Varför söka rötter?
Att söka sina rötter handlar om att vilja veta mer om sin tidiga livshistoria. Det är individuellt hur mycket man vill veta om sitt liv före adoptionen. För en del är tankar kring adoptionen ständigt närvarande medan det för andra bara är något som andra undrar över. Det är vanligt att funderingar väcks i samband med förändringar i livet, som t.ex att man flyttar hemifrån, bildar familj, vid skilsmässa eller dödsfall.

Att vara adopterad innebär att man har fler föräldrar än två. Ett föräldrapar eller en förälder som födde men inte kunde ta hand om en och ett föräldrapar eller en förälder som inte har fött en men tagit hand om. Det är naturligt att ha fantasier och frågor kring de frånvarande föräldrarna. Hur var de, hur såg de ut, varför valde de adoption för mig?

Att ha blivit adopterad innebär att flera livsavgörande beslut fattats som den adopterade inte själv har kunnat påverka. Det kan skapa känslor av maktlöshet och vrede. Att utforska början av sin livshistoria kan vara ett sätt att återvinna känslan av att styra sitt eget liv.

Att prata med sina adoptivföräldrar
Adoptivföräldrarna har information om hur adoptionen gick till och det är en bra start att börja med att ta reda på vad de vet. Det kan vara en värdefull gemensam upplevelse att tillsammans med dem forska vidare.

I en del adoptivfamiljer är dock frågor som rör adoptionen laddade och svåra att prata om. Det kan finnas olika skäl till att adoptivföräldrar inte vill eller vågar tala om vad som var innan barnet kom till dem. Ibland döljer de sådana fakta som de tror skulle vara skadliga för barnet att få veta. Osäkra föräldrar kanske oroar sig för att barnet inte ska uppleva dem som sina "riktiga" föräldrar om de lägger stor vikt vid barnets liv före adoptionen. Det kan också vara så att man som adopterad tror att de här är ett så känsligt ämne för adoptivföräldrarna att man inte vill ta upp sina frågor med dem.

Vad är det då man kan få reda på?
Det varierar vilken information som finns att få. Mycket kan man kanske aldrig få veta. Men det händer att adopterade lyckas hitta fostermamman som tog hand om dem, föreståndaren på barnhemmet eller biologiska föräldrar och andra släktingar.

Vilken information som finns att hitta beror dels på vilka regler och rutiner för dokumentation som gällde i ursprungslandet vid tiden för adoptionen. Även om det funnits information är det inte säkert att den finns kvar eller så kan den vara svår att hitta. Om man blivit funnen övergiven någonstans finns förstås inte någon information om föräldrar eller släktingar, men det finns kanske uppgifter om barnhemmet eller om de fosterföräldrar som man tillbringade den första tiden hos.

En vanlig anledning till att det saknas uppgifter är att man lämnats av en ensamstående mamma som behövde eller ville vara anonym. I många länder är det oerhört svårt att leva med ett utomäktenskapligt barn - såväl ekonomiskt som socialt. En ensamstående kvinna med barn kan ha svårt att få arbete för att försörja sig och barnet. Om det kommer fram att en kvinna fött ett barn utan att vara gift kan hon bli bortstött av sin släkt eller by.

Viktigt att inte vara ensam
Att söka mer kunskap om hur ens liv började är också en inre process. I sökandet kan man finna både glädje och besvikelse. Om man redan från början berättar för sina nära och kära att man börjat söka sina rötter blir det lättare för dem att förstå och vara till stöd när det behövs.

Det kan vara skönt att prata om sina tankar och känslor med andra som har liknande erfarenheter. Genom adopterades organisationer kan man få kontakt med andra adopterade.

Det kan hända att känslor väcks som gör att man vill ha professionellt stöd. Under rubriken rådgivning finns tips på var du då kan vända dig.

Var kan information finnas?
Adoptionsdokumenten
En utgångspunkt för att forska i sin historia är adoptionsdokumenten. Vanligtvis består de av adoptionsbeslutet och någon form av bakgrundsinformation som föräldrarna fick vid adoptionen. Om föräldrarna hämtat barnet i ursprungslandet har de kanske egen dokumentation som kan vara till hjälp.
Det enklaste är förstås om man kan få sina adoptionsdokument av föräldrarna. Om det inte är möjligt finns dock andra möjligheter.

Socialnämnden
Den socialnämnd som gav adoptivföräldrarna medgivande att adoptera ska ha alla handlingar som fanns om dig, då du kom till Sverige, arkiverade. Om det är svårt att få reda på var föräldrarna bodde då de ansökte om medgivande att adoptera kan man vända sig till Folkbokföringen vid Skatteverket för att få uppgifter.
Den som är myndig har rätt att se handlingarna. Även den som är yngre kan i allmänhet få se dem.

Folkbokföringsregistret hos skatteverket
Hos Folkbokföringen på Skatteverket har alla en personakt med folkbokföringsuppgifter. Om man är adopterad finns där angivet till vilken kommun man först kom då man anlände till Sverige.

