Barn behöver höra hemma någonstans
Intervju med Barnombudsmannen Fredrik Malmberg

Redan under utbildningen till internationell ekonom kände Fredrik Malmberg att det var andra frågor som intresserade honom mer. Han säger ”Jag har alltid haft en väldig ilska över orättvisor och känt att jag vill göra något åt det.” Under 1980-talet var han ledarskribent på olika tidningar och skrev om sociala frågor som handlade om barn, våld och övergrepp. I början av 1990-talet var han ordförande i liberala ungdomsförbundet. Förbundet drev en socialpolitisk kampanj och hade mycket kontakt med barn och unga som hade problem. Vid den tiden var Bengt Westerberg socialminister och Fredrik Malmberg tycker att ungdomsförbundet hade goda möjligheter att påverka. ”Det var fascinerande att kunna titta på konkreta problem och kunna göra något åt dem. Men sedan kändes det som att jag hittat hem då jag blev Sverigechef för Rädda Barnen och verkligen fick fokusera på barnrättsfrågorna” säger han. Fredrik Malmberg har också internationell erfarenhet från arbetet i Rädda Barnen, dels från Uganda och dels från Syd- och Centralasien.

I november förra året tillträdde Fredrik Malmberg som barnombudsman. MIA Info fick möjlighet att träffa honom och Anna Karin Boqvist, som är jurist på Barnombudsmannen, för att prata om barnkonventionen och internationella adoptioner.

Vi inleder med att prata om artikel 21 i barnkonventionen som handlar om adoption. Enligt artikel 21 ska barnets bästa främst beaktas vid adoption. Det är den enda artikel i barnkonventionen som har en så sträng skrivning om barnets bästa. Fredrik Malmberg säger ”Det är viktigt att man är väldigt tydlig när det gäller adoption att det alltid är barnets bästa som ska vara främst. Det är inte adoptivföräldrarnas längtan efter barn eller något annat intresse som ska vara vägledande utan det ska vara barnets bästa som sätts främst.” Det är bra att man ser över den svenska adoptionslagstiftningen tycker han (länk till utredningens direktiv). Den skrivning som idag finns i 4 kap. föräldrabalken som lyder ”Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet…” är för vag anser han.

”När man tittar på aspekten att barnets bästa ska komma främst handlar det mycket om att prata med barnet, det som är artikel 12 i barnkonventionen. Man ska ha en dialog med barnet och i det avseendet finns jättestora brister” säger Fredrik Malmberg. Han berättar om ett adoptionsärende som han blev inblandad i då han arbetade för Rädda Barnen i Uganda. Det rörde en syskongrupp som var syskonbarn till den man som ville adoptera dem. Mannen hade i ett tidigare skede tagit hand om dem efter att deras föräldrar hade dött. Barnen såg honom och hans biologiska barn som den familj de hade. Mannen ansökte i tingsrätten om att få adoptera barnen, som då levde ensamma i Uganda, men fick avslag. Mannens hemkommun som yttrat sig i ärendet gjorde det utan att ha försökt ta kontakt med barnen för att ta reda på deras inställning. Då kontaktade den adoptionssökande familjen Rädda Barnen. Fredrik Malmberg fick genom svenska ambassaden i Uganda, som hade uppgifter om barnen, telefonnummer till en man som bodde i närheten av barnen och som brukade hjälpa dem ibland. Det tog honom två timmar att lokalisera barnen. Han kunde sedan vidarebefordra deras synpunkter till myndigheterna i Sverige. Detta ledde till att hovrätten upphävde tingsrättens avslagsbeslut och barnen blev adopterade. Fredrik Malmberg tycker att det är upprörande att kommunen inte ens hade försökt komma i kontakt med barnen inför sitt yttrande till tingsrätten. Han säger ”Man lyfte aldrig luren, man skickade inte ens ett mejl till den svenska ambassaden i Uganda. Hade man gjort det hade det funnits en stark röst från barnen om hur de såg på sin situation och att de gärna ville återförenas med den familj de levt med sedan deras biologiska föräldrar dog.” Fredrik Malmberg gjorde en anmälan till JO som riktade kritik mot kommunen för att den åsidosatt den lagfästa skyldigheten att söka klarlägga barnens inställning. Det är inte alltid som det är möjligt att komma i kontakt med barnen men man måste ändå försöka, menar Fredrik Malmberg.

Hur ska man tänka när det gäller de små barnen. De kan ju inte bestämma om de ska bli adopterade eller inte?

”Från 12 år krävs barnets samtycke. Då ska barnet verkligen säga ja eller nej. Men det finns inget hinder mot att efterhöra barnets åsikt tidigare” svarar Fredrik Malmberg. Anna Karin Boqvist fortsätter ”Man har ju rätt att uttrycka sina åsikter om det som rör en. Det gäller alla barn från låg ålder. Enligt barnkonventionen är rätten att uttrycka sig absolut. Hur mycket man påverkar beslutet är en annan sak. För ett yngre barn handlar det ju inte alltid om att tycka till om hon eller han vill bli adopterad eller inte utan det är att beskriva sin situation.”

En annan viktig rättighet i adoptionssammanhang är barnets rätt att veta sitt ursprung, artikel 7 i barnkonventionen. Har Barnombudsmannen idéer kring hur man skulle kunna stärka adopterade barns rätt att veta sitt ursprung?

Fredrik Malmberg menar att ”Det är viktigt att man ger adoptivföräldrarna all information om barnets bakgrund vid adoptionen. Vi tycker det är en poäng att den ges då så att de har informationen då barnet eventuellt frågar efter informationen. Föräldrarna får ju också en utbildning som handlar om vikten av att berätta för barnet och ha en dialog om ursprunget.”

