Tillsynsresa till Sydkorea

Information och intryck från ett ursprungsland
Ett viktigt redskap i MIA:s tillsyn över adoptionsorganisationernas verksamhet är att resa till ursprungsländerna. Här sammanfattas information och några intryck från MIA:s tillsynsresa till Korea i september 2007.

Adoption av barn från Sydkorea till Sverige började under 1950-talet. För närvarande är det endast Adoptionscentrum som har auktorisation att förmedla adoptioner från Sydkorea. Fram till och med år 2007 har 8 653 barn adopterats från Sydkorea till Sverige. Mellan åren 1973 och 1979 var det NIA som handlade adoptionsansökningar avseende barn från Sydkorea, men därefter övertogs denna uppgift av Adoptionscentrum. Samarbetspartner i Sydkorea var ursprungligen en enhet under Socialministeriet men enheten flyttades under senare delen av 1960-talet ut och blev Social Welfare Services, SWS. Idag är Adoptionscentrum den enda europeiska kontakt som SWS samarbetar med.

MIA reste till Sydkorea i september 2007. Syftet med resan var att få möjlighet att på plats följa utvecklingen av adoptionsförmedling från Sydkorea och samtidigt få en inblick i Adoptionscentrums arbete i landet. Under vårt besök var vi intresserade av att titta närmare på de faktorer som påverkar inhemsk och internationell adoption i Sydkorea, vilka möjligheter det finns att tillämpa subsidiaritetsprincipen i landet och vad som ingår i de kostnader och avgifter som betalas av adoptionsorganisationer verksamma i landet. MIA fick under resan tillfälle att träffa myndigheter, besöka barn- och mödrahem, samt träffa den sydkoreanska organisation som är Adoptionscentrums samarbetspart i landet, SWS.

Barnens bakgrund
De flesta barn (ca 98 %) som lämnas för adoption i Sydkorea är barn till unga ensamstående kvinnor. Sexualundervisning och preventivmedelsrådgivning är i stort sett obefintlig, abort är olagligt och att få barn som ogift kvinna är i Sydkorea mycket skamfyllt. En ogift gravid kvinna väljer därför fortfarande ofta att lämna bort sitt barn. Det är fortfarande viktigt i Sydkorea att inte tappa ansiktet och att inte dra skam över sin familj. Även om förändringar i synsättet kan ses hos yngre sydkoreaner så är det fortfarande ovanligt att de verkligen bryter mot de traditionella synsätten. I Sydkorea har bland andra SWS byggt upp mödrahem dit unga kvinnor kan komma för att bo under graviditeten och få hjälp och rådgivning inför den kommande förlossningen och beslutet att behålla eller lämna bort barnet. Hela vistelsen på mödrahemmet är gratis. SWS intervjuar mamman under hennes vistelse och om hon ger upp vårdnaden av barnet ser de till att hon får information om vad adoptionen innebär. En socialarbetare skriver en rapport om bakgrunden och barnets hälsosituation som sedan lämnas till adoptivföräldrarna vid adoptionen. Eftersom det är vanligt att mamman bor på mödrahem innan hon föder barnet får man ofta mycket god bakgrundsinformation om barnen. Mamman och pappan, i de fall denne är känd, får skriva på medgivande att de lämnar sitt barn för adoption. Det har tidigare inte funnits något angivet om subsidiaritetsprincipen i den koreanska lagstiftningen, men från år 2007 kommer barnen att få vänta i fem månader för att möjligheterna till nationell adoption ska undersökas. Först därefter kan de bli tillgängliga för internationell adoption. De mammor som väljer att behålla sina barn får stöd av SWS i form av rådgivning och även ett mindre ekonomiskt bidrag. SWS har också startat hem där ensamstående mödrar kan bo med sina barn en kortare tid tills de hittat en lösning med jobb och boende. SWS berättade för oss att det har varit mycket svårt att hitta lägenheter till hemmet för mödrar och barn eftersom andra hyresgäster inte vill bo granne med ensamstående mödrar och protesterar mot placeringen av hemmet i deras fastighet.

