Ett viktigt redskap i MIA:s tillsyn är att resa till ursprungsländerna. Här sammanfattas information och några intryck från MIA:s resor till Etiopien och Sydafrika i december 2005 samt till Ecuador och Colombia i mars 2006. Under besöken har ländernas adoptionsprocess studerats och besök har gjorts på myndigheter, barnhem och organisationer.

Adoptionscentrum började förmedla adoptioner från Etiopien 1969 och sedan dess har 1015 barn adopterats till Sverige. År 2004 adopterades 1500 barn internationellt till 17 länder från Etiopien. År 2005 adopterades 37 barn av svenska familjer. Ett adoptionsbeslut fattas i Etiopien. Det är en s.k. svag adoption, vilket innebär att den inte får samma rättsverkan som en svensk adoption. Därför tas sedan ett nytt adoptionsbeslut i svensk tingsrätt.

Barnens bakgrund
Det är olagligt att överge barn i Etiopien och de flesta barn som lämnas för internationell adoption är hittebarn. Det händer dock att polisen accepterar att mödrar lämnar sina barn direkt till dem. I de fall då man vet vilka som är barnets föräldrar görs en utredning om de kan ta hand om barnet. Om de inte kan det måste de ge sitt samtycke till att barnet får adopteras.
Vid ett möte med Rädda Barnen i Addis Abeba fick MIA uppgifter om att det finns ca 4,6 miljoner föräldralösa barn i Etiopien. Många av dessa barn lever med sina släktingar. I de flesta fall har barnens föräldrar dött i aids. Antalet gatubarn uppskattas till 150 000-200 000 och ytterligare en miljon barn lever i fattigdom i städerna och riskerar att hamna på gatan. Det är vanligt att barn blir slagna. 70 procent av flickorna är omskurna.
En annan bakgrund till att barn lämnas av sina familjer är urbaniseringen. Varje dag söker sig ca 150 personer till Addis Abeba för att starta ett nytt liv. För dem saknas ofta det sociala skyddsnät som storfamiljen på landsbygden traditionellt erbjudit.
Barnhem med tillstånd från Ministry of Justice får arbeta med internationell adoption. Barnen kommer till barnhemmen genom polisen eller stadsförvaltningen. Barnhemmen får inte ta emot barn direkt från familjen. Adoptionsbarnhemmet har vårdnaden om barnet och de får välja adoptivföräldrar. Barnet ska stanna på barnhemmet tills domstolen meddelat adoptionsbeslutet. När en adoptivfamilj kommer till Etiopien får de besöka barnet varje dag på barnhemmet under någon vecka så att familjen och barnet får vänja sig vid varandra.

Möjligheter till rotsökning
Adopterade etiopier och eritreaners förening (AEEF), är ett socialt forum för vuxna adopterade. Utifrån medlemmarnas erfarenheter har AEEF skapat rutiner för att hjälpa dem som vill söka sina rötter. I Etiopien finns en systerförening ”The Bright Star”, vars medlemmar har familjemedlemmar som adopterats internationellt. De arbetar för att underlätta mötet mellan adopterade och deras biologiska familjer.
Den centrala adoptionsmyndigheten, Children, Youth and Family Affairs Department (CYFAD) som arbetar under Ministry of Labour and Social Affairs (MOLSA), upprätthåller ett register över barn som adopterats internationellt och de familjer som adopterat barn från Etiopien. Adopterade kan vända sig till MOLSA för att få uppgifter om sin bakgrund.

Sydafrika

Sydafrika öppnade för internationell adoption år 2000 och samarbetar idag med 11 länder. 243 barn har kommit från Sydafrika till Sverige som adoptivbarn. 46 av dessa barn kom år 2005. Sydafrika tillträdde 1993 års Haagkonvention år 2003 och Department of Social Development (Socialministeriet) är centralmyndighet. Adoptionsbeslutet fattas i sydafrikansk domstol.

Adoptioner från Sydafrika förmedlas genom Adoptionscentrum. Den sydafrikanska samarbetskontakten är en kristen organisation som heter ABBA Adoptions.

