Ur en reserapport från Indien

Följande text är hämtad ur en reserapport som skrivits av Monica Samuelson, som handlägger Indienadoptioner på Familjeföreningen för internationell adoption, FFIA. Texten är något omarbetad. De familjer som beskrivs har givit sitt medgivande till att texten publiceras.

Dag 1
Den här resan är speciell eftersom jag ska få ta del av tre familjers första möte med sina barn. Efter lunchen åker jag till barnhemmet för att få träffa de utsedda barnen. Det är tre barn som ska träffa sina familjer idag. S. som precis fyllt åtta år, P. som är sex och lilla N. som är två och ett halvt år gammal. På barnhemmet möter jag en socialarbetare som träffar barnen varje dag. Hon jobbar även på kontoret med familjernas handlingar.

Den första lilla flickan vi träffar är P. 6 år som har visat oro för att lämna barnhemmet då hon är så väl förankrad i barngruppen. När socialarbetaren berättar att jag är från Sverige rusar P. fram och ger mig en stor kram till socialarbetarens stora förvåning, hon brukar vara väldigt blyg. Stannar ett tag för att uppdatera mig om de äldre barnen innan jag åker till hotellet igen.

Precis när jag kommer tillbaka anländer de tre familjerna i en liten van från Mumbai. Eftersom de är så många delar de på en bil som är billigare än att köpa flygbiljetter. Frågar om de vill vila eller följa med till barnhemmet och träffa sina barn. De rusar upp och tvättar av sig och vi ordnar med bilar från hotellet.

Vi registrerar oss i liggaren på barnhemmet och P. springer fram och kramar mig igen innan hon får syn på sin familj som hon känner igen från fotoalbumet. P. tyr sig till sin pappa. S. som också får möta sin familj för första gången rusar fram och kramar sin nya mamma. Det är ett speciellt ögonblick för oss alla.

Dag 2
Socialarbetaren och jag pratar om adoption av äldre barn och hur det blir för barnen att byta land och kultur när de är äldre. Socialarbetaren berättar då om en pojke som jag träffat på barnhemmet för två år sedan och som var nio år när han fick en familj i USA. Pojken heter K. och när han fick sitt efterlängtade fotoalbum på sin nya mamma och pappa sprang han omkring och skrek av lycka och visade albumet för alla som ville se det. Det är ett stort ögonblick på barnhemmet när ett barn får sitt album som visar att barnet nu ska få en egen familj. Glädjen varade fram tills att familjen kom till barnhemmet och det efter ett par dagar var dags för ceremoni och avresa från det trygga barnhemmet. På ceremonin satt K. helt tyst och sa inte ett ord, han ville inte ens titta på sina nya föräldrar. När de sedan kom till hotellet ville K. inte gå in på hotellrummet utan det blev till att sitta i lobbyn och leka tills K. somnade för natten. Först då kunde föräldrarna försiktigt bära in honom på rummet. Hotellpersonalen samarbetade med familjen och hjälpte till att tolka ibland och lät den nybildade familjen hålla till i lobbyn. Detta fortgick i nästan en vecka innan K. kunde slappna av och vågade gå in till det i hans tycke lilla skrämmande hotellrummet.

Sista dagen bad han att få åka tillbaka till barnhemmet. Alla trodde att han kom för att ta farväl av personalen och sina vänner på barnhemmet. Det enda K. ville var att ta ett varv på gårdsplanen och visa upp sina nya kläder, keps och solglasögon för de andra innan han åkte – han ville inte prata med någon. Nu bor K. med sin familj på en gård i USA, där det finns djur som han får hjälpa till att mata och sköta om och enligt vad barnhemmet fått veta har han det riktigt bra där.