Adoptionsbeslut
Internationell adoption kan ske på flera sätt. Vilket sätt som använts berör på vilket land den adopterade kommer ifrån och vid vilken tidpunkt. Adoptionsbeslutet kan ha fattats i ursprungslandet och/eller i svensk tingsrätt. Underlaget för beslutet om adoption kan innehålla uppgifter om ursprunget.

Om adoptionsbeslutet fattades i ursprungslandet och var att jämställa med en adoption enligt svensk lag skulle det godkännas av svenska myndigheter. Mellan 1972 och 1976 godkändes sådana beslut av regeringen. I de fallen kan man vända sig till Justitiedepartementet, centralregistret, för information. Mellan åren 1977 och 1981 godkändes sådana beslut av NIA. NIA:s handlingar fram t.o.m. 1 juli 1981 finns arkiverade hos Riksarkivet i Arninge. Beslut fattade efter det finns i MIA:s arkiv.

Om adoptionsbeslutet fattas i ett land som var anslutet till 1993 års Haagkonvention blev beslutet automatiskt gällande i Sverige. I dessa fall får man vända sig till domstolen i ursprungslandet för att få fram beslutsunderlaget.

Om adoptionen beslutades i svensk tíngsrätt kan man vända sig till den tingsrätten och begära ut underlaget för beslutet. Även i dessa fall kan det finnas ett beslut om adoption i ursprungslandet.

Vem förmedlade adoptionen?
Den som förmedlade adoptionen kan ha information. Under 1960- och 70-talen genomfördes adoptioner genom Socialstyrelsen/NIA, genom Adoptionscentrum eller genom s.k. privata kontakter. Med privata kontakter menas att adoptivföräldrarna hade kontakt, direkt eller indirekt, med en förmedlare i ursprungslandet.

Den som adopterats av Socialstyrelsen/NIA kan vända sig till Riksarkivet i Arninge för att begära ut sina adoptionsdokument. MIA kan ha övergripande information om hur adoptioner från landet i fråga gick till.

Adoptionsorganisationerna bevarar adoptionsdokumenten. En del organisationer kan hjälpa den som är adopterad och vill söka sina rötter, eller vill resa tillbaka till sitt födelseland. De kan då ta ut en avgift för sådana tjänster. Adoptionscentrum var den första adoptionsorganisationen i Sverige. Senare har flera organisationer tillkommit och några har upphört. Den som kommit till Sverige genom en organisation som sedan lagts der kan kontakta MIA för att få veta om det finns uppgifter om adoptionen sparade.

Om adoptionen genomförts utan hjälp NIA/Socialstyrelsen eller en adoptionsorganisation av man hänvisad till uppgifter som kan finnas hos:
- adoptivföräldrarna
- folkbokföringen vid skatteverket
- tingsrätten
- socialnämnden i kommunen där adoptivföräldrarna bodde vid adoptionen
- eller i ursprungslandet.

Boktips:
Här följer några förslag på litteratur som kan ge både igenkännandets glädje och ökad kunskap. På biblioteken kan man under rubrikerna Adoption, Juridik, Psykologi och Barnböcker hitta mer.

French, Sofia (2005): På jakt efter Mr Kim i Seoul. Wahlström & Widstrand. Författaren berättar om tre återresor till Korea
Fredriksson, Marianne (1985): Simon och ekarna. Wahlström & Widstrand. Simon är jude och adopterad av en familj i Göteborgstrakten. Händelserna utspelar sig vid tiden för andra världskriget.
Henningsson, Margret (2003): Vem är jag, vem vill jag vara? Om adopterades ursprung och identitet. Skriftserie om adoption. Adoptionscentrum, Barnen Framför Allt – Adoptioner, Barnens Vänner, Familjeföreningen för internationella adoptioner.
Holmström, Shanti (1998): Mitt okända hemland. Almqvist Wiksell. En rörande och rolig bok om Shanti som reser till Indien och letar rätt på barnhemmet varifrån hon lämnades för adoption för sjutton år sedan.
Lifton, BJ (1981): Vem är jag? Rabén och Sjögren. En självbiografi om författarens upplevelser av att vara adopterad och om hennes kamp för att få uppgifter om sitt ursprung.
Lindroth, Lasse (1995): Där inga änglar bor. Sellin & Partner Bok och Idé AB. En självbiografisk bok om en tuff uppväxt som adopterad.
Lindström, Sofia och Trotzig, Astrid (red) (2003): Hitta hem. Ordfront. En antologi med texter av adopterade från Korea.
Paulrud, Anders (1996): Amamamor. Bonnier Alba. En vuxen adopterad söker sitt ursprung och skildrar sina två mödrars liv.
Trotzig, Astrid: Blod är tjockare än vatten. Albert Bonniers Förlag 1996. En tankeväckande bok om sökandet efter en identitet.
von Melen, Anna (1998): Samtal med vuxna adopterade. Rabén Prisma. Boken innehåller bl.a. 18 intervjuer med vuxna utlandsadopterade som visar hur man kan finna olika sätt att förhålla sig till sin situation som adopterad. En bok att spegla sig i för den som liksom författarinnan själv är adopterad. (Boken kan beställas från MIA)
von Melen, Anna: Adopterade får barn. Internationellt adopterade berättar. (Boken trycks om och kan beställas från MIA.)
Welsh, Renate (1986): Att få höra till. Nybloms förlag. Noveller som tar upp centrala livsfrågor och som i boken belyses ur den adopterades eller adoptivföräldrarnas synvinkel.
Ortmark Almgren, Sinikka (1989): Du som haver barnen kär. En bok för alla - Litteraturfrämjandet. En självbiografisk berättelse om att komma till Sverige som krigsbarn.
Rybäck, Rolf (2001): Resan tillbaka. Ett kort skrift, i en serie utgiven av adoptionsorganisationerna, som ger stöd och användbara, konkreta råd inför resan. Skriften kan beställas genom Adoptionscentrum, Barnen Framför Allt - Adoptioner, Barnens Vänner och Familjeföreningen för internationell adoption.
Åsbäck, Christina (2003): Mariamma. Anna Rosenqvist & Christina Åsbäck & Förlags AB Björnen. Mariamma är berättelsen om en liten flickas färd från ett barnhem i Indien till adoptivfamiljen i Fågelfors och livet som Anna.

