Intervju med Elisabeth Cleve

Kan barn överge beteenden som tidigare inneburit att de överlevt?

Elisabeth Cleve har i sitt arbete, som psykolog och psykoterapeut vid Ericastiftelsen i Stockholm, mött många adopterade barn och deras familjer. I boken Från kaos till sammanhang (2000) beskriver hon en mångårig terapi med en adopterad pojke. Hon är också en omtyckt föreläsare i adoptionssammanhang. Vid en föreläsning tidigare i år berättade hon att en fråga som väckts i mötet med adopterade barn är: Hur kan man hjälpa barn att överge beteenden som tidigare inneburit att de överlevt? Hon menar då sådant som är direkt störande i deras nya liv. MIA Info fick möjlighet att träffa Elisabeth Cleve och be henne vidareutveckla sina tankar kring detta.

Det är viktigt, menar Elisabeth Cleve, att påpeka att de barn hon träffar i sitt arbete alla har olika slags svårigheter. Man kan inte generalisera och dra slutsatser för adopterade barn i allmänhet utifrån de barn hon träffar. Många av de adopterade barn som kommer till Ericastiftelsen har utvecklat beteenden som gör det svårt för dem att fungera i vardagen. Deras beteenden kan tyvärr göra att de straffar ut sig från både skola och olika fritidsaktiviteter. De blir sällan hembjudna till andra barn, det blir för rörigt och bråkigt. Elisabeth Cleve beskriver att: ”De kan roffa åt sig mat och proppa i sig så andra inte får något, samma sak med leksaker, vara alltför hårdhänta i kontakten med andra, uppfatta hot där det inte finns någon realistisk fara. Ibland är det som om det inte finns någon botten och de ”behöver” få allt och äta allt.” Hon säger: ”Det kan också vara som om de stängt av sina sinnesorgan. I ett barns papper kan det stå att det har en hörselnedsättning fast det senare visar sig att det hör normalt. Andra barn kan ha stängt av sin känsel. Jag menar inte att de gör sådant medvetet. Det har varit en överlevnadsstrategi. Men då barnen kommer till Sverige kan sådana här beteenden vara mycket mer handikappande än ett eventuellt handikapp i sig som barnet har.”

Hur kan man förstå varför ett barn beter sig så?
”Det är inte många som tänker på varför barnen gör så här? Och jag tror att vi i Sverige många gånger överdriver vår förmåga att kunna sätta oss in i vilka förhållanden barnen kommer ifrån. För inte vet jag, som välnärd svensk, hur det är att vara hungrig, törstig och inte ha blivit omhändertagen. Överlag har vi inte haft de erfarenheterna här i Sverige.”

Jag antar att dessa beteenden dels varit ett skydd mot yttre fara, som t. ex. att ett barn reflexmässigt duckar för att det blivit slaget, men att beteendena också utvecklats för att barnet inte fått omsorg.
”Ja, jag tror precis som du att det från början är som skydd mot utifrån kommande faror men också för att klara sig själv. En liten unge kan inte avgöra vad som är farligt och skrämmande om den inte har någon att ty sig till som ger trygghet. En del av de här barnen kan inte skilja på när impulser kommer inifrån dem själva och vilka som kommer utifrån. Alla små barn är impulsstyrda och behöver vuxna i närheten som visar när man kan leva ut sina impulser och när man måste kontrollera sig. Det kan ju ha haft ett jättestort överlevnadsvärde att vara snabbast att roffa åt sig mat. Jag tycker att man måste se de här barnen, i alla fall gör jag det, som starka överlevare. I en del barns papper står det att de har haft biologiska syskon som inte har överlevt. Kanske har de varit ”snällare” och inte så ”framfusiga”, snabba och starka och inte klarat av att förse sig på andras bekostnad.”

Elisabeth Cleve tycker att det är intressant att man aldrig hör någon prata om detta. Kanske, tror hon, kan det vara så att man tänker sig att adoptivbarnets liv börjar i och med mötet mellan barn och adoptivföräldrar. Hon tror också att det ofta är för smärtsamt att tänka på vad barnet upplevt tidigare.

Du har tidigare sagt att föräldrar inte behöver veta precis allt om hur barnen haft det före adoptionen. Hur tänker du då?
”Vi lever ju i ett informationssamhälle. Vi vill skaffa oss mycket information om allt möjligt. Och det går ju bra om det är intellektuella ting som man vill lära sig mer om. Men då det är känslomässiga saker är det inte alls säkert att vi bör veta så mycket som möjligt, så fort som möjligt. Vi ska veta så mycket vi behöver veta för att bemöta barnet med förståelse. Resten av informationen, ja antingen blir man översköljd av den eller så stänger man av för att man inte orkar ta till sig allt. Jag har träffat många föräldrar som inte vill veta allt barnen har varit med om. Då tycker inte jag att de ska det.”

Elisabeth Cleve förklarar att vid en psykologisk undersökning kan man förstå att barnet upplevt svåra händelser men inte exakt vad som hänt. Barn kan ha varit med om olika former av övergrepp. Man frågar sig dock vad övergrepp innebär. ”Att inte regelbundet ha fått mat och vatten liksom omvårdnad kan man ju också se som övergrepp på små barn. Det behöver inte alltid vara att någon gett sig på barnet. Det kan vara ett helt spektra av upplevelser som kan ses som övergrepp.”