Den biologiska mamman får välja adoptivfamilj
I Sydafrika är det vanligt att mamman är känd men det förekommer också att barn hittas övergivna. I många fall tillbringar mammorna den senare delen av sin graviditet på mödrahem där man arbetar aktivt med att göra henne delaktig i adoptionsprocessen. ABBA Adoptions erfarenhet är att det ökar möjligheterna för kvinnan att gå vidare på ett bra sätt med sitt liv efter adoptionen. Vanliga anledningar till att mammorna lämnar sina barn för adoption är att:

• Mamman har blivit övergiven av barnets pappa.
• Mamman har blivit våldtagen.
• Mamman är HIV-positiv
• Barnets föräldrar har olika etniskt ursprung

Vanligtvis kommer mammorna till mödrahemmet när de är i sjätte-sjunde månaden och de stannar ca två veckor efter barnets födelse. På hemmet erbjuds kvinnorna rådgivning, terapi och medicinsk vård. Man uppmuntrar kvinnorna att först söka stöd hos sina familjer. Om kvinnan väljer att inte behålla barnet får hon vara delaktig i adoptionsprocessen. ABBA väljer ut ett antal ansökningar och utifrån familjernas presentationer av sig själva får mamman välja adoptivfamilj till sitt barn. I enlighet med subsidiaritetsprincipen (närhetsprincipen) försöker man i första hand hitta sydafrikanska familjer. Om mamman vill välja internationell adoption i första hand måste hon skriftligen motivera sitt val.

Mammorna uppmuntras att göra s.k. ”profiles” med foto och information om sig själva som barnet ska få. Ungefär 80 procent av mammorna vill träffa adoptivföräldrarna. I realiteten är det ungefär 10 procent som gör det. Mötet sker ca en vecka efter det att adoptivfamiljen fått barnet i sin vård. Många mödrar uttrycker lättnad efter mötet. Efter adoptionen kan familjen och den biologiska mamman skicka brev till varandra genom organisationen under två år.

Mammorna är ofta arbetslösa. På mödrahemmet kan de lära sig göra pärlarbeten, laga mat för catering och sy traditionella kläder. De får lära sig hur man söker arbete och vissa kvinnor får möjlighet att vidareutbilda sig.

Överlämnande av barnet
MIA:s representanter fick möjlighet att närvara då ett par familjer fick ta emot sina barn. Familjen samlades i ett rum tillsammans med personal från ABBA. Barnhemsföreståndaren kom in med barnet och överlämnade det till föräldrarna. Ifall en familj redan har barn får det möjlighet att träffa sin lillasyster/lillebror före föräldrarna och sedan följa med syskonet till rummet där föräldrarna väntar. Kort efter att familjen hade fått ta emot barnet lämnades de ensamma en stund. Efter en stund kom personalen tillbaka och gav familjen en väska med barnets tillhörigheter. I väskan fanns bl.a. en minnesbok med anteckningar om barnets utveckling, de kläder barnet haft då barnet kom till barnhemmet och några leksaker som barnet haft på barnhemmet.

Så nära barnets ursprung som möjligt
Sydafrika fäster stor vikt vid subsidiaritetsprincipen vid placering av barn. År 2004 genomfördes 2650 nationella adoptioner vilket kan jämföras med de internationella adoptionerna som omfattar ungefär 300 barn per år. I stället för att utöka det internationella samarbetet satsar man på familjehemsvård. Även inom landet får subsidiaritetsprincipen betydelse på så sätt att man i första hand försöker göra adoptionsplaceringarna så nära barnets etniska och kulturella bakgrund som möjligt. Sydafrikanska familjer vill oftast adoptera barn som tillhör samma etniska folkgrupp som de själva.

Ecuador

Sedan 1969 har totalt 399 barn adopterats från Ecuador till Sverige. Ecuador är sedan 1996 anslutet till 1993 års Haagkonvention och har internationellt adoptionssamarbete med 10 länder. Centralmyndighet är Presidenten för Barn och ungdomsministeriet (Consejo Nacional de la ninez y Adolescencia). Under senare år har antalet barn som adopterats från Ecuador till Sverige varit lågt. År 2005 adopterades inget barn alls till Sverige. Adoptionsbeslutet fattas i ecuadoriansk domstol. Adoptionsansökningar till Ecuador förmedlas genom Adoptionscentrum.

