Artikel 21

Följande redogörelse bygger på UNICEF:s handbok om barnkonventionen. Den första svenska versionen publicerades 2008. Handboken kan beställas eller laddas ner som pdf från http://www.unicef.se/barnkonventionen/handbok-om-barnkonventionen.

Kort om hur barnkonventionen är uppbyggd

Barnkonventionen gäller alla människor under 18 år. Den består av 41 sakartiklar som slår fast vilka rättigheter barn ska ha och 13 artiklar som handlar om hur staterna ska arbeta med konventionen. Det är viktigt att konventionen läses som en helhet då artiklarna är beroende av varandra. Fyra av sakartiklarna är huvudprinciper som ska vara vägledande för tolkningen av de övriga artiklarna. Dessa är:

· Artikel 2 som slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde,

· Artikel 3 som anger att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet,

· Artikel 6 som säger att alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling,

· Artikel 12 som handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne.

Om familjen

Barnkonventionen ser barnet som en kompetent individ som ska respekteras för sina val och åsikter samtidigt som barnet är en utsatt individ som behöver omvårdnad och skydd. En grundtanke i barnkonventionen är att familjen bäst tillgodoser barnets behov av omvårdnad och att samhället har skyldighet att stödja familjen i detta. I preambeln står det

” … att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället,”

och

”… att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse, ”.

När den familj som barnets föds till inte är förmögen, även med samhällets stöd, att ge omsorg och erbjuda en god uppväxtmiljö behöver samhället träda in till barnets skydd.

Artikel 21

”Konventionsstater som erkänner och/eller tillåter adoption skall säkerställa att barnets bästa främst beaktas och skall:

a) säkerställa att adoption av ett barn godkänns endast av behöriga myndigheter, som i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden och på grundval av all relevant och tillförlitlig information beslutar att adoptionen kan tillåtas med hänsyn till barnets ställning i förhållande till föräldrar, släktingar och vårdnadshavare och att, om så krävs, de personer som berörs har givit sitt fulla samtycke till adoptionen på grund av sådan rådgivning som kan behövas;

b) erkänna att internationell adoption kan övervägas som en alternativ form av omvårdnad om barnet, om barnet inte kan placeras i en fosterfamilj eller adoptivfamilj eller inte kan tas om hand på lämpligt sätt i sitt hemland;

c) säkerställa att det barn som berörs av internationell adoption åtnjuter garantier och normer som motsvarar dem som gäller vid nationell adoption;

d) vidta alla lämpliga åtgärder för att vid internationell adoption säkerställa att placeringen inte leder till otillbörlig ekonomisk vinst för de personer som medverkar i denna;

e) främja, där så är lämpligt, målen i denna artikel genom att ingå bilaterala eller multilaterala arrangemang eller överenskommelser och inom denna ram sträva efter att säkerställa att placeringen av barnet i ett annat land sker genom behöriga myndigheter eller organ.”

”Konventionsstater som erkänner och/eller tillåter adoption”
Barnkonventionen förhåller sig neutral till adoption. Bland konventionsstaterna finns både länder som anser att adoption är en bra lösning för ett barn som står utan sin familj och länder som inte tillåter adoption. Det är också många stater som är tveksamma till adoption eftersom man är rädd för förtäckt människohandel. Islamisk lag erkänner inte adoption och ett antal stater med islamisk befolkning har reserverat sig mot artikel 21.

”skall säkerställa att barnets bästa främst beaktas”
I artikel 21 är principen om barnets bästa starkare uttryckt än i någon annan artikel i barnkonventionen. I adoptionssammanhang får inga andra intressen jämställas med eller väga tyngre än barnets bästa.

Konventionsstaterna skall ”säkerställa att adoption av ett barn godkänns endast av behöriga myndigheter … i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden”
Barnrättskommittén anser att länder som tillåter adoption ska ha en lagstiftning som reglerar adoptioner och kompetenta myndigheter som kan pröva att placeringarna är till barnets bästa. I svensk rätt är de lagar som har betydelse för adoption främst 4 kap föräldrabalken, lagen (1979:192) om internationell adoptionsförmedling och 6 kap socialtjänstlagen (2001:453) samt 1993 års konvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (fortsättningsvis Haagkonventionen) som är inkorporerad i svensk rätt och gäller som lag i Sverige. Haagkonventionen är utformad för att göra barnkonventionens mål för adoption praktiskt tillämpbara och det grundläggande syftet är att förhindra oegentliga adoptioner. I sista punkten i artikel 21 rekommenderas att staterna då så är lämpligt ingår ”bilaterala eller multilaterala överenskommelser”. Haagkonventionen är en sådan multilateral överenskommelse och barnrättskommittén lovordar de länder som anslutit sig till den.

Innan en adoption får ske ska det vara utrett att det är den bästa lösningen för det enskilda barnet. Konventionsstaterna ska säkerställa att behöriga myndigheter ”på grundval av all relevant och tillförlitlig information beslutar att adoptionen kan tillåtas med hänsyn till barnets ställning i förhållande till föräldrar, släktingar och vårdnadshavare och att, om så krävs, de personer som berörs har givit sitt fulla samtycke till adoptionen på grund av sådan rådgivning som kan behövas”. En utgångspunkt i barnkonventionen är att det bästa för barnet är att växa upp med sin familj. Det är i första hand föräldrarna som har ansvar för sina barns omsorg och fostran. Därför kan ett barn adopteras endast om föräldrarna inte vill ta hand om barnet eller om de genom rättsligt förfarande inte anses kunna ta hand om barnet. I de fall då behöriga myndigheter har bedömt att föräldrarnas omvårdnad inte är till barnets bästa är det statens skyldighet att bevisa det. Kravet att det ska vara ordentligt utrett att barnet är tillgängligt för adoption innebär att många barn inte kan adopteras, oavsett vad det bästa för dem skulle vara.