Det är inte så ofta man från detta barnhem förmedlar adoptioner av äldre barn och personalen är mån om att det ska bli så bra som möjligt för barnen. De vill också gärna ha löpande informell information om hur det går för barnen. En sak som jag reflekterat över är att båda familjerna som nu adopterar de större flickorna har fått skriva på IQ rapporter rörande barnen. Både en gång i själva barnbeskedet och ytterligare en gång har rapporten mailats separat från Indien för att signeras av föräldrarna. Båda flickorna hade rapporter om extremt lågt IQ värde och det fanns anledning för familjerna att tro att barnen möjligen hade någon form av utvecklingsstörning. Efter att vi tillbringat lite tid tillsammans med barnen fick både jag och föräldrarna se att barnen kunde skriva bokstäver och säga en del ord på både svenska och engelska, rita vackra teckningar, de verkade helt normalt begåvade.

Det visar sig att IQ tester görs på ett annat sjukhus än det som barnen vanligen har undersökts på. Barnen blir rädda när de kommer till den ovana sjukhusmiljön och förstår inte riktigt vad som väntas av dem. Detta gör att IQ testet inte faller väl ut. Den indiska domstolen kräver att dessa tester görs för barn över tre års ålder. Det är på flera sätt synd att testerna är så missvisande eftersom föräldrarna har oroat sig mycket i onödan. Det kan resultera i att det blir svårt att finna familjer till barnen när de här testerna finns och visar så fel.

P. och S. har gått i skola i Pune i väntan på sina familjer och båda har kämpat för att lära sig så mycket som möjligt som de kan visa för sina familjer. De är båda så upprymda och spralliga inför allt det nya och har lånat sina respektive familjers digitalkameror och springer runt och tar kort på precis allting. Familjerna låter dem hållas även om kamerorna behandlas lite ”hårt” ibland.

Ute på gårdsplanen har även familjen som ska adoptera lilla N. börjat få lite kontakt med sin dotter och mamman kan prata lite gujarati med flickan som hon verkar förstå trots att de talar marathi på barnhemmet. Det börjar bli dags att avsluta för dagen då barnen är trötta av alla nya känslor.

Dag 3
Dagen därpå kommer familjen P-E för att skriva på sina adoptionshandlingar för sin lilla dotter N. De får födelsecertifikat, courtorder och en livsbok som är gjord av volontärer på barnhemmet. I en liten ficka i boken ligger två små pärlarmband som är gjorda av den biologiska mamman och tillsammans med detta får familjen ett stort ark papper där den biologiska mamman har gjort ett avtryck av sina händer med röd färg, ”mothers blessing hands”. På pappret sitter en liten inplastad lock av mammans hår. Jag kände inte till innan att man brukar få detta med sig och det var ett laddat ögonblick för adoptivfamiljen att ta emot denna länk till den biologiska mamman.

Under morgondagen skulle socialarbetaren se om hon kunde hitta någon mer info om N. än den som familjen fått i barnbeskedet. Annan information som familjen får av socialarbetaren är att deras dotter är ”stubborn, cranky” och vill bli buren hela tiden och att det troligen blir problem den första natten på hotellet. Man kan inte säga annat än att de är uppriktiga med sin information.

(Dagen efter fick familjen en liten anteckningsbok där alla barnsköterskor hade skrivit några rader om deras dotter, om hennes personlighet, vad hon tyckte om att göra och vad de tyckte om henne, de skrev sedan under med sina namn. Om N. någon gång åker tillbaka för att besöka sitt barnhem så har hon sin lilla bok med alla sköterskors namn i och förhoppningsvis jobbar någon av dem kvar då som minns N. och hennes tid på barnhemmet).

