ett barnperspektiv i sin organisation och barnen var väl omhändertagna. Barnhemmen var små och med relativt hög personaltäthet. Många av barnen lekte tillsammans eller satt i personalens famn. Organisationerna driver flera olika projekt som syftar till att barnens situation generellt ska förbättras.

Barnprostitution förekommer i Taiwan och det handlar främst om barn i åldrarna 12-17 år. Taiwanesiska myndigheter samarbetar aktivt med enskilda organisationer och medier för att sprida kunskap om barns rättigheter. En 24-timmars jourtelefon dit utsatta barn kan ringa och få hjälp och råd har inrättats. Det finns center dit barn kan söka sig på flera ställen över hela ön.

Barnens bakgrund
Orsaker till att barn lämnas för adoption är ofta att mamman är ensamstående eller att föräldrarna saknar försörjningsförmåga. Mödrar har endast rätt till två månaders ledighet från sitt arbete utan betalning i samband med förlossning. De som har ekonomiska möjligheter kan lämna barnet på dagis eller anställa en licensierad barnsköterska. Barn till ensamstående mödrar har det mycket svårt i det taiwanesiska samhället eftersom det tydligt framgår av deras papper att de saknar en far som skulle gett dem ett familjenamn. Det innebär att de ofta utsätts för diskriminering genom hela livet. När en ensamstående mamma träffar en man är det inte ovanligt att varken han eller hans familj accepterar det barn som kvinnan har och barnet kan då lämnas för adoption. Barnet riskerar annars att bli illa behandlat i familjen.

Det finns i de flesta fall en känd mamma som lämnar sitt medgivande till adoption. De mammor som har kontakt med mödravården före förlossningen erbjuds stöd och en del mammor hänvisas till de organisationer som förmedlar adoptioner. De har då möjlighet att bo på ett mödrahem före och en tid efter förlossningen. Tillsammans med organisationens socialarbetare får mamman stöd i att hitta en lösning. Om hon väljer adoption undertecknar hon ett medgivande. Hon får sedan möjlighet att välja en adoptivfamilj utifrån att läsa beskrivningar av familjer. Trots att socialarbetare informerar om fördelar för barnet med att få en inhemsk familj väljer mammorna oftast en utländsk familj eftersom det då är möjligt med en öppen adoption. Mammorna kan då få fortsatt information om barnet genom en socialarbetare. En annan anledning är att mammorna tänker att barnen har möjlighet att få bättre levnadsstandard och bättre möjligheter till utbildning i utlandet.

Sexualundervisningen är mycket bristfällig i Taiwan och det finns ett motstånd från föräldrar att deras barn ska få sådan utbildning. Man ser allt oftare att ungdomar träffas efter att ha fått kontakt på nätet. När kontakten leder till graviditet visar det sig i vissa fall att pojken uppgivit fel namn. Det som berättades för oss var att de flesta unga mödrar som lämnar sina barn för adoption har väntat för länge med att erkänna sin graviditet eller så har de inte haft kunskap om hur man gör för att skydda sig mot en oönskad graviditet. I vissa fall, menade mödrahemspersonalen, har de inte brytt sig tillräckligt om sig själva för att skydda sig. Även om preventivmedel är lättillgängliga och billiga finns inställningen att kvinnor som har preventivmedel har planerat för sexuella kontakter vilket inte är kulturellt acceptabelt.
Föräldrar har stor makt över sina barn i Taiwan. Kvinnor under 20 år måste ha föräldrars medgivande för att genomföra en abort, men vissa läkare utför aborter ändå mot betalning. Föräldrar kan i princip tvinga sina döttrar att lämna sina barn för adoption.

Besök i ett fosterhem
I ett fosterhem som MIA besökte fanns en tvåårig flicka. Hon hade först bott ett och ett halvt år i fosterhem och sedan blivit adopterad av en familj som visade sig vara olämplig. Adoptionen hävdes efter beslut i domstol och flickan hamnade i en ny fosterfamilj istället för att bli återplacerad i den fosterfamilj där hon tidigare hade bott. Eftersom avsikten var att leta en ny adoptivfamilj till henne kommer hon att utsättas för ytterligare separationer. Tyvärr är det inte ovanligt att inhemska adoptioner slutar med sammanbrott. Inhemska adoptivfamiljer får sällan någon förberedelse och det sker ingen uppföljning när de adopterar privat. Dessbättre pågår ett förändringsarbete avseende regler kring inhemska adoptioner. Både vid organisationerna och vid domstolen som MIA besökte ansåg man att det borde vara obligatoriskt med föräldrautbildning inför adoption.

Att adoptera från Taiwan
Den biologiska mamman och socialarbetaren medverkar i domstol i en muntlig förhandling och godkänner adoptionen. I de fall som den biologiska modern är underårig deltar även barnets mormor och morfar i den juridiska processen och skriver under adoptionsdokumenten. Ärendet presenteras tillsammans med den planering som är gjord. Genom fullmakt ges personal från adoptionsorganisationen tillåtelse att representera adoptivföräldrarna i den juridiska processen. Domstolen lämnar en kungörelse och när domen vunnit laga kraft kan adoptionen verkställas och familjen kan komma och hämta sitt barn. De flesta adoptivföräldrar får möjlighet att träffa den biologiska mamman. Eftersom adoptionsprocessen är klar när familjen reser till Taiwan, räcker det att de stannar i landet mellan fyra till sju dagar. Domstolshandlingarna från Taiwan ligger till grund för ansökan till tingsrätten i Sverige.

Foton: MIA