Telefon och e-postadresslista:
Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA, tel. 08-545 556 80, e-post:info@mia.eu
Riksarkivet i Arninge tel. 08-630 15 00
Justitiedepartementet, centralregistret tel. 08-405 10 00, e-post: registrator@justice.ministry.se
Lokala socialnämnder se telefonkatalogen

Rådgivning:
AdoptionsRådgivarna i Stockholm 08-612 71 50 telefontid måndag 9-11 och onsdag 18-20.
Adoptionsrådgivningen Skaraborg 0504-222 00 telefontid torsdagar 8.00 till 10.00.
Adoptionsrådgivningen i Göteborg 031-64 12 58
Adoptionsrådgivningen i Uppsala 018-59 03 99, e-post: birgit.ahlen@telia.com
Den som är under 20 år (på vissa håll i landet under 18 år) kan vända sig till den psykiska barn- och ungdomsvården, kallad PBU eller BUP.
Den adopterade kan själv söka hjälp men PBU och BUP erbjuder både familje- och enskilda samtal, familje- och enskild terapi.

Adopterades organisationer:
Adopterade etiopiers och eritreaners förening, AEF, tel. 08-32 58 41,
e-post: adopterad@aef-forening.com
Adopterade Koreaners Förening, AKF, tel.0735-827707 e-post: info@akf.nu
Föreningen För Adopterade Thailändare, tel. 070-552 23 30 e-post:info@ffat.nu
Nätverket adopterades röst
Nätverket för adopterade med barn
AFO-Stockholm, organisation för vuxna adopterade och fosterbarn i Stockholm
tel. 08-570 240 66, e-post: afo@afo.se
AFO-Skåne, en kamratförening för vuxna adopterade och fosterbarn, tel. 070-280 2007
Chicola, förening för adopterade från Latinamerika, e-post: info@chicola.org
Korean@adoptees Wordwide, epost: KAW@koreanadoptees.net
SLadopterad. Föreningen för vuxna adopterade från Sri Lanka, e-post: cidah789@hotmail.com

Auktoriserade adoptionsorganisationer:
Adoptionscentrum Adoptionscentrum, www.adoptionscentrum.se, e-post: adoption@adoptionscentrum.se
Adoptionsföreningen la Casa, www.lacasa.nu, e-post: info@lacasa.nu info@lacasa.nu
Barnen framför allt Barnen framför allt, www.bfa.se, e-post: adoption@bfa.se
Barnens vänner Barnens vänner, www.bvadopt.se, e-post: bv@bvadopt.se
Familjeföreningen för internationell adoption, www.ffia.se, e-post: adoption@ffia.se
Stiftelsen Barn i Världen - Internationella Adoptioner, www.barnivarlden.se,
e-post: info@barnivarlden.se

Adoptionsorganisationer som upphört:
Sydindiska Adoptioner. Gick 1981 upp i FFIA.
Föreningen Alla Barns Vänner (FABV). 1980-1983, gick upp i FFIA. Barn från Guatemala.
The Swedish Association for Inter-Country Adoptions (SAICA). 1981-1983. Barn från Indonesien.
Indo-Swedish Association for Intercountry Adoption (ISIA). 1981-1988. Barn från Indien och Sri Lanka.
Swedish Association for Adoptive Children´s Welfare (SAW). 1980 - 1988. Barn från Indien.
Adoptionsgruppen Skaraborg (AGS) 1992-april 2000. Barn från Polen.
Adoption & Child Care Association (ACCA) 1994-sept. 2000. Barn från Vietnam.
Stiftelsen Frösunda Solidaritet - Internationella Adoptioner. Från 2001, verksamheten upphörde 2006. Barn från Moldavien, Polen, Ukraina och Vietnam.
Stiftelsen Barn i Världen - Internationella Adoptioner. 2008-2009.