Internationell adoption

Konventionsstater som tillåter adoption ska ”erkänna att internationell adoption kan övervägas som en alternativ form av omvårdnad om barnet, om barnet inte kan placeras i en fosterfamilj eller adoptivfamilj eller inte kan tas omhand på lämpligt sätt i sitt hemland”.

Denna bestämmelse hänger ihop med artikel 20 som stadgar att när lösningar övervägs för ett barn som berövats sin familjemiljö ska ”vederbörlig hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran och till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund”. Barnrättskommittén rekommenderar att länderna genom information och praktiskt stöd ska uppmuntra nationell adoption. I Haagkonventionen motsvaras detta av den s.k. subsidiaritetsprincipen som innebär att ett barn som inte kan tas om hand av sin familj ska ges en annan familj så nära sitt ursprung som möjligt. Internationell adoption ska alltså vara en sista utväg som kan komma i fråga först då alla möjligheter att ge barnet en god placering nationellt är uttömda. Enligt barnrättskommittén är institutionsplacering dock den åtgärd som ska beaktas allra sist. I synnerhet gäller detta barn under tre år som kan ta särskild skada av placering på institution.

För Sverige som mottagande land är det en förutsättning för att adoptionssamarbete ska kunna bedrivas att det är ordentligt utrett att barnet är tillgängligt för internationell adoption. När MIA utreder möjligheterna för en adoptionsorganisation att få auktorisation att arbeta med internationell adoptionsförmedling i ett land är det ett krav att landet har en fungerande administration och en adoptionslagstiftning som beaktar barnkonventionens principer. Som mottagande stat har Sveriges också ett ansvar för att förbereda och utreda adoptionssökande samt att ge stöd till adoptivfamiljen efter att en adoption beslutats. Denna uppgift vilar på kommunerna.

Identitet och ursprung

Bestämmelserna om att det ska vara ordentligt utrett att barnet är tillgängligt för adoption och att en alternativ placering ska ske så nära barnets ursprung som möjligt hänger samman med den adopterades rätt till identitet och information om sitt ursprung. Dessa frågor behandlas närmare i artikel 7 och 8. I artikel 7 anges att barnet ska ”registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap ochså långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem”. Handboken urskiljer tre viktiga grupper av föräldrar. Genetiska föräldrar (donatorer), föräldrar vid födelsen och psykologiska föräldrar. Med psykologiska föräldrar menar man de som tagit hand om barnet under viktiga perioder som t.ex. spädbarnstiden och som därför kan ha stor betydelse för barnets identitet. I adoptionssammanhang blir då inte bara de biologiska föräldrarna betydelsefulla utan även eventuella fosterföräldrar som barnet varit hos före adoptionen.

”Så långt det är möjligt” begränsar barnets rätt att få vetskap om sina föräldrar. Ett barn skulle kunna nekas vetskap om sina föräldrar om det skulle vara till skada för barnet att få informationen. Ett sådant beslut bör kunna omprövas vid senare tidpunkt. En annan situation i vilken barnet skulle kunna nekas vetskap om föräldrarna är då sekretess behövs för att skydda barnets mamma från extrema former av social fördömelse, som t.ex. utfrysning, fysisk skada eller död. I dessa fall bör det finnas bestämmelser för hur barnet ska kunna få informationen, antingen med moderns tillstånd eller vid en tidpunkt då hon inte lider skada.

Artikel 8 handlar om rätten att behålla sin identitet. Barnkonventionens definition av identitet innefattar ”medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag”. I detta avseende sker ett stort kontinuitetsbrott i de internationellt adopterade barnens liv. De byter medborgarskap och släktförhållanden och i de flesta fall även namn. Handboken pekar på vikten av att registrera ändringar så att barnet kan få tillgång till uppgifterna.

Handboken lyfter också fram att barnets personliga historia från födelsen är en del av identiteten. Med barnets personliga historia menar man t.ex. information om vem som tagit hand om barnet och varför viktiga beslut fattats.

Adoptionsverksamhet får inte vara vinstdrivande

Staterna ska säkerställa att internationella adoptioner inte ”leder till otillbörlig ekonomisk vinst”. Ytterst handlar detta om oro för trafficking och annan kriminell handel med barn men barnrättskommittén ogillar varje form av otillbörlig vinst som kan komma av internationell adoption. När pengar ges i utbyte mot barn finns risk att kommersiella värden går före barnets intressen. Även om det enskilda barnet inte kommer till skada kan detta skapa system där barn blir handelsvaror. I det fakultativa protokollet angående handel med barn, barnprostitution och barnpornografi (ett tillägg till barnkonventionen som antogs år 2000 och trädde i kraft år 2002) definieras som försäljning av barn bl. a. att på oriktigt sätt förmå föräldrar att samtycka till adoption. För att en svensk adoptionsorganisation ska få arbeta i ett land krävs därför att organisationen redovisar kostnaderna i utlandet och hur de fördelar sig. MIA gör en bedömning av om de kostnader som adoptionsorganisationen redovisar är rimliga i relation till kostnadsbilden i landet. Om en adoptionsorganisation bedriver utvecklingssamarbete eller bistånd eller ger annat stöd i ett ursprungsland får detta inte sammanblandas med adoptionsverksamheten.