Barn ska få växa upp i en permanent familj
Intervju med Elisabet Sandberg

Att barn ska få växa upp i en permanent familj är en fråga som engagerat Elisabet Sandberg under många år. Hon är aktiv i Nätverket för Barnkonventionen (fortsättningsvis kallat Nätverket) och hon var under 2003-2005 Nätverkets ordförande. För verksamma inom adoptionsområdet är hon känd som tidigare kanslichef för Adoptionscentrum.

Elisabet Sandberg berättar att när barnkonventionen framförhandlades fanns en liten grupp organisationer i Sverige som kallade sig Barnkonventionsgruppen. En av organisationerna var Rädda Barnen som hade en representant i Genève. Tack vare henne kunde gruppen följa arbetet nära. De följde förhandlingarna och kom med förslag, gav alternativ och pekade på ämnen som de ansåg borde vara med. 1991, året efter att Sverige ratificerade barnkonventionen, var det drygt 40 ideella organisationer som bildade Nätverket. Barnkonventionsgruppen. Man valde ett arbetsutskott och kom igång med att främja arbetet med barnkonventionen i Sverige. Idag består Nätverket av ca 50 ideella organisationer. Det är alltifrån stora organisationer, som Rädda Barnen och Röda Korsets ungdomsförbund, till små organisationer med endast några tiotal medlemmar. Krav för medlemskap är att det ska vara en ideell organisation som helst ska ha barnkonventionen i sina stadgar eller i sin verksamhetsplan. Organisationen får inte vara en yrkesorganisation.

Nätverket har främst arbetat med att sprida information om barnkonventionen till barn och unga, anordna hearings och skriva alternativa rapporter till FN:s kommitté för barnets rättigheter i Genève (fortsättningsvis barnrättskommittén). Elisabet Sandberg säger ”Den första versionen av barnkonventionen för barn och ungdomar gjordes halvideellt inom ramen för nätverket. Vi hade en för småbarn, en för yngre skolbarn och en för tonåringar. Det var tre olika versioner med teckningar, tryckta som broschyrer.”

Elisabet Sandberg menar att det som snabbt blev den viktigaste aktiviteten är de hearings som Nätverket anordnat med regeringen. Ganska snart övergick man till att låta barn och ungdomar själva föra sin talan. ”Så barn och ungdomar har frågat regeringen om tillämpningen av barnkonventionen. De senaste två, tre åren har också företrädare för kommuner och landsting utfrågats. Det har varit väldigt roligt och väldigt viktigt. Det har ofta kommit upp konkreta frågor som regeringen verkligen studsat för och lovat att göra något åt.” säger Elisabet Sandberg. Hon lyfter fram ett exempel ”Ett år hade vi en ung adopterad tjej som ställde en fråga till ministern om det inte var orimligt att svensk lag tillät att hon som adopterad kunde gifta sig med sin pappa. Det gjorde ett väldigt stort intryck då en vacker sextonåring reste sig upp och ställde den frågan. Ministern var helt mållös och lovade direkt att göra något åt det. Men tyvärr tog det ungefär fem år innan det blev något gjort. Men det är i alla fall ordnat nu och jag tror att det hon gjorde under hearingen skyndade på.”

Det tredje viktiga arbete som Elisabet Sandberg lyfter fram är den alternativrapport som Nätverket lämnar till barnrättskommittén i Genève när regeringen lämnat sin rapport. ”En gång på 1990-talet fick Adoptionscentrum de andra organisationerna med på att stödet till adopterade och deras familjer efter adoptionen skulle behöva vara bättre i Sverige. Det här tog barnrättskommittén i Genève fasta på och kritiserade Sverige för att det var för svagt stöd efter adoption. Det ledde till en ganska snabb lagändring i socialtjänstlagen där det nu står att socialtjänsten är skyldig att stödja en adoptivfamilj efter adoptionen.”

Adoption är ingen stor fråga för Nätverket men Adoptionscentrum har kunnat ta upp adoptionsfrågor och driva dem genom Nätverket. Elisabet Sandberg säger ”Vi har samarbetat en hel del med FaCO, Familjehemmens centralorganisation. Vi tycker både från Adoptionscentrums och FaCO:s sida att det finns mycket gemensamt i grunden mellan adoptivbarn och fosterbarn och att mycket av vår kunskap är gemensam.” Hon anser att en av de mest viktiga frågorna är hur man ska förbättra de svenska fosterbarnens situation. ”Den senaste alternativrapport som Nätverket har skickat till barnrättskommittén innehåller ett avsnitt om de svenska fosterbarnen. Det är en stark skrivning om deras oerhört utsatta situation. Vi säger också att de själva anser att de har för lite att säga till om, att de inte får sin röst hörd. I januari var en grupp från Nätverket nere i Genève på ett förberedande möte och då träffade barnrättskommittén de två tonåringar som var med bakom stängda dörrar. De fick en bra stund ensamma med barnrättskommittén. Då ställdes det många frågor om situationen för svenska fosterbarn. Som tur var kom en av tjejerna från FaCO så hon kunde svara väldigt bra på de frågorna.”

Du säger fosterbarn i stället för att använda den officiellt korrekta termen familjehemsbarn, varför det?
”Men om man pratar om familjehemsbarn, då är det som att man inte pratar om barnen, då talar man ju om hemmet. Jag tror också att jag såg i en intervju med någon i Samhällets styvbarn att de använder sig av ordet fosterbarn. Det är också det internationellt gångbara begreppet. På engelska säger man foster children.”