Dag 4
Nästa morgon åker jag med familjen P-E till barnhemmet. Vi är alla lite nervösa och finklädda inför ceremonin. Utanför grindarna håller tre volontärer på att måla ett ”ohmtecken” med olikfärgad sand, de skriver Happy adoption under tecknet. Inne på barnhemmet är det febril aktivitet och spänning i luften. Lilla N. är nog mest nervös av alla, hon hämtas in från gården och kläs om i en ny liten skräddarsydd grön sari. I rummet där barnen normalt sett brukar äta hälls också sand på stengolvet där det står ”God Bless You N.” och fina snirklar och blommor omger texten. Längst in står tre små låga pallar där familjen ska sitta. Nu kommer familjen in och sätter sig på pallarna, lilla N. får sitta i mammas knä. Jag sitter på golvet på en matta med de andra barnen på barnhemmet och tittar på. Bakom mig sitter de andra svenska familjerna med de två äldre flickorna som snart ska gå igenom samma sak. Längst bort står all personal på barnhemmet och totalt är det nog 30-40 personer närvarande. En manlig volontär välsignar pappan och sonen i familjen med att dutta färg på pannan och hälla riskorn i håret på dem. Sedan är det mammans och dotterns tur – de får också färg i pannorna och riskorn i håret. Båda barnen får också blomkransar runt halsarna och till slut får de varsin liten tesked med socker i munnen. Alla barnen bredvid mig är alldeles tysta och tittar på sin lilla vän som nu blir upptagen i sin nya familj. Detta ögonblick är så vackert och fint att jag blir djupt berörd, detta kommer jag aldrig att glömma.

Nu är ceremonin klar och alla är glada och skrattar och gråter om vart annat. Kokerskan kommer ut från köket med små blecktallrikar med varmt ris med ärtor och nötter som alla får varsin liten tallrik av med en tesked så vi slipper äta med händerna. Nu är N. officiellt en medlem av familjen P-E och kan följa med dem utanför grindarna till sitt nya liv.

Dag 5
Jag besöker även den del av barnhemmet där de barn bor som inte fått någon familj och inte kommer att få det. Det känns tungt att besöka. Barnen ligger eller sitter i ett mörkt rum i en deprimerande miljö. Man vill bara ta med dem alla därifrån. En pojke som nu är tio år gammal ligger på en puff med en tunn filt över sig. Jag har träffat honom flera gånger förut. Han är nu så utmärglad att benen och armarna är tunna som stickor. Han är blind och har dessutom nyligen brutit en arm, som är inlindad i bandage. Jag klappar honom på huvudet och armen en lång stund och han ler med hela kroppen, gör små glädjeljud och vill inte att jag ska sluta.

I samma byggnad finns också en avdelning med för tidigt födda barn, alla troligen på grund av att förlossningen startats för tidigt. De ligger invirade i tjocka filtar och andas alla på egen hand. Som små minifåglar ligger de på rad och kämpar för att växa till sig. De ser trots allt ut att ha det ganska bra och deras hälsokort vid sängen fylls i noggrant varje dag vid matning och vägning.

Ett P.S.
Efter hemkomst har jag haft en del kontakt med de tre familjerna som reste samtidigt för att möta sina barn och nu är hemma i Sverige. De båda stora flickorna flög hem tillsammans och allt var frid och fröjd ända tills de skulle skiljas åt i Kastrup. De skrek och grät och familjerna fick hålla fast dem för att få dem med sig. Väl hemma har flickorna ringt till varandra – de två första gångerna grät de när de pratade med varandra och familjerna kunde ju tyvärr inte förstå vad de pratade om. Nu mår de bättre och är glada när de pratar med varandra i telefon. Efter endast nio veckor i Sverige pratade flickorna med varandra per telefon på knagglig svenska utan att använda något indiskt ord!

Omställningen från att ha levt tätt inpå alla sina barnhemskompisar till att komma till ett ”folktomt” svenskt hem är stor, i de här två fallen ser omställningen ut att fungera bra.
P. leker nu med svenska kamrater och gör sig förstådd på svenska - efter 12 veckor i Sverige.

Familjerna bor ca 15 mil ifrån varandra och ska träffas nu när barnen landat ordenligt i sina nya hem för att flickorna ska få ha kvar kontakten.