I en särskild separat koreansk reglering anges att ett övergivet barn mellan 0 och 18 års ålder kan adopteras tidigast sex månader efter att barnet har registrerats hos Korean Children’s Fund (KFC), vilken registrerar alla övergivna och saknade barn, för att hjälpa föräldrar, som söker sina barn, att återfinna dem. Om barnet är över 18 månaders ålder får adoption ske tidigast 12 månader efter att barnet registrerats hos KFC. Numer placeras barn med okänd bakgrund endast undantagsvis i internationell adoption.

Sjuk- och socialvård för barn
I Sydkorea måste barn registreras i familjebok för att få tillgång till sjukvård och skola etc. Tidigare kunde endast mannen vara överhuvud och skriva in barn i familjeboken men numera kan även en kvinna vara familjöverhuvud och registrera sina barn. I praktiken är dock mammor fortfarande inte familjeöverhuvuden eftersom barn till ensamstående mödrar blir hårt diskriminerade i det sydkoreanska samhället. Det är också svårt att som ensamstående klara av att ta hand om ett barn såväl ekonomiskt som praktiskt om man inte har sin familj till hjälp. Det finns ingen utvecklad barnomsorg i Sydkorea utan barnomsorgen bygger på att mamman är hemma eller att far/morföräldrar eller en barnflicka hjälper till. Dessutom lägger en vanlig familj i genomsnitt 5 000-10 000 kr per barn och månad på extraundervisning för att säkerställa att barnen kommer in på universitet etc. Sydkorea är i detta avseende fortfarande ett hårt och elitistiskt samhälle med höga prestationskrav på barnen.

Nationella adoptioner
Som ovan nämnts måste man leta efter inhemska adoptivföräldrar till barnen i fem månader innan de kan bli tillgängliga för internationell adoption. De inhemska adoptionerna är dock fortfarande få. Traditionellt har blodsband och familj varit mycket viktigt och adoption av någon annans barn har i det sammanhanget inte setts som ett alternativ till biologiska barn. I den sydkoreanska kulturen önskar många adoptivföräldrar därför registrera sig själva som biologiska föräldrar till det adopterade barnet. Inhemska adoptivföräldrar får enligt lag ändra namn på barnet, men inte skriva in sig själva som föräldrar i födelseattesten. Rapporter om förfalskade födelseattester och låtsade graviditeter tyder på att inhemska adoptioner sker utan insyn av behöriga myndigheter. Det är också svårt att hitta inhemska adoptivföräldrar till barn med funktionshinder. Att vara annorlunda i det sydkoreanska samhället är svårt, samhället ser inte med blida ögon på dem som inte passar in.

Inhemsk adoption kan förmedlas endast av fem auktoriserade icke-vinstdrivande organisationer och 25 “child-guidance clinics” i olika städer, län och distrikt. Art. 12 i Special
Adoption Act 1999 nämner endast kort adoptionsorganisationens roll i förberedelsen av de blivande adoptivföräldrarna, men nämner ingenting om förberedelse för barnet. De sydkoreanska föräldrar som vänder sig till SWS och vill adoptera går först igenom en ansökningsprocess där de ska godkännas av SWS. Nationell adoption är s.k svag adoption.

Kostnader
En av de saker vi ville titta närmare på under resan var kostnaderna i samband med adoption från Sydkorea. Den specifikation vi fick över hur avgiften till SWS används tillsammans med den information vi fick under våra besök visar att en stor del av avgiften går till kostnader i samband med barnets vård på barnhem och framför allt till kostnad för vård i fosterhem. Sydkorea är ett utvecklat och modernt land med bra standard och ett relativt högt kostnadsläge, något som naturligtvis även påverkar adoptionsverksamheten i form av högre avgifter för vård av barn samt drift av verksamhet.

Generellt sett arbetar myndigheterna i Sydkorea hårt för en förändrad syn på ensamstående mödrar och adoption och för att öka inhemska adoptioner, men arbetet går långsamt bland annat p.g.a. den biologiska familjens betydelse i Sydkorea. Det finns fortfarande många barn på institution och i praktiken tycks internationell adoption vara dessa barns enda chans att få en familj.