Utredning av barnet
För några år sedan (2003) fick Ecuador ny barnavårdslag. Den nya lagen fäster stor vikt vid att alla möjligheter för barnet att stanna i sin familj ska vara uttömda innan barnet kan lämnas för adoption. Detta innebär att man ska utreda barnets släkt till tredje led innan domstolen kan besluta att barnet är tillgängligt för adoption. På barnhemmen menade man att mammorna har blivit mindre benägna att ge sig till känna eftersom utredningen upplevs som kränkande. Detta leder till att onödigt många barn överges.

Föreståndaren på ett barnhem berättade att det tidigare var vanligt att barn lämnades på avskilda platser för att dö. Sedan adoption kommit att bli alltmer känt och accepterat lämnas de flesta barnen på platser där de snabbt ska hittas. Man arbetar med en öppen attityd för att mödrarna ska ge sig till känna men det är ännu ovanligt att en mamma öppet överlämnar sitt barn.

De skärpta kraven i lagen har lett till längre utredningstider, vilket innebär att barnen blir kvar på barnhemmen längre tid innan de kan adopteras. Grundligare utredning innebär också större belastning på rättsväsendet. Då vi besökte en familjedomstol fick vi veta att det finns 4500 anställda inom rättsväsendet i Ecuador. Av dessa arbetar 4200 med vuxenärenden. Detta betyder att endast 300 anställda arbetar med ärenden som rör barn trots att 51 procent av Ecuadors befolkning är under 18 år.

Situationen i Ecuador konkretiserar hur olika aspekter av barnets bästa kan hamna i praktisk konflikt. Ett exempel är hur vikten av att noga utreda möjligheterna för barnet att stanna kvar i sin ursprungliga familj kolliderar med barnets behov av att få en familj så snart som möjligt.

Inställningen till adoption
Med tanke på att många barn lever på barnhem är antalet adoptioner lågt. Förra året beslutades 62 internationella och omkring 80 nationella adoptioner. En bakgrund till detta är att barnavårdslagen ändrades 2003 och att den omstrukturering av den offentliga verksamheten som följde på förändringen tagit tid. En annan är att inställningen till adoption i allmänhet, och internationell adoption i synnerhet, är ambivalent i Ecuador. Inom landet är det är däremot vanligt med s.k. ”kuddadoptioner”, d.v.s. att barnet direkt registreras som biologiskt barn till adoptivföräldrarna.

Unidad Técnica de Adoptiones, (UTA), har en viktig roll i utredningen av barnet. De godkänner också adoptionsansökningar, ansvarar för den obligatoriska föräldrautbildningen inför adoption och kontrollerar uppföljningsrapporter. UTA menar att man behöver skapa en adoptionskultur i landet. De arbetar med opinionsbildning och informationsspridning genom media men anser att adoptivföräldrarna själva är de bästa förespråkarna för adoption. De ser föräldrautbildningen som ett viktigt redskap för att få en fungerande adoptionsverksamhet.

De som i Ecuador är tveksamma inför internationell adoption ifrågasätter om det verkligen är till barnets bästa att skiljas från sin ursprungskultur och om det är möjligt för barnet att finna sig till rätta och bli accepterad i ett nytt hemland. Ecuadorianska myndigheter är angelägna om att barn som adopteras internationellt inte ska förlora hela sin ecuadorianska identitet. Därför får adoptivföräldrar skriftligen förbinda sig att ge barnen ”tillräckliga kunskaper i Ecuadors språk, historia och geografi”. Det finns också föreställningar om att adoption egentligen bara är ”business”, förtäckt trafficking eller organhandel.

Svåra adoptioner
De flesta internationella adoptioner är s.k. ”svåra adoptioner”. Översatt till svensk terminologi är det adoption av barn med särskilda behov. Man ser det som att dessa barn behöver särskilt kompetenta föräldrar och att adoptionsplaceringar av dessa barn är särskilt svåra. ”Svåra adoptioner” berör barn som är:

• Ljusa barn över fem år
• Barn av afroamerikanskt ursprung över tre år
• Syskongrupper
• Barn med psykiska eller fysiska funktionshinder

I diskussionen för och emot internationell adoption var de som vi träffade eniga om att internationell adoption kommer att behövas ett bra tag till för att dessa barn ska få chansen att få en familj.

Rotsökning
Många av adoptionerna till Sverige skedde under mitten av 1970-talet. Adoptionscentrums representant, Rosario Chipantiza Ochoa har arbetat med organisationen sedan 1970-talet. Hon hjälper adopterade som gör återresor och det är inte ovanligt att Rosario var med vid adoptionen och minns familjen.