Vad behöver ett barn som har traumatiska upplevelser bakom sig för stöd?
”Det är att man försöker skapa ett psykologiskt utrymme så barnen kan berätta på det sätt de själva väljer. Och berättar det gör barn på olika sätt, inte bara genom att prata, utan de ritar, leker, målar och bygger. Det är på dessa sätt barn bearbetar sådant de varit med om, stort som smått. Jag har haft en hel del barn som har varit lite större när de kommit. Man anar att de varit med om svåra saker. Deras beteende utstrålar det. T.ex. har flera barn från ett land kunnat berätta att de blivit slagna med brännässelpiskor. Det övergår ju ens fantasi att man skulle kunna göra så mot ett litet barn. Jag tänker ofta att om inte barnpsykologens fantasi räcker, hur ska då andra vuxna kunna föreställa sig sådant. Någon måste stå ut och ”lyssna” på barnen och många föräldrar gör det trots att det är ytterst plågsamt.”

Elisabeth Cleve menar att föräldrar och andra vuxna i barnets närhet kan vara lite väl upptagna med att ta reda på vad som hänt i verkligheten. Barnet behöver få uttrycka sin verklighet så som barnet uppfattar den. Hon förklarar att: ”Grundtanken med lekterapi är att det ger barnet en ”psykologisk arena” där barnet får uttrycka sig själv. Jag har en sandlåda i rummet som de flesta barn tycker om att bygga upp sin värld i. De får arbeta helt efter eget initiativ. Underhand börjar jag få hypoteser vad det kan vara som de gestaltar. Jag sätter ord på deras symboliska lekar.”

Så det handlar om att gestalta och kunna uttrycka det som behöver bearbetas?
”Ja, och barn behöver få göra det i lek, först i symbolisk form. Det behöver inte vara just med dockor. Det kan vara med djur eller bilar eller vad som helst. Samtalet handlar först om vad som händer dockan, djuret eller bilen. Då kommer väldigt mycket fantasier där en del berör barnet och annat inte. Det är spännande att höra hur barn berättar. Därefter associerar vi tillsammans till sådant som vilka barn som helst kan uppleva. Så småningom kan vi börja prata om barnets föreställning om sig själv.”

Vad kan fantasierna handla om?
”Om hur det var i ”baktiden” och om framtiden. Det kan vara fantasier om någon de tyckt om på barnhemmet. Trots att de kanske försummat barnen på barnhemmet så tänker barnet i alla fall på någon viss vuxen. Det räknar man inte alltid med.”

Elisabeth Cleve funderar över att adoptionen i sig innebär ett totalt kontinuitetsbrott i barnets tillvaro. ”Det är ju en totalförlust och sedan blir det totalnytt. Förlusterna pratar man ju inte så mycket om då barnen kommer från svåra förhållanden. Det talas inte om att de kan längta tillbaka. Ibland pratar jag med barn om det omöjliga temat att ångra sin adoption.”

Om barnen får uttrycka sig och hitta ett förhållningssätt till de erfarenheter de gjort, kommer de där beteendena att försvinna då?
”Alltför störande beteenden brukar försvinna då de inte har behov av dem längre och då de får förståelse för i vilket sammanhang de skapades. T.ex. att man inte får mer mat för att man snor åt sig allt som står på bordet. Men man måste ibland hjälpa föräldrar att säga stopp när det gäller mat. Det väcker så mycket att förvägra sitt barn mera mat. Men man kanske måste det. Man ska inte acceptera olika sätt och beteenden som inte är bra, socialt sett. Man får inte låta sitt barn göra bort sig inför andra.”

Elisabeth Cleve tycker att boken Och vet inte vart? av Astrid Flemberg-Alcalá väldigt väl beskriver hur det kan upplevas när det inte räcker med kärlek. Hon tänker att många av de föräldrar som hon träffar skulle känna igen sig i Astrid Flemberg-Alcalás berättelse. Hon säger: ”Om de föräldrar som kommer hit läser boken om mamma Astrids bemödanden så känner de igen jättemycket. När man frågar vad de föräldrarna önskar mest så är det att förstå sitt barn. Hur tänker han innerst inne? Hur känner hon sig egentligen där innerst inne? Det är ofta så att de inte når ända fram.

Hur kan de här föräldrarna bli stärkta?
”Det är väldigt olika vad man behöver få för hjälp och adoptivföräldrar söker inte hjälp i första taget. Som grupp är de oerhört angelägna, ambitiösa och vill på alla sätt göra sitt bästa. Det är min erfarenhet. Något jag ofta tänker är att många kunde vara lite mindre ambitiösa och inte vara så snara till skuldkänslor. Mamma Astrid belyser det så jättefint i boken att ”det är mitt fel”. Man skuldbelägger sig själv så oerhört snabbt och ser inte orsaker som kanske ligger hos barnet eller i omgivningen. Det här kan bli svårt för adopterade barn som liksom alla andra barn vill vara lojala mot sina föräldrar. De berättar då inte gärna om upplevelser i skola eller på dagis som kan göra att föräldrarna får skuldkänslor. Barn vill inte belasta sina föräldrar. Man måste förstå sammanhangen. Ett adopterat barn som haft en svår start i livet kanske har andra vägar att utvecklas än de vi vanligen tänker oss. De flesta brukar också, när de blir äldre, finna de vägar som är bäst för dem.”