Anna Karin Boqvist säger att ”Socialstyrelsens allmänna råd känns lite passiva. Det står att den dag barnet efterfrågar information ska man vara ett stöd och finnas där. Vi vill se en mer aktiv approach.” Ursprunget är en del av uppväxten och det är viktigt att jobba med det på ett ansvarsfullt sätt under uppväxten så att inte allt kommer på en gång då den adopterade blir vuxen. Fredrik Malmberg menar att adoptivföräldrarna har en viktig roll i frågan om rätten att veta sitt ursprung och andra rättigheter som barn har. Han säger ”Vad gäller medgivandeutredningarna är det viktigt att ha ett ökat fokus på hur man tycker att föräldrarna kan tillgodose barnets rättigheter” För stor del av bedömningen handlar om de sökandes yttre förutsättningar att ge ett barn en god omsorg. Viktiga frågor som vilka värderingar de sökande har kring barn, barns utvecklingsbehov och barns rättigheter hamnar lätt i skymundan. ”Vi hade velat få med i Socialstyrelsens allmänna råd att man ska fråga om detta i utredningarna” säger Anna Karin Boqvist.

Vad tänker Barnombudsmannen kring adoptivbarnets rätt till skydd mot diskriminering?

Det är också en fråga som behöver diskuteras i medgivandeutredningen tycker Fredrik Malmberg. Det är viktigt att utreda hur de sökande tänker kring valet av ursprungsland. ”Om man har en väldigt speciell fundering om att inte kunna tänka sig att adoptera barn från en viss folkgrupp, då är man inne i ett väldigt konstigt sätt att resonera. Om man fångar det i en utredning är de sökande inte lämpliga som adoptivföräldrar.” Anna Karin Boqvist lägger till ”Det kan ju vara fråga om kön också, att man absolut inte vill ha en pojke eller flicka. Det kan ju vara sådant som man bör diskutera i medgivandeutredningen.”

Vad gäller kommunernas arbete med att förbereda adoptionssökande samt ge stöd efter adoptionen säger Fredrik Malmberg ”Vi är bekymrade över att det skiljer sig mycket beroende på var man bor. Det är inte unikt för adoptionsområdet utan gäller många frågor som kommunerna har.” Han berättar att Rädda Barnen brukar driva att det ska vara miniminormer. Det innebär att det ska finnas fastställda kvalitetsnivåer för arbetet som man inte får gå under. Det är också viktigt att ställa krav på vilken kompetens som ska finnas knuten till kommunernas socialtjänst. Man skulle t.ex. kunna ställa krav på att varje kommun skulle ha barnspecifik kompetens knuten till sig. Anna Karin Boqvist resonerar kring att vissa frågor kan förekomma så sällan att det är orimligt att varje kommun, eller stadsdel ska kunna upprätthålla en hög kompetens. Kring sådana frågor är det bra om kommunerna kan samarbeta. För den som behöver stöd är det kanske bättre att åka lite längre för att få träffa en handläggare som är van att ge stödet än att träffa någon på närmare håll som ger sådant stöd en gång om året eller vartannat år. ”Ja det låter vettigt” säger Fredrik Malmberg och fortsätter ”Om man tänker på det medicinska … man skulle ju inte vilja att en läkare skulle göra ett avancerat ingrepp bara en gång om året. Då skulle man inte vilja vara den patienten.”

Vilka frågor ska Barnombudsmannen fokusera på de närmaste åren?

”Vi kommer att titta på barn i utsatta situationer. De saknar ofta en röst som kan föra deras talan så vi ska fördjupa vår dialog med barn som finns i svåra situationer. Det är en bred grupp så vi kommer att prioritera och titta mer på barn på institution och i familjehem. Vi ska inte dubblera det som frivilligorganisationerna gör utan ta tillvara det som är unikt för oss som myndighet. Det som är unikt för oss som myndighet är att vi ska arbeta direkt med kommuner, landsting och myndigheter och lyfta hur de arbetar med frågor som handlar om barns rättigheter. Vi ska jobba i dialog med barnen och med kommuner, landsting och myndigheter kring hur de bemöter och jobbar med barnen.”

”Många barn är placerade men få av dem har fått trygghet i en permanent lösning” säger Fredrik Malmberg. När man väljer placeringsform måste man tänka långsiktigt, menar han. ”Det är olyckligt då det blir en långdragen process med omprövningar så att man som barn till sist inte vet om man får stanna eller inte. Anknytningen till de biologiska föräldrarna är viktig men lika viktigt är att ha trygghet i vardagen. Barn behöver höra hemma någonstans och veta att här kan jag vara trygg och få det stöd jag behöver”.

Det är intressant att fundera på hur synen på barnen skiljer sig mellan olika placeringsformer. Fredrik Malmberg säger ” När det gäller de internationella adoptionerna då ser man mest den lyckliga ankomsten till Arlanda. Men de barnen har ju gjort en väldigt tuff resa och många förstår inte vilken miljö de kommer ifrån och vad de bär med sig. Men det är som att man har en presumtion att det ska gå bra, för barnen är ju så hett önskade. Då man talar om de barn som familjehemsplaceras i Sverige då förstår alla att de barnen har en svår bakgrund och man har en helt annan förväntan på hur det ska gå för dem. Men jag vet inte vilket som är värst egentligen. Det är ju på sätt och vis bra att ha en presumtion att det ska gå bra. Men det är intressant att man mäter efter två helt olika måttstockar.”

Foto: Barnombudsmannen