Sedan 1969 har drygt 5000 barn adopterats från Colombia till Sverige. År 2005 adopterades 54 barn. Colombia har varit anslutet till 1993 års Haagkonvention sedan 1998 och har internationellt adoptionssamarbete med 13 länder. Centralmyndigheten heter Instituto Colombiano de Bienestar Familiar (ICBF). Adoptionsbeslutet fattas av colombiansk domstol.

Adoptionerna i Colombia förmedlas antingen genom ICBF eller genom ett privat adoptionsbarnhem som arbetar med licens av ICBF. Adoptionscentrum förmedlar huvudsakligen adoptioner från de privata adoptionsbarnhemmen medan FFIA förmedlar adoptioner endast genom ICBF. En tredje svensk adoptionsorganisation, La Casa, samarbetar med ett privat barnhem.

Strävan att förbättra villkoren för barn
De senaste åren har ett lagändringsarbete pågått som syftar till att den colombianska barnavårdslagen ska leva upp bättre till principerna i Barnkonventionen. ICBF arbetar i första hand för att förebygga att familjer splittras och barn överges. Då barn inte kan bo i sina familjer ska de i enlighet med subsidiaritetsprincipen i första hand få en alternativ placering i Colombia. Under år 2005 adopterades 1 842 (42%) barn nationellt och 2058 (58%) internationellt. För att de barn som inte blir adopterade utan växer upp i fosterhem eller på institution ska ges en möjlighet att växa upp till ansvarstagande samhällsmedborgare har ICBF projekt för att ge psykosocialt stöd. De flesta som MIA talade med sade dock att internationell adoption en tid framöver kommer att fortsätta vara ett nödvändigt alternativ eftersom behoven är mycket större än resurserna.

Acceptansen för mammor som föder barn utom äktenskapet ökar och stödet till föräldrar, som t.ex. barnomsorg och sjukförsäkringssystem, är under uppbyggnad. Samtidigt ser både ICBF och de privata adoptionsbarnhemmen en ökning av barn som omhändertas p.g.a. vanvård, misshandel, sexuellt utnyttjande  och övergivande. Orsakerna kan vara många. Enligt ICBF kan det bero på att samhället fångar upp barn i riskzonen tidigare och att benägenheten att anmäla om ett barn far illa har ökat. De privata barnhemmen menar att samhällets ansträngningar att få mödrarna att behålla barnen inte alltid leder till en varaktig lösning utan i många fall leder till att barnen måste tas om hand senare.

Reformarbetet innebär för adoptionsverksamhetens del skärpta rutiner för att säkerställa att den biologiska mamman är helt införstådd med vad en adoption innebär. Kraven på adoptivföräldrarna har blivit mer detaljerade, t.ex. vad gäller ålder. Man har också begärt att få mer utförlig information i hemutredningen. ICBF arbetar också för att få en bättre kontroll över de utländska adoptionsorganisationerna som verkar i landet. En pågående viktig diskussion rör frågan hur man ska se på de kostnader som finns för adoptionsverksamheten.

Den utveckling som sker innebär troligen att antalet barn som blir tillgängliga för internationell adoption kommer att fortsätta att minska. Barnen blir äldre och fler av dem kommer att ha särskilda behov. Man placerar gärna barn med särskilda behov i svenska familjer eftersom man vet att adoptivföräldrar från Sverige är väl förberedda och har lång föräldraledighet.

Rotsökning
Adopterade från Colombia kan ansöka hos ICBF om att få ut sina dokument om sin bakgrund fr.o.m. 18 års ålder. Om adoptionen förmedlades genom någon adoptionsorganisation kan det vara lämpligt att vända sig till den organisationen för att få hjälp. Adoptionscentrum arrangerar återresor. Det finns också en organisation för adopterade från Latinamerika, Chicola, som kan ge stöd och råd.

Colombia befinner sig sedan länge i en väpnad konflikt mellan militär, paramilitära grupper och gerillagrupper. Ibland blossar konflikten upp och ibland är det lugnare. Säkerhetsläget varierar också beroende på var man befinner sig i landet. För att svenska ambassaden ska kunna bistå om ett svårt läge skulle uppstå måste de ha kännedom om vilka svenskar som vistas i landet. Det är därför viktigt att alla svenskar som reser in i Colombia anmäler sig till ambassaden.