Vad gäller barnkonventionens inställning till adoption säger Elisabet Sandberg ”Barnkonventionen är tydlig med att en stat inte behöver erkänna adoption överhuvudtaget, varken nationell eller internationell. Jag kan tycka att adoption behöver finnas i varje land för i alla länder finns barn som behöver adopteras men barnkonventionen är tydlig med att varje stat bestämmer det själv.” Det var inte bara länder med islamisk lag som var kritiska till adoption utan även Argentina, berättar Elisabet Sandberg. ”Argentina har en förfärlig adoptionshistoria bakom sig. Där adopterades vänstermänniskors barn av militärdiktaturens funktionärer. Det gör att adoption är en mycket infekterad fråga i Argentina. Den typen av maktövergrepp genom adoption har skett i många länder. Australien har haft fruktansvärda sådana övergrepp, dels på aboriginerna och dels adoptioner av engelska barnhemsbarn som togs till Australien och adopterades utan föräldrarnas samtycke. Australien har ju adoptioner idag men det är staten som sköter dem och de har hård kontroll.”

Det råder en viss förvirring kring hur barnkonventionens bestämmelse om internationell adoption ska tolkas menar Elisabet Sandberg. Hon säger ”Det är en ganska vanlig missuppfattning att det finns en skillnad i synsätt mellan barnkonventionen och 1993 års Haagkonvention. Den uppstår för att barnkonventionen är en kompromissprodukt och adoption var en kontroversiell fråga när den skapades. Så den är otydlig när det gäller adoption. Därför förhandlade man om 1993 års Haagkonvention för att få en tydligare tolkning av vad det konkret innebär att tillämpa barnkonventionen vid internationell adoption.”

Elisabet Sandberg anser att ”Det man måste förstå om man jämför texterna är att varje steg i barnkonventionen ska tillämpas utifrån barnets bästa. Så i artikel 20, där det står en uppräkning av vad man ska ta hänsyn till då lösningar övervägs för barn som berövats sin familjemiljö … där kommer internationell adoption efter fosterbarnsplacering. Det finns de som tolkar detta som att om det finns en möjlighet till fosterhemsplacering ska inte adoption eller internationell adoption övervägas. Men det ska inte läsas så. Ska man tillämpa barnkonventionen och 1993 års Haagkonvention för ett enskilt barn då måste man ju pröva vad som är det barnets bästa. Då kan man inte komma dragande med någon sorts generell regel utan man måste titta på vad som är bäst för det enskilda barnet. Man ska undersöka om fosterhemsplacering är till barnets bästa. Är det inte det utan barnet behöver en permanent familj så ska man gå vidare och pröva nationell adoption. Det är dock inget absolut krav att det ska vara en nationell adoption. Det ska vara nationell adoption om det är till barnets bästa och om man inte kan göra en sådan placering kan man söka efter en familj internationellt. När jag säger detta med permanent familj så är det för att jag också läser in vad som står i preambeln till barnkonventionen om att barnet har rätt till en permanent familj.” Elisabet Sandberg menar vidare att man behöver läsa artikel 20 och 21 tillsammans med artikel 25 som handlar om det omhändertagna barnets rätt till regelbunden översyn av sin behandling. I detta ligger att man regelbundet ska pröva om en placering är till barnets bästa eller om man ska överväga en annan åtgärd. Mot bakgrund av barnets rätt till en permanent familj anser Elisabet Sandberg att det är i strid mot barnkonventionen att besluta att ett barn under en hel barndom ska vara i fosterfamilj i stället för att ge barnet en adoptivfamilj.

Det finns även de som anser att det är så viktigt att barn får växa upp i sin ursprungskultur så att en uppväxt på institution skulle kunna vara bättre än en internationell adoption. Vad tänker du om det?
”Jag anser att det är ytterst få institutioner som lyckas se till att barn är nära sitt ursprung. De flesta barnhemsbarn blir väldigt isolerade från samhället och sin släkt. I Sverige har vi ju avskaffat institutionerna. Det hade vi goda skäl för.”

En del kritiserar barnkonventionen och 1993 års Haagkonvention för att vara skrivna utifrån en västerländsk juridisk tradition främmande från många ursprungsländers rättsliga tradition. Har du någon kommentar till det?
”Jag håller med men tänker att det som är väldigt västerländskt i barnkonventionen, och ännu mer i Haagkonventionen, är att så stort ansvar ligger på staten. Många länder har inte en fungerande stat. Då är det svårt att se till att en konvention efterlevs. Så min definition av det som förr kallades u-länder och nu kallas länder i Syd är ett land som har en svag administration. Svaga myndigheter är ju ofta en huvudorsak till att internationella adoptioner behövs. Starka myndigheter ser snabbt att ett barn är övergivet, tar reda på var familj och släkt finns, ser till att barnet kommer tillbaka och att familjen får hjälp. Det är då sådana åtgärder saknas som internationell adoption behövs. Sedan anser jag att alla stater, i enstaka fall, skulle kunna ha behov av internationell adoption. Vi har säkert barn i Sverige som vi inte skulle kunna hitta adoptivfamilj till i Sverige om vi försökte. Det finns barn i fosterhem som vi kanske skulle kunna hitta föräldrar till i USA eller något annat land. Det borde vara möjligt tycker jag. Jag tycker det är viktigare att ett barn får familj än att de är kvar i sitt eget land på en institution eller i kortvariga placeringar.”

Foto: Adoptionscentrum